Amandas mission: Att sprida jazzen Jag älskar att spela live. Jag släpper musik för att spela. Det är det som ger mig mest energi och inspiration.
I sommar hittar jazzen tillbaka till Skeppsholmen. Sångerskan Amanda Ginsburg är ett av namnen under Faschings 13 In Bloom-kvällar i Moderna museets trädgård. GINSBURG: ”Jag önskar se en större bredd rent kommersiellt, att musiken blir folklig”
Amanda Ginsburg sitter med en kopp svart kaffe på Gunnarssons uteservering. I larmet från Götgatans trafik räknar hon upp några av de andra Fashing in Bloomartisterna: Cecile McLorin Salvant, Avishai Cohen, Rigmor Gustafsson…
– Och så mitt namn – i ett sådant gäng! Hur hamnade jag där?
Ja, hur?
Uppväxt med musicerande föräldrar i Gamla stan – pappan har turnerat med trumpetaren Jan Allan – och en halvsyster som sjunger professionellt kom musiken naturligt. Samtidigt har hon tvivlat. Och testat.
– När jag var tio flyttade min syster till Paris, för att satsa som jazzsångerska. När jag såg henne slita tänkte jag: Det där verkar alldeles för jobbigt och knapert. Jag dansade och spelade klassiskt piano och började söka upp jazzen på egen hand, även om det redan hade spelats hemma. Jag lekte lite med musiken – och sedan när det kom till att söka gymnasium sökte jag till Södra latin, berättar Amanda.
– Jag hade tur som kom in, annars hade jag hållit på med annat. Filosofi eller psykologi, kanske. Under gymnasiet började jag syssla mer med jazz. Men jag är en sökande person och har duttat i många olika genrer: Pop, soul, visa.
Efter folk- och musikhögskola kände hon sig pressad och tog en paus. Men för sex år sedan bestämde Amanda sig för ”sluta prokrastinera” och börja spela in. 2018 debuterade hon med ”Jag har funderat på en sak”. Albumet belönades med en Grammis för bästa jazz.
Vill göra jazzen folklig
I fjol prisades även album nummer två. Två skivor. Två Grammisar. Amanda har onekligen skapat sig en plattform för sin mission.
– Jag önskar se en större bredd rent kommersiellt, att jazzen blir folklig. Många tycker att det är svårt att orientera sig i jazzen, man har inga referenspunkter. Om vi lyssnar och ”utsätts” för många olika genrer lär vi oss språket. I dag, om vi inte söker upp det, utsätts vi för ett ganska smalt spektrum, säger hon.
– Jag vill göra en slags jazz på svenska där jag flörtar med 50–60-talet, med vardagliga betraktelser och lite humor. Inte så mycket Hasse å Tage. Mer Beppe Wolgers. Många drar lätt paralleller till Monica Zetterlund, men jag har inte lyssnat mer på henne än Stevie Wonder.
Varför hennes musik trots allt har nått en bredare massa förklarar hon med att det är tydliga melodier – på svenska.
– Det kan komma fram folk och säga: Det här var min första jazzkonsert. Och när jag var på Södra latins 50-årsfirande berättade en kille att han inte hade hållit på med jazz om det inte varit för mig. Jag blev både rörd och överväldigad.
Älskar att turnera
När det gäller texterna tycker Amanda att det är svårt att ta sig an det allra vanligaste ämnet: Kärlek. Det blir så lätt ”we’re heroes in the night”, menar hon.
– Så är det ju så himla sällan. Kärlek handlar mer om skav i vardagen eller att längta efter någon. Jag vill hitta friktionen. Visst, alla kan relatera till kärlek, men också till att tappa bort sin mobil eller att vakna upp och vara stressad över att ha glömt något. Det är mycket roligare att skriva om, säger hon.
Sedan i februari är Amanda Ginsburg ute på vägarna igen. I februari gjorde hon en åttadagars landsbygdsturné i Småland.
– Det var väldigt fint. Man ska inte alltid behöva ta sig till staden, musiken ska komma till människorna också. Samma gäller i Stockholm. Jag ska kunna vara i Vallentuna, till exempel, och inte bara på Fasching. Jag älskar att vara på turné, älskar att spela live. Jag släpper musik för att spela. Det är det som ger mig mest energi och inspiration. Under nedstängningen skrev jag ingenting, då målade jag en vägg i stället.