Terje ger gatumusiktips

Kanske har du sett Tranebergsbon Terje ”Dr Balalajka” Larsson när han spelar runt omkring i Västerort? Efter 30 år med gatan som sin personliga replokal kan han alla musikant-trix.

Första gången jag spelade musik på gatan var på 80-talet. Jag och en gammal barndomsvän satt hemma och sa ”det är nu eller aldrig”.

Det var komiskt. Vi kunde bara två Dylanlåtar, som var ganska obskyra dessutom. Vi lärde oss en tredje under natten. Men det var härligt och jag har spelat på gatan sedan dess.

Förr kunde jag stå med en ukulele på Drottninggatan. Det vette fan om man kan längre. I dag har publiken lurar i öronen och blicken riktad ner i en mobil. Det gör det svårare att nå ut med de små gesterna. I dag spelar jag oftast balalajka – med förstärkare.

Jag har aldrig försörjt mig på gatumusik. Däremot har det under perioder betytt en ganska hyfsad sidoinkomst. Det mesta jag har tjänat är nog 1 200 kronor vid ett tillfälle. Det har också hänt att jag tjänat noll spänn på en timme – då går man därifrån.

Nån gång har folk lagt hasch i gitarrfodralet. Det var väl tänkt som en fin gest, men jag ville inte ha det. En annan gång fick jag en halväten chokladkaka av en liten kille på Östermalms torg.

Fem, sex gånger har folk försökt knycka pengar. Jag har haft som princip att inte låta det hända. Jag har greppat tag i dem eller sprungit efter.

Det finns många trevliga platser att spela på i Stockholm. Jag gillar Vällingby centrum, men det har blivit krångligare att stå där nu. I stan gillar jag att stå på Plattan där Maria (Johansson, legendarisk gatumusikant och känd som ”Marias enmansorkester”, reds anm.) stod. Känner du till henne? Länge höll Maria den där platsen för sig själv. Försökte man prata med henne fräste hon bara.

En gång när hon tyckte att vi stod för nära och spelade så hon vred på volymen på sitt ekipage så att stenplattorna började skallra på hela Plattan. Efter fem minuter var snuten där. Snabb analys från dem var att vi skulle lämna. Det var ju Marias plats.

Efter några år dog hon. Då ställde jag mig där och spelade en blandning av socialistiska kampsånger och psalmer! ”Är det du som ska ta över efter Maria?”, frågade två herrar då.

Gatupubliken är oförlåtande men har ett kort minne. Spelar man fel, dåligt eller gör bort sig, så kommer man tappa dem som är där. Det är inte mer med det. Men sen är de borta och då kan man ta samma låt igen, för det är ingen som stör sig på det. Man får många chanser.

Det finns en stor frihet med gatumusiken som man inte har när man spelar för sittande publik.

Vi kunde bara två Dylan-låtar, som var ganska obskyra dessutom. Vi lärde oss en tredje under natten.