Jag tänker att jag haft tur – sen börjar minnena komma
Är det något som ökat eller har det alltid varit så här? När jag först funderar tänker jag att jag haft tur. Jag kan inte komma ihåg att jag blivit trakasserad en enda gång. Jag tänker – jag har haft tur. Men sedan börjar minnena komma. Som den där fulla killen som nöp mig i rumpan på krogen – och jag blev asförbannad.
Som när en kille knackade på fönstret när jag satt och jobbade på nedre botten. Innan jag fattade att jag inte kände personen drog han ner gylfen och blottade sig för mig.
Som när en kille, som jag pratat med på bussen för att vara snäll, hoppade av på samma busshållplats som mig och började gå efter mig. Då blev jag riktigt rädd och tänkte: ”Neeej – det är nu det som inte får hända händer. Varför pratade jag med honom överhuvudtaget?” Eller som när jag gick i 5-6:an och killarna i 6:an såg det som en sport att ta på tjejernas bröst. Det gjorde ont i de nya ömmande brösten. Och framförallt – det var helt sjukt att det tog så lång tid innan någon vuxen reagerade.
Då var jag lika gammal som min dotter är nu.
Nu skäms jag – hur kunde jag glömma? Att glömma är att göra dessa oacceptabla handlingar till något naturligt. Jag ska inte glömma vad det är som gjort mig ovillig att gå ute själv sent på kvällarna. Jag ska inte glömma för jag är kvinna och mamma.
Och jag tror inte heller finns det någon pappa som vill att deras döttrar utsätts för detta. Papporna och alla vettiga män behöver också engagera sig i denna fråga. Därför ska vi jobba tillsammans – kvinnor och män!