Hindutva – bakgrund och innebörd

Hindunationalismen kallas även för hindutva. Begreppet har sitt ursprung i 1920-talets Indien och skapades av den politiska aktivisten och författaren Vinayak Damodar Savarkar. Han beskrev i boken Hindutva: Who is a Hindu? vad som utmärker en hindu. Det är, enligt honom, den som uppfattar Indien både som sitt födelseland och sitt heliga land. Sikher, buddister och jainister kan likställas med hinduer. Kristna, judar och muslimer som föds i Indien skulle däremot aldrig kunna känna samma lojalitet för Indien, eftersom deras heliga land ligger utanför Indiens gränser. En icke-hindu skulle därför aldrig kunna ha samma kärlek till Indien som en hindu.

Savarkar ansåg att Indien till sin natur är en hinduisk nation, och därför bör hinduismen ha en betydande roll i samhället. Religiösa minoriteter skulle ha rätt att utöva sin religion i den privata sfären, men i det offentliga livet skulle hinduiska värderingar och traditioner råda. Hindi ansågs vara bäst lämpat som Indiens officiella språk, istället för engelska som talades endast av en liten del av befolkningen. ”Hindi-Hindu-Hindustan” blev en

slogan som illustrerade ett språkligt, etniskt och nationellt ideal. Genom åren har det språkliga idealet tonats ner något, främst på grund av att hindi inte är särskilt utbrett i de södra delarna av Indien. Den geografiska ytan är tätt sammankopplad med hindunationalismens ideal och utgör en viktig del av den hinduiska identiteten. Indien anses vara en del av en större landyta, Akhand Bharat (fullständiga/odelade Indien) som sträcker sig bortom den indiska subkontinenten till bland annat Indonesien.

Savarkars tankar om hindutva lade grunden för vad som idag utgör några av de viktigaste delarna av den hindunationalistiska ideologin. En annan betydelsefull aspekt är hindunationalisternas historiska tillbakablickande mot en ”gyllene tidsålder” under

vedaperioden (ungefär från 1 500 f Kr), då Indien i deras ögon var kulturellt och religiöst överlägset andra länder. Den senare delen av denna period karakteriserades, enligt detta synsätt, av vetenskapliga framgångar, fram tills subkontinenten började påverkas av andra kulturer som försökte tvinga på befolkningen främmande religioner och sedvänjor på bekostnad av Indiens inhemska traditioner. Inom hindunationalismen finns en misstänksamhet mot det som är utländskt och främmande och som, enligt hindunationalisterna, genom historien har förändrat Indien i en oönskad riktning. Här åsyftas framför allt de muslimska härskarna, bland annat under Delhisultanatet med början under 1200-talet och senare Mogulriket 1526–1858. Men även de ideal och värderingar som västerländska kolonialmakter förde med sig kritiseras. Sekularismen är ett exempel på något som anses ha kommit utifrån och som till sin natur är främmande i ett indiskt sammanhang. Hindunationalismen försöker därför att råda bot på dessa historiska oförrätter genom att framhäva det specifikt ”indiska” ur historien och se till att det blir relevant även idag.

Hindunationalismen förespråkar att hinduerna ska hålla samman, men det är/har varit en utmaning att skapa en gemensam hinduisk identitet. Den religion vi kallar för hinduism omfattar i själva verket en mängd olika trosuppfattningar som i mångt och mycket skulle kunna utgöra egna religioner. Kastsystemet (se ruta sid 6) utgör ett hinder för försöken att ena hinduerna eftersom det har bidragit till att många ur de lägre kasterna har sett konvertering från hinduismen till bland annat buddismen och kristendomen som en väg ut ur social marginalisering. Hindunationalismen försöker förena de olika grenarna av hinduismen, liksom att minska de sociala skillnader som skapas av kastsystemet.

Gamla sedvänjor som påverkat kvinnors rättigheter, som barnäktenskap och förbud mot omgifte för änkor, började avskaffas som en del av den hindunationalistiska reformrörelse som inleddes i slutet av 1800-talet.

Många flickor och kvinnor lever dock fortfarande under patriarkala strukturer och det finns ett motstånd mot förändring när det kommer till vissa traditioner. Ett färskt exempel kan hämtas från templet Sabarimala i delstaten Kerala i södra Indien, som traditionellt varit stängt för kvinnor i reproduktiv ålder. Högsta domstolen slog 2018 fast att kvinnor har rätt att besöka tempelområdet i sin helhet, men i praktiken har kvinnor även efter det nekats tillträde då de anses orena i samband med menstruation. Samtidigt dyrkas kvinnan både som mor och gudinna, och Indien benämns som Bharat Mata, ”Moder Indien”. Hindunationalismens bild av kvinnan är därmed tudelad.

