Annorlunda scener efter #Metoo
Kraften bakom revolutionen #Metoo har chockat Sverige. Vi undersöker hur det kommer att påverka arbetsmiljön för stadens skådespelare.
Det har gått en månad sedan uppropet #tystnadtagning. Berättelserna från kvinnliga skådespelare om sina manliga kollegors trakasserier och sexuella övergrepp skakade om scenvärlden. Röster höjdes från alla håll – allmänheten, branschen, ministrar – om att något måste göras.
Så vad har gjorts sedan dess? Vår rundkoll bland Stockholms stora och små scener visar att upprördheten kring #tystnadtagning inte var ett spel för gallerierna. Utan att man inom teater- och dansvärlden nu kavlat upp ärmarna och rullat igång ett långsiktigt arbete för att skapa en jämställd yrkesgren även efter det att rubrikerna glömts bort.
Nu gäller nolltolerans
I ena änden av spektrumet finns de stora scenerna, som Dramaten, Operan och Stadsteatern. Den sistnämnda avslutade nyligen samarbetet med en manlig skådespelare efter att det i samband med upproret framkommit att han ska ha sextrakasserat kollegor. Och i veckan avslöjade Aftonbladet hur en chef på Stadsteatern ska ha sopat missförhållanden under mattan för att skydda manliga stjärnor, samt själv ha gjort sig skyldig till diktatoriskt ledarskap. Anklagelserna utreds av staden i detta nu. Totalt har det sedan #tystnadtagning startade inkommit tre anmälningar om sexuella tra
kasse- rier på Stadsteatern, och ledningen säger att ”förändringen är påbörjad med full kraft”. ”Alla som arbetar hos oss vet nu vad som gäller: nolltolerans”.
Rent konkret är det tydliga skrivningar i kontrakt och handlingsplaner för vad som gäller på arbetsplatsen, utbildning för chefer om deras ansvar, och att frågor om sextrakasserier läggs till i den årliga medarbetarundersökningen.
Strukturellt maktproblem
Liknande arbete sker på Operan, som har 550 månadsanställda plus en hel del ”rörlig” personal. Där har man haft ett personalmöte efter #tystnadtagning för att understryka vad som är oacceptabelt.
– Att det finns ett problem förvånar mig inte. Men jag är förvånad i grovheten i de berättelser som framkommit. Det här är ett strukturellt problem med maktutövande som finns i hela samhället, men vi ska givetvis ansvara för vår organisation och göra vad vi kan, säger Operans hr-chef Petra Kron Forsling.
Hon säger att Operan ”skruvar här och där”: anställningsavtal ses över för att stärka säkerheten för kortare anställningar, samtal byggs in i produktionerna, det blir workshops och aktiviteter där anställda och ledning ska forma åtgärder tillsammans, och framåt våren ska en handlingsplan grundad i ”höstens normkritiska samtal” finnas klar.
– Jag är oerhört hoppfull. Uppropet är livgivande och jag tror att det får effekter internt hos oss, och i hela samhället, säger Kron Forsling. I mitten av spektrumet finns mindre scener, som till exempel Folkoperan, Oscars, China och Turteatern. Även där ser man allvarligt på allt som kommit fram i dagsljuset, och pratar om nödvändiga förändringar, utbildning och workshops. På Maximteatern är Agneta Villman vd, och hon sitter i styrelsen för arbetsgivarorganisation Svensk scenkonst.
Agneta Villman berättar att de tidigare i veckan hade ett möte för att ta fram en handlingsplan. De ska även tillsätta en oberoende granskningskommission för att ta fram åtgärder.
Riskerar mycket
I den diametralt motsatta ändan av spektrumet, jämfört med de största scenerna, finns de små fria aktörerna. Där har intresseorganisationen Danscentrum, som organiserar 200 dansare och koreografer i Stockholm, redan haft ett möte med olika små dansscener för att se hur de kan ta ansvar för de frilansande arbetarnas miljö i skuggan av #tystnadtagning.
– Teatern tar in en koreograf för ett projekt, som i sin tur anställer dansare, som då befinner sig i en väldigt utsatt position. De har väldigt mycket att riskera på att vara en besvärlig person, de är i en oerhörd beroendeställning, säger Tove Dahlbom som är verksamhetsledare på Danscentrum.
Det som måste göras är att förändra strukturer och maktled, och få in skyddsnät för de fria aktörerna.
– Vi planerar att samarbeta med olika grupper, till exempel Män för jämställdhet. Men det viktiga är att inte bara fokusera på här och nu. Just nu är det oerhört mycket känslor. Vi behöver rationella beslut för framtiden för att förändra normer och attityder. Det kommer att ta tid.
Jag är oerhört hoppfull. Uppropet är livgivande och jag tror att det får effekter internt hos oss, och i hela samhället.