Ofredanden – även på förskolor F
ör någon månad sedan fick jag en inbjudan att komma till Sveriges riksdag för att visa vår film ”Sluta tafsa”. En film som den här tidningen skrivit om tidigare då den gjordes redan våren 2016. Filmen är delvis inspelad här i Täby och kom till efter att flera riksmedier uppmärksammat att det förekom tafsande och andra sexuella ofredanden på flera av landets stora musikfestivaler samt att beteendet hade varit det samma i flera tyska städer i samband med nyårsfestligheter 2015. Jag beslutade mig för att dokumentera det många ungdomar hade vittnat om: utsatthet och trakasserier. Jag ville också försöka spegla de bakomliggande orsakerna.
Filmen är i första hand, som de flesta andra filmer jag producerar, avsedd att vara ett undervisningsstöd i den svenska skolundervisningen men den passar mycket bra även på en vuxen publik. Det har skrivits mycket om filmen, inte minst i lärartidningarna, vilket i sin tur ledde fram till en visning för riksdagens män och kvinnor tors- dagen den 14 december. När man som jag, denna regniga torsdag, gör entré genom parlamentets dörrar inbjuden av våra folkvalda kan man inte undgå att känna viss stolthet. Nu var det dags att peka ut det problem som, ett och ett halvt år efter produktionen, vuxit likt en tropisk orkan och en revolution kallad #metoo. Min publik i riksdagen var, efter visningen, samstämmig i sina åsikter och uttryckte tacksamhet över att den här filmen nu distribueras till våra skolor. Att behovet är som störst just där understryks av att skolor är den offentliga plats där sexuella trakasserier förekommer allra flitigast enligt Magnus Jägerskog, generalsekreterare i BRIS (Barnens rätt i samhället). Det är lätt att tro att ofredanden förekommer som mest på barer, nattklubbar och andra ställen där en vuxen publik roar sig. Så är alltså inte fallet, det är bland våra ungdomar i skolmiljö som det accelererar. Ett minst sagt skrämmande faktum. Skolpolitiker och personal i skolornas korri- dorer och klassrum står inför en gigantisk uppgift.
Efter min filmvisning fanns tid för frågor och debatt. Monica Green (S) ansåg att vi borde göra en film till. Jag frågade vad det var som saknades. ”Inget för den här åldersgruppen” svarade Monica ”men det behövs en film till för de lägre åldersgrupperna”. Då framkom det att även i förskolorna förekommer det patriarkala, sexuella ofredandet. ”Ja absolut” säger en av mina duktiga medarbetare, ”jag har hört att femåringar leker våldtäkt…”.
Efter visningen promenerar jag i det eviga novemberregnet mot Munkbrons parkering och funderar på vart samhället är på väg? Leka våldtäkt?! Ska jag verkligen behöva gå hem och påbörja ännu en film med det svåra ämnet ”sexuellt ofredande bland förskolebarn ...”?