Liksom inom de flesta ideologier finns olika uppfattningar om hur stort inflytande hinduismen ska ha i samhället. En del menar att hinduismen ska ha samma roll i Indien som exempelvis kristendomen har i västvärlden. En annan mer långtgående uppfattning kan liknas vid att staten bör utformas som en teokrati och styras av en religiös auktoritet. Detta synsätt är dock inte särskilt framträdande eftersom hinduismen inte har någon central religiös auktoritet. Diskussionen om hinduismens roll i samhället kan emellertid sägas röra sig i spektrumet mellan dessa två uppfattningar. En vanlig åsikt är att samhället ska bygga på hinduiska värderingar och att andra religiösa minoriteter ska få utöva sin religion endast i den privata sfären.

Sangh Parivar

Den drivande kraften bakom hindunationalismen som ideologi är en informell sammanslutning av organisationer som kallas för Sangh Parivar. Tillsammans försöker dessa organisationer forma samhället efter hindunationalistiska värderingar. Den största och mest inflytelserika av dessa organisationer är Nationella frivilligorganisationen ( Rashtriya Swayamsevak Sangh, RSS) som endast har manliga medlemmar. RSS motsvarighet för kvinnor kallas för Rashtriya Sevika Samiti. Därtill finns flera organisationer som till viss del är underordnade RSS, men som fungerar som självständiga rörelser. Vishva Hindu Parishad ( VHP) har som uppgift att organisera och samla det hinduiska samhället. Genom att agera som en central organisation för de olika trosuppfattningarna inom hinduismen försöker VHP överbrygga olikheter inom den hinduiska religionen. Organisationen är även verksam utanför Indien. Andra exempel är studentföreningen Akhil Bharatiya Vidyarthi Parishad ( ABVP), fackföreningsrörelsen Bharatiya Mazdoor Sangh ( BMS) och lantbruksorganisationen Bharatiya Kisan Sangh ( BKS). Vissa organisationer är våldsbejakande, till exempel Bajrang Dal som riktat in sig på att ”återkonvertera” kristna till hinduismen och att försöka förhindra äktenskap mellan muslimska män och hinduiska kvinnor.

RSS grundades 1925 av Keshav Baliram Hedgewar, med utgångspunkt från Savarkars tankar om hindutva. RSS anser att Indien är en hinduisk nation, Hindu rashtra, och försöker därmed att påverka samhället i denna riktning. Genom åren har RSS vid flera tillfällen förbjudits, bland annat efter mordet på Mahatma Gandhi 1948, eftersom förövaren Nathuram Godse hade nära band till organisationen.

RSS har utvecklats och formats under ledning av ideologer som M. S. Golwalkar, som ledde organisationen under mer än 30 år, från 1940 till 1973. Golwalkar ansåg att statens främsta ansvar i första hand låg i att upprätthålla dharma, en slags naturlig lag enligt den hinduiska världsordningen. En annan person som haft stort inflytande är Deendayal Upadhyaya som senare kom att spela en viktig roll inom organisationens politiska gren. Upadhyayas filosofi, Integral humanism, betonar harmoni och jämlikhet och utgår från att samhället, snarare än staten eller individen, är den viktigaste enheten. Staten är underordnad dharma och bör därmed ha begränsad makt. Staten har dock ett ansvar i att skapa sammanhållning och tillhandahålla grundläggande välfärd som sjukvård och utbildning. Upadhyayas filosofi är den ledande principen för BJP enligt partiets stadgar.

RSS vill i första hand reformera samhället underifrån. Reformering av samhället på gräsrotsnivå kan bland annat åstadkommas genom seva, ideellt arbete. RSS har upprättat skolor och sjukhus i flera delar av landet och benämns ibland som Indiens största civilsamhällesorganisation (trots att antalet medlemmar inte är känt). RSS verksamhet utgår från lokala föreningar, shakhas, där medlemmarna ( swayamsevaks) möts regelbundet för diskussion och för att sjunga patriotiska sånger med mera. Ett viktigt inslag i dessa shakhas är fysisk träning och disciplin. I formella sammanhang bär medlemmarna en särskild uniform som består av khakifärgade shorts eller långbyxor och vit skjorta. Strukturen inom RSS är strikt hierarkisk, och det finns möjligheter att arbeta sig uppåt i organisationen genom att vara en hängiven medlem ( pracharak, som på heltid engagerar sig i organisationens aktiviteter).

