Motståndarna var lika brutala
På stora propagandaaffischer målade ”de vita” upp ”de rödas” fasansfulla mördande. Men de var inte mycket bättre själva.
Lenin var inte ensam om att utnyttja terror för att skrämma fienden. De kontrarevolutionära tillämpade också otyglat våld och avrättningar för att visa för folket att allt motstånd mot ”de vita” skulle kosta dem dyrt.
”Ju större terror, desto större blir vår seger”, förkunnade den vita sidans generalmajor Lavr Kornilov, medan general Artemyev i Sibirien förklarade i detalj för sina soldater i de vita styrkorna hur bolsjevikernas medhjälpare skulle behandlas. ”Om bönderna gör väpnat motstånd mot styrkorna ska hela deras by brännas ner, hela den manliga befolkningen ska skjutas, och all egendom ska konfiskeras”, löd hans order.
Landsbygdsbefolkningen utsattes ofta för massakrer, och i synnerhet längs Transsibiriska järnvägen öster om Bajkalsjön hopades massgravarna, vilket den amerikanske löjtnanten John F. Mcdonald
bevittnade sommaren 1919. Mcdonald, som ingick i en amerikansk expeditionsstyrka som stöttade de vita, fann en nödtorftigt täckt massgrav. Många av liken låg så ytligt att vilda hundar hade börjat äta av dem:
”En del hade avskurna fötter, en hade inget huvud, en hade fått sina genitalier avskurna. Givetvis kunde det bero på hundarna, men det såg inte ut som ett verk av hundar”, skrev löjtnanten.
Den vita terrorn var inte lika omfattande som den röda, men kostade trots det sannolikt 100 000 människor livet.