Lena drejar i blågult för Ukraina
”Man blir förtvivlad av bilderna från kriget”
När mina barn var små gick jag en grundkurs i att dreja. Sedan dess har jag varit fast.
När kriget bröt ut i Ukraina kände keramikern ich Vallentunabon Lena Westin att hon ville hjälpa de drabbade. Tre månader senare har hennes specialdesignade blågula muggar dragit in nästan 20 000 kronor till flyktinghjälp.
När Lena Westin såg de hjärtskärande bilderna från kriget i Ukraina pratade hon med en av sina döttrar om att hon ville göra något för att hjälpa till.
–”Men du kan ju göra något, mamma, du kan ju dreja muggar”, sa min dotter då, berättar Lena Westin, 71.
Hon tog fram en blågul glasyr och fick material sponsrat av sin ler- och glasyrgrossist. Det drejades, svarvades, sattes på handtag, brändes och glaserades för fullt.
Resultatet: hundra blågula muggar. Efter kontakt med Elena Ernman på flyktinghjälpen i Upplands Väsby började de sedan säljas för 250 kronor styck, pengar som oavkortat går till de behövande.
Och det har varit en strykande åtgång. I skrivande stund återstår bara ett 20-tal muggar.
– Det känns bra inuti att man har gjort något. Det är många som vill hjälpa till och alla gör det de är bäst på.
Varit fast i nästan 40 år Lena har arbetat som keramiker i nästan 40 år.
– När mina barn var små gick jag en grundkurs i att dreja. Sedan dess har jag varit fast. Men det gäller att vara envis och inte ge sig.
Hon bor i Vallentuna, men oftast hittar man henne i ateljén i Gamla apoteket vid
Väsbyvägen. Här drejar hon mest bruksföremål, men även prydnadsföremål.
Och hon har aldrig ångrat sin yrkesbana, även om det kan vara tufft ekonomiskt.
–Det har varit kämpigt ibland. Jag är gift och min man hade ett vanligt jobb innan han blev pensionär, annars hade det aldrig gått. Men senaste åren har intresset för kurser ökat. Folk har nog behov av att göra saker efter corona.
Egentligen är Lena pensionär, men någon tanke på att sluta har hon inte.
– Jag kommer att vara kvar i huset tills någon bär ut mig, säger hon och skrattar.
Säkrad återväxt Återväxten verkar ändå vara säkrad. Lärlingen Jessica Eriksson går nu sin utbildning hos Lena.
– Hon är jätteduktig. Det roliga är att hon är född 1987, vilket är nästan samtidigt som jag började med ateljén här, säger Lena.
”Keramiker är inget yrke, det är en sjukdom.” Det var inte Lena som sa det först men hon håller med.
– Det tycker jag är ett jättebra uttryck. Det är som ett beroende. Även om jag kan bli less ibland dröjer det inte länge innan jag plockar fram leran och börjar dreja igen, säger hon.