Gemensamt för organisationerna inom Sangh Parivar är att de försöker främja hindunationalistiska intressen inom sina respektive områden. Detta innebär att de delar vissa, men inte alla, politiska ståndpunkter. Organisationerna är dock generellt protektionistiska när det gäller ekonomisk politik och har motvilligt accepterat BJP-regeringens relativa öppenhet för utländska investeringar. Det handlar i mångt och mycket om en misstänksamhet mot utländsk påverkan på det indiska samhället, vilket innebär en skepsis inför globalisering, liberalisering och öppna marknader. De betonar istället swadeshi: ekonomisk självständighet och inhemsk produktion och konsumtion för att värna om den egna marknaden. Organisationerna förespråkar också att staten ska ha en god förmåga att försvara Indiens territorium vid externa hot och har välkomnat landets tidigare provsprängningar av kärnvapen. Inom den kulturella sfären värdesätts respekt för det hinduiska och det finns en tendens att motsätta sig kultur som framställer hinduismen i dålig dager eller som kan anses gå emot hinduiska värderingar.

Hindunationalismens politiska genomslag

Trots att RSS inledningsvis ville distansera sig från politiken tog det inte lång tid förrän man insåg att det krävdes politiskt inflytande för att dess ideologi skulle få genomslag. 1951 grundades partiet Bharatiya Jana Sangh ( BJS, föregångare till dagens BJP) som RSS politiska gren. Under Indiens första 20 år som självständig stat dominerades det politiska landskapet av Kongresspartiet, både nationellt och på delstatsnivå, och det tog därför tid innan BJS fick något egentligt politiskt genombrott. 1967 hade dock Kongresspartiet tappat mycket av sitt tidigare stöd och BJS lycka

des etablera sig på den politiska arenan. BJS nära band till RSS försvårade emellertid samarbeten med andra partier som motsatte sig RSS hindunationalistiska grund. Mellan 1977 och 1979 lyckades partiet för första gången komma i regeringsställning, inom ramen för Janatapartiet, en partiallians där bland annat en konservativ gren som brutit sig loss från Kongresspartiet ingick.

Partierna inom Janatapartiet hade olika ideologisk grund, men hade förenats i opposition mot det styrande Kongresspartiet under Indira Gandhi. Janatapartiet och regeringen föll emellertid samman kort därefter på grund av inre motsättningar.

Ur spillrorna av Janatapartiet och BJS grundades BJP 1980, under ledning av Atal Bihari Vajpayee. Med utgångspunkt från de lärdomar och erfarenheter som BJP hade tagit med från BJS, beslutade man att inte driva den hindunationalistiska ideologin lika hårt som tidigare. Under Vajpayee hade BJP en mer moderat hållning och tonade ner den hindunationalistiska retoriken i syfte att vinna nya väljare och möjliggöra samarbete med andra partier. BJP fick dock utstå kritik från RSS, som ansåg att partiet hade övergivit sina värderingar till förmån för politisk makt.

Under 1980-talet växte även andra politiska partier fram, då tidigare marginaliserade samhällsgrupper som daliter, stamfolk och den stora gruppen lägre kaster, började organisera sig för att få politiskt inflytande. På regional nivå bildades även partier som gjorde anspråk på att företräda den egna delstatens intressen gentemot centralregeringen. Men framför allt förändrades de politiska förutsättningarna av två kontroversiella händelser som splittrade väljarkåren. Den första rörde en muslimsk kvinna, Shah Bano, vars man skilt sig från henne enligt muslimsk sed (se sid 18–19) och som krävde ekonomiskt stöd från honom. Indiens

högsta domstol dömde 1986 till kvinnans fördel och fastslog att nationell lagstiftning hade företräde framför religiös lag, som begränsade kvinnans rätt till ekonomiskt underhåll efter en skilsmässa. Efter protester från muslimer som motsatte sig att staten skulle reglera religiösa frågor drev Kongressregeringen under den dåvarande premiärministern Rajiv Gandhi igenom en speciallagstiftning som i princip ogiltigförklarade domen. Det ledde till en kraftig motreaktion där regeringen och Kongresspartiet anklagades för att böja sig för krav från den muslimska minoriteten.

Fallet Shah Bano blev en tändande gnista för den politiska mobiliseringen av hinduer under den kontroversiella tempelkonflikten i Ayodhya i delstaten Uttar Pradesh i nordöstra Indien. Konflikten, även kallad Ram Janmabhoomi, pågick i flera decennier. I Ayodhya stod moskén Babri Masjid, som av hinduer ansågs vara byggd ovanpå ruinerna av ett hinduiskt tempel som hade raserats av muslimska härskare. Hinduerna ansåg att templet markerade födelseplatsen för den hinduiske gudomen Ram, och platsen hade sedan länge varit omtvistad då både muslimer och hinduer gjorde anspråk på området. I slutet av 1980-talet inleddes en intensiv kampanj ledd av bland annat organisationer inom Sangh Parivar och framträdande personer inom BJP för att (åter-) uppbygga ett hinduiskt tempel på platsen där moskén låg. 1992 förstördes moskén av hindunationalistiska aktivister. Efter det stängdes området för besökare och en långdragen rättsprocess inleddes. Hösten 2019 kom den slutgiltiga domen från Indiens högsta domstol. Domen fastställde att demoleringen förvisso hade varit olaglig, men att ett hinduiskt tempel ska få byggas på platsen.

