Skottlands störste frihetskämpe
Den mystiske William Wallace ledde ett skotskt uppror mot den engelske kungen. Tack vare sin envisa kamp mot engelsmännen och sin brutala död blev han en mytomspunnen hjälte för skottarna.
Det är den 11 september 1297 och den brittiske earlen John de Warenne står med sin jättelika armé utanför den skotska staden Stirling. Endast en smal bro korsar floden Forth, och på en höjd på andra sidan står en upprorisk skotsk armé, ledd av en tills nyligen helt okänd kämpe vid namn
William Wallace. Den engelske befälhavaren är fullständigt övertygad om sina väldrillade truppers överlägsenhet.
Lätt invasion
Under den engelska invasion av Skottland som inleddes året innan har allt skotskt motstånd besegrats snabbt och enkelt. Warenne har ingen anledning att tro att det ska bli svårare den här gången. Hans armé består av cirka tio
tusen man, av vilka nästan tretusen är tungt beväpnade riddare.
Skottarna på andra sidan ser ut att vara ett löst sammansatt hopkok av krigare, vissa militärt utbildade och ordentligt utrustade, andra inte mycket mer än simpla stråtrövare. Sammanlagt är de antagligen inte fler än tvåtusen.
Vad kan en så liten styrka åstadkomma mot den segervana engelska armén? Men en av Warennes män, Sir Richard Lundie, försöker varna honom.
”Min herre, om vi korsar bron nu, då är vi alla döda män. För vi kan bara gå över med två man i bredd, och fienden är väl samlad på andra sidan; de kan storma oss närhelst de vill.”
Så ska han i varje fall ha sagt, enligt en av skildringarna av slaget, nedskriven många år i efterhand. Lundie föreslår till och med ett alternativ. Han känner till ett vadställe inte långt norrut och vill ta en styrka den vägen och korsa floden, så att skottarna angrips från två håll.
Angrep över bron
John de Warenne föredrar emellertid att lyssna på lord Hugh de Cressingham, skattmästare i Skottland och den man som på order av den engelske kungen Edvardi har lett vad som i praktiken är en storskalig plundring av i stort sett hela landsändan. Cressingham är intensivt hatad av skottarna, och tydligen illa omtyckt även av många av engelsmännen. Han förklarar för Warenne att engelsmännen inte har något att frukta från de skotska krigarna. Att göra en kringgående manöver kanske dessutom bara leder till att skottarna flyr, och då kan fälttåget bli långvarigt – och dyrt.
Sagt och gjort. Den engelska armén börjar ta sig över bron vid Stirling. Några tusen fotsoldater har kommit över till andra sidan, när plötsligt den skotska armén sätter sig i rörelse och stormar ner mot engelsmännen.
Många drunknade
Armén leds av William Wallace själv, en man som beskrivs som mycket lång, med ”en jättes kropp”. Han är känd för sitt gränslösa mod och ett lika gränslöst hat mot sina engelska fiender. Snart besannas Lundies alla farhågor. De engelska soldaterna är samlade på ett smalt område, omgivna av floden på flera håll. Innan de lyckas organisera något motstånd faller de i mängder för den skotska anstormningen. Ett fåtal lyckas fly tillbaka över bron – som enligt vissa källor rivs under striden – och andra tvingas ut i vattnet, där många av dem drunknar. Den skotska segern blir snabb, brutal och fullständig.
Närmare femtusen engelsmän stupar, mot endast några hundra skottar. En av dem som stupar är skattmästaren Cressingham, som personligen ledde ett försök till engelsk motoffensiv. När striden är slut samlas de jublande skottarna kring den döde Cressingham – och börjar sakta flå hans kropp.
Bitar av hans hud skickas runt i Skottland, och visas upp som bevis
”Min herre, om vi korsar bron nu, dör vi alla”.
Sir Richard Lundie, 1297.
för den storslagna segern. Andra bitar av hans hud används för att göra sadelgjordar. Ytterligare ett stort stycke av den döde mannens skinn används för att göra ett bälte som den segrande William Wallace hänger sitt svärd från.
En okänd hjälte
Vem var då Williamwallace? För att vara en stor historisk hjälte, föremål för en med tiden ofta intensiv idoldyrkan, är uppgifterna om hans liv påfallande få. Det är inte ens klarlagt vilka som var hans föräldrar eller var han växte upp.
Enligt den första skildringen av William Wallaces liv, ett långt diktepos skrivet av en författare känd endast som ”Blinde Harry” på 1400-talet, ska hans far ha varit Sir Malcolm av Elderslie och hans mor Lady Margaret Crawford. På Wallaces eget sigill, som hittades på ett brev som han skickade till hansastaden Lübeck, anges hans far emellertid som en viss Alan Wallace, troligen samme man som ska ha svurit den engelske kungen trohet år 1296, alltså året före det blodiga slaget vid Stirling.
På Wallaces sigill finns även en bild av en långbåge, vilket har fått en del historiker att misstänka att han kanske tjänstgjorde som soldat, möjligen till och med i den engelska armén. De engelska långbågsskyttarna var berömda vid den här tiden, och människor från alla de olika brittiska öarna kunde ta värvning hos dem. Den teorin skulle också förklara hur det kommer sig att Wallace var en så skicklig soldat.
