Får man inte vara ifred från valet ens på toa?

Nnu har det blivit dags för, ja, gissa vad? Du har hört det, sett det, läst det hundra gånger förut, från mig och från andra. Det handlar såklart om att det är valdags söndag 9 september, som nog ingen kan ha missat.

På måndag vet vi preliminärt hur resultatet ser ut. Vilken regering får vi (okej, svaret på den frågan lär enligt analyser dröja, men ändå)? Blir det maktskifte i landstinget eller sitter alliansen kvar? Och i kommunen, hur går det egentligen där?

Nu är frågorna många, snart är svaren fler. Men jag är nog inte ensam om att känna att valet står mig lite upp i halsen. Missförstå mig rätt – jag är fruktansvärt glad att leva i en demokrati där jag har möjlighet att göra min röst hörd. Så här sista valveckan gör sig valet dock påmint precis överallt.

I veckan skickade min syster en bild från sin skoltoalett – där hade någon lagt valbroschyrer från ett parti på locket till papperskorgen. Ska demokratin inte ens lämna en ifred på toan, liksom?

Och visst, valet avgör mycket, det ska inte förringas. Men den domedagskänsla som på många håll målas upp vill inte riktigt infinna sig hos mig. För vardagen flyter ju på, oavsett vilka som axlar den politiska makten de kommande fyra åren. Mat ska handlas och lagas, barn ska hämtas och lämnas, gympass ska genomlidas och bion besökas. Och allt det där kommer ju att ske ändå, nu när vardagen är igång igen efter semestern.

Med det sagt så hörs vi igen, på andra sidan valet. Då hoppas i alla fall jag få vara ifred på toaletten.