Fallet Shah Bano och tempelkonflikten i Ayodhya bidrog till en ökad polarisering mellan främst hinduer och muslimer, vilket

skulle visa sig gynna BJP:s framväxt på 1990-talet. Detta var även på andra sätt en turbulent och händelserik period som anses ha bidragit till stora politiska förändringar. Det genomfördes omfattande reformer för att liberalisera den indiska ekonomin, bland annat öppnades fler sektorer för utländska investeringar. Marginaliserade grupper ur de lägre kasterna hade samtidigt ökat sitt politiska inflytande, vilket 1989 banat väg för en koalitionsregering ledd av partiet Janata Dal under premiärminister V.P. Singh. Den skulle så småningom införa kvoteringar till statliga jobb och utbildning vid lärosäten för grupper ur de lägre kasterna. RSS och BJP har generellt varit kritiska till sådan positiv särbehandling som man anser bidrar till oenighet mellan hinduer och till att befästa kastsystemet. BJP har istället förespråkat kvoteringar på ekonomisk grund, oavsett vilken kasttillhörighet en person har.

Hindunationalismen under BJP

BJP:s första riktiga period i regeringsställning var under åren 1998–2004, då som en del av Nationella demokratiska alliansen (NDA). Vid den här tiden hade BJP en relativt moderat hindunationalistisk hållning, utåt sett. Istället fokuserade det främst på kulturella och religiösa frågor. Partiet ansåg att utbildningsväsendet hade en viktig roll att spela i att skapa en gemensam sociokulturell identitet. Skolans läroplaner omarbetades och skolböcker reviderades för att bättre stämma överens med hindunationalismens historiesyn. Detta väckte emellertid starka protester från akademiker och debattörer. I valet 2004 förlorade NDA makten till Förenade framstegsalliansen ( UPA) som leddes av Kongresspartiet, och flera av NDA-regeringens åtgärder inom utbildningsväsendet ströks.

Fram till 2014 framstod det som att inget parti skulle kunna bli starkt nog för att regera på egen hand. Koalitionspolitiken ansågs ha blivit en naturlig del av den indiska demokratin. Detta förändrades efter BJP:s valseger 2014, då partiet fick egen majoritet (men valde att fortsätta att samarbeta med andra partier inom ramen för NDA).

Inför parlamentsvalet 2014 hade BJP utlovat acche din (goda dagar) med krafttag mot korruptionen och utveckling på lika villkor för alla indier. Löften om att skapa tio miljoner nya arbetstillfällen tycktes locka många yngre väljare, främst hinduer. BJP:s valseger 2014 blev en vattendelare. Många av dem som röstade på partiet hoppades på en ljusare framtid med god ekonomisk utveckling, vilket i förlängningen skulle gynna stora delar av landets växande medelklass. Utöver löften om ekonomisk utveckling var även de hindunationalistiska inslagen, som återuppbyggnaden av templet i Ayodhya, en del av partiets valmanifest. Samtidigt uttryckte de som inte röstade på partiet en oro för vad det skulle innebära för Indiens minoriteter att ett parti med så tydligt fokus på den hinduiska majoritetens intressen fick så stor makt. Oron berodde inte minst på BJP:s nära band till RSS.

BJP:s politik bygger förvisso på en hindunationalistisk ideologi, men även andra avväganden har betydelse inom politiken, och BJP och organisationerna inom Sangh Parivar är, som redan nämnts, inte alltid överens om den ekonomiska politiken. De har också kritiserat premiärminister Modis ledarstil då det uppfattas som att många viktiga politiska beslut fattas av ett litet antal personer.

Samtidigt finns det flera exempel på hur hindunationalismens tankegångar fått politiskt genomslag under BJP:s tid i regering. Indiska städer med muslimskklingande namn har döpts om till

namn med hinduisk innebörd, Allahabad har till exempel blivit Prayagraj. I Indiens största delstat Uttar Pradesh, med fler än 200 miljoner invånare, tillsatte BJP den kontroversiella Yogi Adityanath som chefsminister. Han är en hinduisk munk som grundat den hindunationalistiska organisationen Hindu Yuva Vahini, vars medlemmar anklagats för inblandning i våldsaktioner.

I parlamentsvalet i maj 2019 lyckades BJP bli omvalt med större majoritet än tidigare. Detta trots att flera av BJP:s mest uppmärksammade vallöften från 2014, om nya jobb och ”goda dagar” som skulle ge högre inkomster till befolkningen, inte hade infriats av Modis regering. Statistiken visade att arbetslösheten istället hade ökat. Regeringen hade förvisso lanserat flera omfattande välfärdsinitiativ som främst riktat sig till de fattigare delarna av befolkningen, medan andra åtgärder, som när den 2016 med kort varsel ogiltigförklarade över 80 procent av landets sedlar i syfte att motverka svarthandel, fick långtgående konsekvenser i människors vardag.

