Pansarvärnspjäser skrämde fienden

NVA:S och FNL:S vapen var bättre lämpade för anfall än försvar. Amerikanernas utrustning gav dem därför en fördel under slaget om Huê, då de var på offensiven.

Nordvietnameserna tillverkade själva många av sina vapen under krigets första år. Resten hade erövrats i striderna mot den franska kolonialmakten – eller stulits från sydvietnamesiska lager.

Under Tetoffensiven och striderna i Huê var de nordvietnamesiska styrkorna dock bättre utrustade. De flesta av soldaterna hade sovjetiska Ak-47-automatkarbiner, som inte var lika känsliga för damm och smuts som amerikanernas M16-automatkarbiner. Dessutom var de utrustade med ryska Rpg-2-raketgevär. Kommunisternas vapen var lättare än amerikanernas, vilket var praktiskt i strider som krävde stor rörlighet – till exempel bakhåll i djungeln. Den fördelen försvann i Huê, där striderna var stationära, och kommunisterna försvarade erövrade ställningar.

Amerikanernas M16-automatkarbin var dessutom ett mer träffsäkert vapen än Ak-47:an, vilket gav dem en fördel. För att driva ut kommuniststyrkorna ur de byggnader som de förskansat sig i fick amerikanerna emellertid ta till grövre medel. Deras M48 Patton-stridsvagnar hade stor förstörelsekapacitet, men de var svåra att manövrera på de smala gatorna i Huê.

Där fungerade den mindre M50 Ontos bättre. Det var en pansarvärnskanonvagn, ursprungligen utvecklad för att attackera stridsvagnar. Ontos-vagnens acceleration, höga eldhastighet och betydande eldkraft gjorde den till ett av amerikanernas viktigaste vapen i Huê.