’Två år är lång tid när man är gammal’
Pandemin har klingat av men ännu har livet inte riktigt återgått till hur det var innan. – Jag tror att det är många som kommit av sig med det de gjorde förr, säger Maine Gräns.
När vi intervjuade henne i februari förra året var hon ordförande i PRO och berättade om medlemmar som led svårt av restriktionerna. Värst var det för de ensamma och sjuka.
– Det var långtråkigt. De flesta upplevde nog att det aldrig blev något slut. Och många har inte riktigt kommit i gång än. Det är inte riktigt på samma sätt. Två år är lång tid när man är gammal, säger hon.
Lämnat sitt uppdrag
Själv hade hon sin man och sitt uppdrag och slapp vara helt isolerad. Men livet har förändrats också för henne.
–Jag har mina krämpos. Det blev ett år när jag hamnade på sjukhus ett par gånger och jag tycker nog att jag tappat lite fart. Men jag är 77. Ibland kommer jag på att jag faktiskt kan få ta det lite lugnt. Jag har lämnat mitt uppdrag i styrelsen för PRO.
Vaccinet gjorde tillvaron lite lättare.
– När tredje sprutan kom släppte det en hel del. Folk började gå ut och handla. Men jag har släktingar som inte gick till affären på hela pandemin. Inte en enda gång. De beställde hem. Jag vet flera som knappt var utanför dörren.
De klarade sig bäst
Själv fortsatte hon att gå till affären och handla.
– Jag vill ju veta vad jag får. Man fick försöka hålla sig undan. Och peppar, peppar har vi klarat oss från coviden.
Hon tror att de som hittade en balans mellan isolering och lättsinne klarade pandemin bäst.
– Vi hade ju våra styrelsemöten i PRO och kunde faktiskt träffas åtta stycken. Det gick bra, jag tror inte någon av oss blev sjuk. Man orkar inte bara vara hemma och inte göra något. Det blir för tråkigt.