Stans mesta rockgubbe
ÖVERALLT. Peter minns inte hur många skivor han spelat på
Han är en konstant i stadens hårdare musikscen sedan decennier. Vi hälsade på hemma hos albumaktuelle Peter Stjärnvind, en riktigt mysig hårdrocksfarbror.
Stockholms mesta rockgubbe? Ja, i alla fall en av dem. Peter Stjärnvind accepterar epitetet med ett ”ja, va fan, absolut”, även om det i ärlighetens namn numera är mer betoning på ”gubbe” än ”rock”.
– Ja, man lever inte direkt något rockliv längre. Annat när jag bodde i en etta i Årsta och spelade trummor i Entombed på heltid. Man sov länge och hängde på krogen, hade inget jobb men ändå alltid pengar över för jag hade inga utgifter, säger Stjärnvind och pyser i sin vardagsrumsfåtölj.
I dag handlar tillvaron mer om jobbet som boendestödjare och att se till att något av de tre barnen inte spelar våldsamma spel på sina paddor, än att hänga vid bardiskar. Att radhuset i Hägersten är flott inrett med mängder av sataniska heavy metal-attribut som på 80-talet skulle gett Siewert Öholm dåndimpen, bekommer inte ungarna. ”Dagens kids ser inte direkt Alice Cooper som skräck ”, flinar Stjärnvind.
Spelade death metal i kyrkan
I dagarna är han aktuell med sitt 24:e fulllängdare, numera som gitarrist, då ultrahårdrockarna Vojd släpper ” The outer ocean”. Eller, det kan vara album nummer 25. Att hålla koll på sånt är inte riktigt hans grej och 44-årige urstockholmaren Stjärnvind äger inte ens ett ex av varje släpp han spelat på.
– Nä, man har inte direkt legat på latsidan. Första bandet var Unanimated, 1989. Vi repade i kyrkan vid Medis och var tvungna att delta i deras ”rockskola” för att få vara där. Prästerna tyckte väl vi var knäppa och undrade vad fan vi höll på med när vi började köra death metal.
Mycket har hänt i Stockholms sedan dess.
– I dag när jag pratar med ungdomar som spelar så är allt mycket svårare med replokaler och gig. Man satsade mer på kultur och musik då. Som att de stängt Debaser Medis utan att ge något tillbaka, säger han.
Stjärnvind, från grunden en Söderkis som håller Kafé 44 som en magisk plats, kan inte säga vilket gäng han tyckt bäst om genom åren. Death metal- kungarna Entombed, där han var med i nio år och gjorde närmare 1 000 konserter med, gav mest i form av erfarenhet. Men:
– Nifelheim var rolig musik. Och med Loud Pipes fick vi till en riktigt rökarplatta. Ett band är ju mer än att bara vara på scen. Det är också sura miner på morgonen, och allt därtill. Förra året med Merciless var till exempel svinbra och avslappnat. Inget bråk, bara trivsel. En bunt gubbar som myste och åkte runt i världen och spelade tuff thrash.
”Det ska vara metal”
Att livnära sig på musiken, vilket skulle kräva legoknektsjobb som inhoppare på olika trumpallar, lirar inte: ”Jag tycker för illa om alldeles för mycket musik”. Det ska vara metal, annars får det vara. Och det handlar inte om pengar utan om att peppen ska finnas där. Vilket det gör med nuvarande huvudakten Vojd. För Stjärnvind är alltid nästa låt viktigast, blicken framåt och skapandet i fokus för att komma ut och spela live. Det är grejen.
– När Entombed blev invalda i Swedish music hall of fame sket jag i att gå. Jag hade barnen då och va fan, Benny Andersson och champagne... Hur viktigt är det? Det är inget ändamål. Visst, jag tyckte det var häftigt att bli Grammisnominerad när jag var 22 bast. Men det är inte därför som man håller på.