Andra teorier om Wallaces tidigare liv går ut på att han fram till det ögonblick då han började leda kampen mot engelsmännen ska ha varit en stillsam präst – men det är å andra sidan svårt att få ihop med den uppenbart stridsvane man som porträtteras i krönikorna.
Kaos bröt ut Konflikten mellan England och Skottland hade djupa rötter, men det akuta skedet inleddes år 1286, då den skotske kungen Alexander III dog utan att lämna någon arvinge efter sig. En kamp om kronan var på väg att bryta ut mellan olika skotska adelssläkter, vilket ledde till att man bjöd in den engelske kungen Edvard I för att avgöra frågan. Men han passade istället på att år 1296 invadera sitt norra grannland och avsätta John Balliol, som för tillfället satt på den skotska tronen. Den engelske kungen vann snabba segrar och installerade sina egna vasaller på strategiska platser runt om i landet. Sedan lämnade han Skottland för att leda ett fälttåg i Frankrike.
I kungens frånvaro såg hans underlydande till att berika sig själva så mycket som möjligt. Även de skottar som hade svurit trohet till den engelska kronan behandlades illa och redan tidigt år 1297 bröt oroligheter ut i det nyligen ockuperade riket.
”Jag förrådde inte Edvard – jag var aldrig hans undersåte”.
William Wallace, 1305.
Hämnades sin hustru
I maj samma år dyker William Wallace upp på scenen. I senare engelska källor beskrivs han som ledare för en grupp banditer, en man som har samlat missnöjda skottar omkring sig.
Enligt en traditionell berättelse, vars äkthet långt ifrån är säker, ska Wallace ha gift sig med en kvinna vid namn Marion Braid
fute. När han en kväll besökte henne spårades han dit av en engelsk styrka, ledd av Sir William Heselrig, sheriffen av Lanark. Wallace hann fly, men Marion och hela hennes hushåll dödades på order av sheriffen. Det sägs att William Wallace den dagen svor en ed att hämnas på alla engelsmän han mötte. Strax efteråt anföll Wallace sheriffen och hans män i skydd av mörkret, och högg ner honom.
Från ingenstans hade William Wallace etablerat sig som frihetskämpe. Efter segern vid Stirling ledde han ett blodigt fälttåg in i norra England, där byar, städer och kyrkor plundrades.
Tillbakai hemlandet adlades han och utsågs till Skottlands väktare. I frånvaron av en kung fungerade han som landets ledare. William Wallaces långsiktiga plan verkar ha varit att försöka ena Skottland kring en av de tidigare skotska kungarna, John Balliol. Men han ställdes snart inför en svår utmaning. Kung Edvard hade kommit tillbaka och samlat en stor armé för att krossa det skotska upproret.
Gerillakrig i bergen
Sommaren 1298 tågade engelsmännen in i Skottland och försökte locka Wallace i strid. Han gjorde emellertid allt för att inte behöva möta engelsmännen på slagfältet,
utan drog sig istället undan ochägnade sig åt gerillakrigföring. Den engelska armén började snart lida brist på förnödenheter och kungen hade redan planerat en reträtt till Edinburgh, då han av spioner fick höra att Wallace hade samlat sina styrkor nära skogen vid Falkirk.
Edvard skyndade dit och skickade sina överlägsna styrkor mot skottarna, som led ett svårt nederlag.
William Wallace själv överlevde, men hans ställning som ledare hade försvagats. I september samma år avsade han sig titeln som Skottlands väktare och lämnade över ledningen av kampen till Robert Bruce, som senare skulle komma att segra i det berömda slaget vid Bannockburn och utropas till skotsk kung.
Därefter är Wallace återigen försvunnen ur historien under några år. Engelska spioner ska ha letat efter honom, men han lyckades hålla sig undan.
Möjligen kan han ha åkt till Frankrike, som var Skottlands allierade i kampen mot England, och kanske vidare ända till Rom, innan han till slut återvände för att delta i striderna mot engelsmännen, som sakta återtog kontrollen över Skottland.
Torterades och avrättades
År 1305 förråddes Wallace av den skotske adelsmannen John de Menteith. Han greps och fördes till London där han ställdes inför rätta för mord på oskyldiga under plundringstågen i norra England efter segern vid Stirling, vilket han villigt erkände. Det enda han enligt rättegångsprotokollen beklagade var att han inte hade dödat fler av de hatade engelsmännen.
Anklagelserna om förräderi mot kung Edvard I avvisade han emellertid fullständigt. ”Jag förrådde inte Edvard, eftersom jag aldrig var hans undersåte”, ska den trotsige Wallace ha sagt.
Efter rättegången sattes William Wallace i en cell i Towern i London. Där kläddes han av och bands efter en häst, som släpade honom naken genom stadens gator. Till sist lades en snara runt hans hals, och han hängdes i en galge. I sista ögonblicket släppte bödeln emellertid ner honom, så att han fortfarande levde när hans penis och testiklar skars loss, hans mage sprättades upp och inälvorna togs ut och brändes framför honom.
Först därefter halshöggs han, varpå hans kropp styckades i fyra delar. Det avhuggna huvudet doppades i tjära och spetsades på en påle, som i sin tur placerades på krönet av London Bridge.
Mannen William Wallace var död, men som symbol för den skotska kampen för frihet och självständighet skulle han leva vidare i många hundra år.