USA och EU

EU och USA är traditionella partners och allierade på den internationella scenen. Den globala ordning, med institutioner och normer, som byggdes upp efter andra världskriget är i mycket en konsekvens av ett starkt transatlantiskt samarbete.

EU och USA är varandras viktigaste handelspartner. Varje dag går varor och tjänster värda 3,6 miljarder dollar över Atlanten. Konstigt nog finns inget frihandelsavtal dem emellan. Detta skulle man ändra på med TTIP som skulle bli världens mest långtgående frihandels- och investeringsavtal. Förhandlingarna inleddes 2013. Det stod tidigt klart att det fanns stora skillnader och potentiella konflikter. EU tillämpar i huvudsak internationella standarder, USA har även sina egna och fastställer dem genom en myriad av olika självständiga myndigheter. I EU är det kommissionen som fastslår standarder för hela den inre marknaden. Arbetet med att godkänna varandras standarder har varit långt och omständigt, samtidigt som det förstås finns stora pengar att tjäna här om man till exempel

slipper dubbeltesta produkter enligt i princip samma system.

Jordbrukstullar var som väntat en stor utmaning att lösa mellan dessa giganter, särskilt inom de mest känsliga områdena – nötkött, ris, fjäderfä. Såväl EU som USA har ett högt utvecklat konsumentskydd men det skiljer sig på en del punkter. USA har till exempel förbud mot en del lagrade mögelostar och skinka som ses som delikatesser i EU. Hormoner i kött är tillåtna i USA och de har en mer liberal syn på tillståndsgivning av genmodifierade produkter vad gäller exempelvis bekämpningsmedel, där EU har en striktare syn.

Offentlig upphandling är ett annat svårt område, EU har en öppen marknad, USA har ”Buy America”, ”Buy American”, ”Jones Act” med mera som tvingar en majoritet av tillverkningen av utländska produkter att ske i USA och som sätter begränsningar för viktiga maritima tjänster såsom muddring, isbrytning et cetera, där EU har starka intressen.

Trump har kritiserat EU för att ha ett handelsöverskott mot USA, för höga tullar på jordbruksvaror och för att överhuvudtaget vara protektionistiskt. För EU var det en chock att höra USA:s president säga att EU var ”en handelspolitisk fiende” och att det europeiska projektet hade skapats för att ”dra nytta av USA”. För att uppfylla vallöftet om att stötta de amerikanska stålarbetarna och öppna vissa nedlagda stålverk lät Trump meddela att utländsk stålexport var ett hot mot amerikansk inre säkerhet. Han hänvisade här till en artikel 232 i den amerikanska Trade Expansion Act, som är en kvarleva från det kalla kriget. En utredning kom fram till att om inte länder frivilligt begränsade sin export till USA så skulle strafftullar införas. EU försökte hitta en lösning men i maj 2018 införde USA tullar på

stål (25 procent) och aluminium (10 procent) från stora delar av världen. För EU och Nato-medlemmarna var detta ett svårt slag. Hur kunde europeiskt stål ses som ett hot mot USA:s inre säkerhet? EU producerar en del specialstål som USA inte själv tillverkar men behöver. Även andra allierade länder, som Norge, Brasilien och Turkiet, drabbades av USA:s tullar.

Trump har också hotat med att införa tullar på bilar och bildelar eftersom han tycker att det finns för många europeiska bilar i USA. Detta trots att en inte oväsentlig del av de bilar från europeiska bilmärken som säljs i USA också slutmonteras i landet. Sant är att EU har cirka 10 procents tull på bilar som förs in från andra länder medan USA har 2,5 procent. Å andra sidan har USA höga tullar på truckar och vissa lastbilsmodeller. Dessa frågor skulle enkelt kunna lösas i ett handelsavtal.

När stämningen var som mest spänd möttes Trump och kommissionens dåvarande ordförande Jean-Claude Juncker i juli 2018. Ambitionen var att försöka få till stånd en positiv gemensam agenda och stämningen var god. Eftersom ett återuppväckande av TTIP inte ansågs realistiskt föreslog EU ett mindre handelsavtal. På båda sidor av Atlanten skulle tullar tas bort på varor, däribland bilar, fiskeprodukter och kemikalier, men inte på jordbruksvaror. Dessutom enades man om att erkänna vissa standarder och regler från respektive sida samt om samarbete för framtida standarder. De två ledarna beslöt också att samarbeta om WTO-reformer. Såväl den förra som den nuvarande EU-kommissionen har därefter haft regelbundna möten med den amerikanske handelsrepresentanten Robert Lighthizer. Framsteg har gjorts, men inga genombrott. USA:s engagemang har varit ganska halvhjärtat i dessa förhandlingar.