En förklaring till valsegern tros vara den våldsupptrappning mellan Indien och Pakistan som ägde rum i början av 2019, vilken bidrog till att stödet för regeringen ökade. Valet gav BJP ännu större möjligheter än tidigare att driva sin egen politik. Många av BJP:s väljare hoppades att regeringen nu skulle prioritera åtgärder för att skapa jobb och för att få ekonomin att växa på nytt sedan tillväxten hade mattats av för första gången på länge.

BJP:s andra mandatperiod har, så här långt, kännetecknats av att regeringen har agerat i partiets traditionella kärnfrågor. Regeringen har tagit ett första steg mot att införa en gemensam civillagstiftning för samtliga religioner, genom att förbjuda triple talaq – en muslimsk sedvänja som innebär att en man kan skilja sig genom

att säga ordet ”talaq” tre gånger. Ett annat politiskt beslut som väckt uppmärksamhet är att regeringen i augusti 2019 tillkännagav att man avskaffat artikel 370 i den indiska konstitutionen. Artikeln gav Jammu och Kashmir, den enda indiska delstat där muslimer är i majoritet, visst självstyre som man nu förlorade. Beslutet innebar också att delstaten delades i unionsterritorierna Jammu och Kashmir respektive Ladakh. BJP anser att delningen är nödvändig för att integrera området med övriga Indien, medan kritiker menar att beslutet är till för att ge centralregeringen mer makt över området och dess befolkning. Det kommer nu att omfattas av samma författning och samma lagar som resten av landet.

Åtgärden har länge funnits med i BJP:s valmanifest och har välkomnats i den hindunationalistiska sfären som hävdat att tidigare förhållanden endast skapat konflikt och oenighet genom att uppmana till separatism. Beslutet var emellertid kontroversiellt eftersom det kom plötsligt och fattades av centralregeringen utan att lokalbefolkningen involverades. Dessutom föregicks beslutet

av en ökad militär närvaro i området medan invånarnas rörelsefrihet begränsades och lokala politiker sattes i husarrest. Även internet och telekommunikationer släcktes ned och är i skrivande stund endast delvis återställd.

BJP har även ändrat i bestämmelserna som reglerar medborgarskap. Bakgrunden är att partiet inför valet 2019 hade lovat väljarna att vidta åtgärder mot oreglerad invandring, framför allt till Indiens nordöstra delstater. Regionen har en lång historik av migration från Bangladesh, som har skapat missnöje hos lokalbefolkningen eftersom man anser att det har förändrat regionens etniska sammansättning. Förändringarna ska göras i två steg: i första hand genom att upprätta ett nationellt register över landets medborgare och sedan genom ändringar i medborgarskapslagen. Syftet med medborgarskapsregistret ( National Register of Citizens, NRC), var att upptäcka migranter som genom åren utan tillstånd tagit sig till Indien från grannländerna. Redan före BJP:s tid vid makten hade det beslutats att ett sådant register skulle upprättas i den nordöstra delstaten Assam, och BJP har nu sagt att man avser att genomföra processen i hela landet. Det finns emellertid motsättningar mellan centralregeringen och vissa delstatsstyren som har meddelat att man inte kommer att upprätta något medborgarskapsregister eftersom de anser att regeringens åtgärder är diskriminerande och inte förenliga med konstitutionen.

När registret började upprättas i Assam blev invånarna tvungna att visa upp dokument som kunde styrka att de (eller deras anhöriga) hade bott i delstaten före 1971. Därtill skulle de styrka släktskapet till varandra.

När registret väl hade färdigställts i augusti 2019 visade det sig att närmare 1,9 miljoner av delstatens 33 miljoner invånare inte

fanns med, då de saknade nödvändiga dokument. Både hinduer och muslimer uppges saknas i registret. Det hävdas att många av dem har levt i Indien i generationer, men utan att ha erhållit de dokument som krävs. För dessa människor är framtiden oviss. I regionen finns särskilda förvar som har byggts för att ta emot personer i väntan på att deras överklagan behandlas i domstol. Andra har en förhoppning om att en ny medborgarskapslagstiftning ska ge dem möjlighet att ansöka på nytt.

I december 2019 genomfördes ändringar i den indiska medborgarskapslagen Citizenship Amendment Act ( CAA). Dessa innebär att religiösa minoriteter (hinduer, sikher, kristna, buddister, parser och jainister) från Afghanistan, Pakistan och Bangladesh, lättare ska kunna erhålla indiskt medborgarskap. Tidigare måste de ha bott landet i minst elva år för att kunna ansöka om medborgarskap, nu räcker det med fem år. En annan förändring är att personer från dessa minoritetsgrupper framöver kommer att kunna ansöka om medborgarskap även om de befunnit sig i landet utan tillstånd, något de inte har fått göra tidigare.

