Religion, sekularism och nationalism

Indien är ett land med en mångfald av kulturer, traditioner, språk och religioner. Majoriteten av de 1,3 miljarder invånarna, ungefär 80 procent, är enligt folkräkningen 2011 hinduer. Landets största religiösa minoritet är muslimer som utgör drygt 13 procent av befolkningen. Övriga är kristna, sikher, buddister, jainister, parser med flera. Staten är formellt sekulär, men har en viktig roll att

spela för att garantera medborgarnas frihet att utöva sin religion. Historien har dock visat att denna balansgång är svår.

De tidigaste sammanslutningarna med hindunationalistiska förtecken uppstod under 1800-talet, bland annat som en reaktion på att hinduer konverterade från hinduismen till kristendomen som en följd av ökat missionerande.

De hindunationalistiska rörelserna såg ett behov av att förena hinduismens många grenar under en gemensam identitet. I samband med självständighetskampen från Storbritannien i början av 1900-talet blev ideologin än mer framträdande, när den muslimska minoriteten började få större inflytande i samband med att britterna hade erkänt muslimerna som en egen väljarkår i landets olika provinser. Detta innebar att vissa mandat var reserverade för muslimer och att endast muslimer fick rösta i dessa valkretsar.

Under den här perioden pågick intensiva debatter om Indiens framtid och vilka villkor som skulle gälla när landet skulle bli en självständig stat. Det fanns huvudsakligen tre olika synsätt på det blivande Indien: ett nationalistiskt ideal där religion och kultur skulle ha en central roll och som innebar att hinduer och muslimer utgjorde två skilda nationer. Detta perspektiv förespråkades bland annat av hindunationalistiska och muslimska politiska organisationer och ledde sedermera fram till delningen av den brittiska kolonin i Indien och Pakistan. Ett annat perspektiv, vars främsta företrädare var landsfadern och självständighetsledaren Mahatma Gandhi, var att Indien skulle vara en stat där alla religioner kunde samexistera i harmoni. Ett tredje synsätt var att det nya, moderna Indien, var en helt och hållet sekulär stat där religionen inte skulle spela någon avgörande

roll. Detta förespråkades av bland andra Jawaharlal Nehru, som senare blev Indiens första premiärminister. Det var i mångt och mycket denna uppfattning som blev vägledande när Indien blev självständigt i augusti 1947.

Det omfattande arbetet med att skriva Indiens konstitution pågick samtidigt som landet skakades av våldsamheter i samband med delningen av Brittiska Indien i två stater: Indiska unionen och Pakistan (som i sin tur bestod av Öst- respektive Västpakistan, det vill säga dagens Pakistan och Bangladesh). Till skillnad från Pakistans grundlag, som senare skulle ge islam en central roll, valde Indien en annan väg. Man beslutade att religionen inte skulle prägla dess demokratiska system och ville säkerställa att alla samhällsgrupper oberoende av vilken religion de har, vilken folkgrupp de tillhör och vilket språk de talar, skulle kunna delta i det demokratiska projektet på samma villkor. Redan

från början infördes allmän rösträtt för alla i vuxen ålder och tidigt lades stor vikt vid att garantera minoriteters rättigheter både på gruppoch individnivå. När konstitutionen till slut antogs år 1949, fastslogs att Indien skulle vara en suverän demokratisk republik.

För att förstå vad hindunationalismen innebär i dagens Indien behöver vi först förstå vad sekularism är i ett indiskt sammanhang, eftersom det handlar om annat än en strikt åtskillnad mellan stat och religion. Indiens tolkning av begreppet innebär att alla religioner ska tillmätas lika stor vikt i det offentliga livet. Staten ska ha respekt och förståelse för att religion är av stor betydelse i människors liv och att den därmed har ett ansvar för att människor ska kunna utöva sin religion och leva i enlighet med de traditioner och sedvanor som deras religion kräver. Sekularismen i Indien innebär att staten i minsta möjliga mån ska ingripa i religiösa sedvänjor.

I praktiken har detta visat sig vara svårt. Tidigt efter självständigheten beslutades exempelvis att den hinduiska civillagstiftningen skulle regleras genom gemensamma lagar för den stora gruppen hinduer (som är allt annat än homogen). Muslimer och

kristna däremot tilläts behålla sina civilrättsliga sedvanor och fick själva besluta i familjerättsliga frågor. Sedan dess har regeringspartier ett flertal gånger lagt sig i kontroversiella frågor av religiös karaktär, vilket har väckt frågor om huruvida alla verkligen är lika inför lagen. Särskilt Kongresspartiet, som länge dominerade indisk politik, har anklagats för att gynna minoriteter på bekostnad av den hinduiska majoriteten, i syfte att vinna röster.

BJP kommer till makten

Indiska folkpartiet (BJP) kom till makten efter en ”jordskredsseger” i parlamentsvalet 2014. Det tidigare statsbärande Kongresspartiet fick kliva åt sidan efter tio år i regeringsställning. BJP fick, tillsammans med flera mindre partier inom koalitionen Nationella demokratiska alliansen (NDA), egen majoritet i parlamentets underhus, lok sabha. 31 procent av rösterna gav BJP 282 av de 543 mandaten. Att en tredjedel av rösterna räckte till egen majoritet i kammaren beror på att Indien tillämpar majoritetsval i enmansvalkretsar. Det innebär att det parti vars kandidat får flest röster i en valkrets vinner mandatet, medan övriga partier inte blir representerade alls. Kongresspartiet fick nästan 20 procent av rösterna, men bara 44 mandat.

I parlamentsvalet i maj 2019 vann BJP på nytt med 37 procent av rösterna och 303 av de 545 platserna i underhuset. Därmed säkrade partiet ytterligare fem år vid makten.

Indiens kastsystem

Kastsystemet delar in människor i en hierarkisk ordning och består av två delvis överlappande system som kallas för varna och jati. Varnasystemet består av fyra klasser medan det finns tusentals olika jatis. Kastsystemet är formellt avskaffat genom att diskriminering på grund av kasttillhörighet är förbjuden, men i praktiken lever det kvar i människors vardag och sedvänjor. I början av 1990-talet utökades reglerna mot diskriminering till att även omfatta den stora gruppen lägre kaster som går under benämningen Other Backward Classes (OBC).