”Någon måste göra något!”
Ju större en grupp åskådare är, desto mindre förpliktigad känner den enskilde sig att ingripa eller hjälpa, om någon är i fara.
Det har inträffat en svår trafikolycka, många tittar på – men ingen lyfter ett finger för att hjälpa till. Situationer som denna intresserade psykologerna John Darley och Bibb Latané. År 1968 undersökte de hur människor reagerar på hemska händelser.
Forskarna placerade ett antal försökspersoner i varsitt rum och lät dem prata med varandra via snabbtelefon. Deltagarna kunde inte se varandra, men fick veta hur många som deltog i samtalet. En del konverserade med endast en person, andra talade med två, tre eller fyra.
Försökspersonerna var alla studenter, och samtalen handlade om vardagens och studielivets utmaningar. När samtalet kommit igång ordentligt låtsades en av deltagarna – som i själva verket var forskarnas assistent – att hen blev dålig. Darley och Latané observerade nu hur många som reagerade, och jämförde resultatet med gruppens storlek.
Resultatet var anmärkningsvärt: I de grupper där försökspersonerna trodde att de var den enda som pratade med den sjuke, lämnade 85 procent rummet för att hjälpa till. I grupper med två personer utöver den sjuke erbjöd 64 procent hjälp. För grupper med fem deltagare var andelen endast 31 procent.
Forskarna konstaterade att ju fler som bevittnar en hemsk händelse, desto färre reagerar. Fenomenet kallas ”åskådareffekten” – eller ”Genovese-syndromet” efter barflickan Kitty Genovese, som dödades i New York utan att någon ingrep. Brottet bevittnades av 37 personer.
När vi ska välja en ledare pekar vi på den mest kompetenta – säger logikens lagar.