Lagen gör dock undantag för den stora gruppen muslimer från närområdet, men inte heller judar eller personer med andra trosuppfattningar (som baha’i eller ateister) omfattas. Ändringen i medborgarskapslagen har väckt starka reaktioner. Från vissa håll har den välkomnats som ett behjärtansvärt initiativ att hjälpa personer som förföljs på grund av sin religiösa tillhörighet att finna en fristad. Indien, som inte har ratificerat FN:s flyktingkonvention, har hänvisat till att lagen riktar sig till religiösa grupper som inte har någon annanstans att ta vägen, medan muslimer kan söka sig till ett närliggande muslimskt land. Lagändringen har dock kritiserats för att vara diskriminerande

genom att den utestänger personer utifrån religiös tillhörighet. I de nordöstra delarna av Indien, som till stor del bebos av olika stamfolk, har kritiken sett något annorlunda ut. Där finns en oro bland den assamestalande befolkningen att lagen ska innebära ett ökat inflöde av bengalitalande hinduer, och därmed försvaga deras språk och kultur.

Regeringens agerande i medborgarskapsfrågan har skapat oro bland människor som är rädda att förlora sina indiska medborgarskap och klassas som illegala migranter. Oroligheterna har utlöst protester och demonstrationer av varierande intensitet. Framför allt människor som kommer från socioekonomiskt svagare förhållanden riskerar att inte kunna ta fram den dokumentation som krävs för att bevisa sitt medborgarskap. Vissa menar att förändringarna är ett steg mot att omvandla Indiens minoriteter, framför allt muslimerna, till andra klassens medborgare. I förlängningen anses lagen vara ett hot mot landets konstitution som inte gör skillnad på människor utifrån deras religiösa tro. I skrivande stund väntas ett avgörande beslut från Högsta domstolen om den nya medborgarskapslagen är förenlig med konstitutionen eller ej.

BJP:s väljare

BJP:s valseger 2014 förklaras ofta med att det fanns ett stort missnöje med den sittande regeringen och att partiet bedrev en framgångsrik valkampanj med Narendra Modi som ny premiärministerkandidat. Valundersökningar har konstaterat att många av partiets väljare hade valt att rösta på ett annat parti, om det inte hade varit för just Modi. En stor del av partiets marknadsföringskampanjer kretsar kring honom som person och flera

av de politiska framgångarna tillskrivs hans ledarskap. Modi uppfattas som en hårt arbetande politiker som sätter Indiens intressen främst. På grund av sin enkla bakgrund kan han dessutom göra anspråk på att vara ”en av folket”, i kontrast mot familjen Gandhi som fortfarande styr Kongresspartiet.

När det kommer till analyser av väljarmönster i Indien har ett vanligt antagande varit att medborgarna främst röstar på partier som representerar deras egen kast eller socioekonomiska klass. Undantaget har varit Kongresspartiet, som tidigare lyckats samla en bred skara väljare över kast- och klassgränser. BJP har traditionellt varit ett parti som främst fått stöd från de högre kasterna, välutbildade människor i städerna, och framför allt män. Tecken finns på att dessa mönster är på väg att förändras och att ideologi, snarare än kast och klass, har blivit viktigare. Indienforskaren Rahul Verma har beskrivit hur BJP har lockat väljare från två

ideologiska läger som bägge motsätter sig statlig inblandning inom olika områden: dels som inflytande över ekonomisk politik, sociala normer och omfördelning av resurser, dels i form av positiv särbehandling för att gynna vissa sociala grupper.

Hur många indier som tillhör medelklassen är omtvistat, men den uppges utgöra en allt större del av landets befolkning och har pekats ut som en viktig väljarbas för BJP. Det talas ibland om den ”nya medelklassen” som särskilt viktig. Den anses bestå av individer som nyligen lyfts ur fattigdom och som själva uppfattar sig som medelklass. Inte sällan handlar det om personer som bor relativt segregerat i Indiens storstäder där informationsflödet är stort och politiska budskap når befolkningen genom både traditionella och digitala medier. Partiet uppges även ha starkt stöd bland den indiska diasporan. Därtill har forskning visat att en stor del av partiets nya väljare kommer från landsbygden, ur de lägre kasterna och klasserna samt bland stamfolken. I det senaste valet fick partiet lika stort stöd från män som från kvinnor, och det är särskilt starkt bland yngre indier. Samtidigt har det svårt att nå ut till väljare som tillhör Indiens religiösa minoriteter.

BJP har under kort tid lyckats bredda sitt stöd hos den indiska väljarkåren. Frågan som många analytiker ställer sig är hur lojal denna väljarbas är. BJP har förvisso starkt stöd på nationell nivå, men har haft betydligt svårare att nå framgång på delstatsnivå. Partiet är starkast i Indiens norra delstater, i det så kallade hindibältet eller kobältet. Denna del av Indien kännetecknas av större motsättningar mellan religiösa grupper och har traditionellt präglats av konservativa hinduiska värderingar där kastsystemet levt kvar. I andra delstater spelar religionen mindre roll och där går konfliktlinjerna främst längs etniska eller språkliga linjer. BJP har

dock lyckats utöka stödet från hindibältet till Indiens nordöstra delstater, främst Assam och Västbengalen.

En del av partiets framgångar där tillskrivs inrikesminister Amit Shah. Liksom Modi har Shah en bakgrund inom RSS och som politiker i delstatsregeringen i Gujarat. Han har dock ett kontroversiellt förflutet. 2010 anklagades han för delaktighet i morden på en lokal brottsling, dennes fru och ytterligare en person. Några år senare avskrevs anklagelserna mot Shah och han blev sedermera partiordförande för BJP. Shah anses vara en skicklig politiker och strateg och har varit ansiktet utåt när det gäller partiets hindunationalistiska värderingar. Han lovade inför valet 2019 att vidta åtgärder mot oreglerad migration från angränsande länder, vilket välkomnades i de delstater som historiskt haft ett stort inflöde av människor från framför allt Bangladesh. Det saknas dock tillförlitliga siffror över hur många migranter som faktiskt befinner sig i Indien.

Partiets välfärdsinsatser tros också ha bidragit till att bredda stödet. BJP har lanserat egna välfärdsprogram och har byggt vidare på tidigare regeringars initiativ. Tack vare detta har fler hushåll fått gas indraget i sina bostäder och slipper laga mat över öppen eld, man har förbättrat saniteten genom bättre tillgång till riktiga toaletter och har byggt ut elnätet så att det når en större del av befolkningen. Detta tros ha haft betydelse främst för kvinnliga väljare som särskilt har gynnats av dessa insatser.

En stor del av BJP:s framgångar beror även på partiets förmåga att nå ut med sitt budskap, både i digitala kanaler och med hjälp av gräsrotsaktivister som snabbt kan mobiliseras vid behov. Partiet har en stor närvaro i sociala medier som används av en

allt större del av indierna. Narendra Modi har dessutom en egen smartphoneapp, där användarna uppmanas att skicka in sina synpunkter direkt till premiärministern. Varje månad kan lyssnarna ta del av Modis eget radioprogram Mann ki baat (ungefär ”Från hjärtat/I tankarna”), där han talar om utvalda teman. Ofta handlar dessa om Indiens unika historia, traditioner och betydelsefulla personer som Mahatma Gandhi och Deendayal Upadhyaya

(se sid 12). Modi organiserar återkommande stora evenemang för studenter där han talar om studier och motivation (Han har även gett ut boken Exam warriors med praktiska råd och yogaövningar riktade till barn och unga). Modi uppges även vara den världsledare som har flest följare på plattformen Instagram. Det talas ibland om att BJP har lyckats genomsyra det offentliga rummet med politiska budskap, på grund av dess digitala närvaro och breda maskineri av frivilliga som hjälper till med marknadsföringen. Flera av aktivisterna kommer från organisationer inom Sangh Parivar. Det finns därmed ett slags ömsesidigt beroende mellan BJP och dessa grupper. BJP är förutsättningen för att hindunationalismen ska få politiskt genomslag och Sangh Parivar bidrar till att mobilisera väljare med hjälp av sitt stora nätverk.

På ett internationellt plan

Indien har ambitionen att spela en allt större roll i internationella sammanhang och har länge propagerat för att landet ska få en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Landets utrikespolitiska doktrin har traditionellt präglats av alliansfrihet och en ovilja att blanda sig i andra länders interna angelägenheter, liksom man motsätter sig också internationell inblandning i sådant som anses vara Indiens nationella frågor (som situationen i Kashmir).

Relationerna med USA anses allt viktigare, trots att länderna har svårt att komma överens i handelsfrågor. De goda kontakterna länderna emellan har visats upp inför världen på stora arenor och riktar sig lika mycket till den egna befolkningen som till omvärlden. I september 2019 arrangerades ett gigantiskt evenemang i Texas, USA vid namn Howdy Modi där bägge ländernas ledare deltog och i slutet av februari 2020 genomfördes en liknande tillställning, Namaste Trump, i Ahmedabad i Indien. Donald Trumps första officiella besök i landet överskuggades dock av de våldsamheter som bröt ut i nordöstra Delhi mellan demonstranter för och emot Indiens nya medborgarskapslagar.

BJP har lanserat sig som ett marknadsvänligt parti som vill underlätta företagande och locka investerare till Indien. Även om mycket har förbättrats på den här punkten uppfattas Indien fortfarande till viss del som svårnavigerat och präglat av byråkratiska hinder. Den ideologiska familjen Sangh Parivar har, som tidigare nämnts, en mer försiktig inställning till liberalisering av ekonomin och utländskt företagande. Indiens ambitioner att bli en ekonomisk stormakt kan komma att påverkas av dessa motsättningar om ekonomiska reformer bromsas in på grund av motstånd från hindunationalistiskt håll. Tillväxttakten har bromsat in och regeringen har fått kritik från analytiker och ekonomer för att inte vidta tillräckliga åtgärder för att stimulera ekonomin.

Nyligen avstod Indien från att gå med i ett frihandelsavtal med länderna inom samarbetsorganisationen Asean samt Australien, Kina, Japan, Nya Zeeland och Sydkorea, med motiveringen att man ville värna om den inhemska marknaden. Beslutet har tagits emot som en seger från bland annat lantbruksorganisatio

ner inom den hindunationalistiska sfären, medan andra ser det som en möjlighet som nu har gått förlorad.

I internationella sammanhang framställs ofta Indiens historia, kultur och traditioner (främst de hinduiska och buddistiska) som en slags mjuk makt. På Modis initiativ införde FN en internationell yogadag som årligen uppmärksammas världen över, med blickarna riktade mot Indien. Landet har även visat engagemang i klimatfrågor. Modi har sagt att detta engagemang bottnar i hinduismens religiösa vedaskrifter. Internationellt har Indien tillsammans med Frankrike tagit initiativ till att skapa International Solar Alliance för att utnyttja solenergi i hållbarhetssyfte.

Det finns tecken på att den senaste tidens politiska händelser kan komma att påverka Indiens relationer med omvärlden. Situationen i Kashmir efter BJP-regeringens beslut att dra tillbaka artikel 370 har debatterats i den amerikanska kongressen på initiativ av enskilda ledamöter av representanthuset. Där lades ett förslag om en resolution fram där den indiska regeringen uppmanades att återställa tele- och internetkommunikationen i regionen. I dagsläget har resolutionen fått stöd av 65 ledamöter i representanthuset varav de flesta är Demokrater. Även den nya medborgarskapslagen har väckt internationella reaktioner. I januari 2020 lades en resolution fram i EU-parlamentet, där man uttrycker oro för lagens diskriminerande bestämmelser och uppmanar regeringen att respektera mänskliga rättigheter. Även Storbritannien, Iran och Turkiet har framfört kritik mot lagstiftningen. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har påtalat att den inte är förenlig med Indiens internationella åtaganden. Indiens regering har svarat att frågan är en nationell angelägenhet.

Jammu och Kashmir

Området Kashmir har varit omtvistat ända sedan delningen i Indien och Pakistan, då bägge länderna gjorde anspråk på hela området. Indien kontrollerar den del som tidigare var delstaten Jammu och Kashmir, men som idag utgörs av det två unionsterritorierna Jammu och Kashmir samt Ladakh. Den Pakistankontrollerade delen av området består av Azad Kashmir och Gilgit-Baltistan. Ytterligare en del, Aksai Chin, kontrolleras av Kina. Den forna delstaten Jammu och Kashmir hade, genom en särskild bestämmelse i Indiens konstitution, viss autonomi att stifta egna lagar på en mängd områden som rätten att äga egendom i delstaten. Autonomin reglerades i artiklarna 370 och 35A av Indiens konstitution. Bestämmelserna skulle från början vara tillfälliga, men blev i praktiken permanenta.

Modi – framgångsrik och omstridd

President Narendra Modi kommer från en av Indiens lägre kaster och växte upp under enkla förhållanden. Han började sin politiska resa inom RSS och arbetade sig uppåt inom organisationen. Den politiska karriären tog fart i samband med att han valdes till chefsminister i delstaten Gujarat. Under hans tid som regeringschef i delstaten gjordes stora satsningar för att främja företagande och han kunde visa på en imponerande ekonomisk tillväxt. Modi har dock inte ett fläckfritt rykte. I Gujarat utbröt 2002 våldsamheter riktade mot muslimer i en hämndaktion efter att hinduiska pilgrimer hade bränts till döds på ett tåg på väg hem från Ayodhya. Fler än tusen människor dödades och ännu fler skadades allvarligt. Modi kritiserades för att ha låtit våldsamheterna fortgå i dagar innan polisen beordrades att ingripa. Händelsen uppmärksammades internationellt och flera länder såsom USA och Storbritannien utfärdade inreseförbud mot Modi efter detta.