Kina och EU

EU och Kina är knutna till varandra genom en myriad av ömsesidiga relationer. Europeiska unionen är Kinas största handelspartner och för EU är Kina nummer två efter USA. Utöver handel samarbetar man inom en mängd olika områden, bland annat forskning, miljö och klimatfrågor. Förhållandet är dock inte okomplicerat. I ett dokument som EU-kommissionen presenterade i mars 2019 och som medlemsländernas utrikesministrar ställde sig bakom, beskrivs Kina som en viktig partner men samtidigt en systemrival. Detta var ganska unikt eftersom EU-ländernas politik gentemot Kina har varit splittrad. Medan de europiska investeringarna i Kina har minskat under de senaste åren kan man se en omvänd tendens när det gäller Kinas investeringar i Europa. Kina har köpt hundratals företag i EU och äger flygplatser, hamnar och vindkraftverk, så kallad kritisk infrastruktur som är viktigt för ett lands inre säkerhet. Kina investerade 2018 sex gånger mer i Europa än i USA. Det beror bland annat på att USA har en tuffare säkerhetsscreening.

EU oroas över att Kina allt mer blandar samman ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen. I princip samtliga kinesiska företag styrs direkt eller indirekt av kommunistpartiet och partiet accepterar inte illojalitet. Det finns en oro över att ekonomiska band underordnas kommunistpartiets geopolitiska hänsynstaganden. Även ”privata” kinesiska företag kontrolleras delvis av staten.

Ytterligare ett problem är att Kina avviker från internationella standarder, framför allt tekniska sådana. EU använder sig som tidigare nämnts i huvudsak av, eller är med om att ta fram, internationella standarder. Kinas egna standarder ställer till praktiska

och ekonomiska problem för europeiska företag. Från kinesisk sida finns en strategi att utveckla egna standarder som ska accepteras av allt fler länder och därigenom konkurrera globalt.

Sedan 2013 förhandlar EU och Kina om ett investeringsavtal med målet att underlätta investeringar och skapa mer jämlika villkor. Förhandlingarna går långsamt och i december 2019 hölls den 26:e förhandlingsrundan. Enligt ett gemensamt uttalande ska avtalet ros i hamn under 2020, men det återstår att se. Från kinesiskt håll har man tryckt på för att även inleda förhandlingar om ett frihandelsavtal. EU har hållit emot och först velat utjämna de villkor som gäller för investerare. Ett frihandelsavtal med Kina är ett långsiktigt mål men det kan bli oerhört komplicerat att få till stånd rättvisa möjligheter för europeiska företag att etablera sig på den kinesiska marknaden, regelverk kring intellektuella rättigheter samt inte minst kapitlet om hållbar utveckling och mänskliga rättigheter. Som nämnts tidigare ska alla avtal godkännas av Europaparlamentet och där har dessa frågor stor betydelse.

EU är en öppen marknad och det är lätt för utländska företag att lämna anbud på tjänster och olika former av offentliga upphandlingskontrakt. Denna öppenhet har skapat välstånd och tillväxt. Bristen på ömsesidighet och en oro för en del kinesiska investeringar som uppfattas syfta till att ta över kritisk infrastruktur har dock fått EU-länderna att vidta en del åtgärder. EU kan med sina strikta regler för statligt stöd till företag inte konkurrera med utländska investeringar med stark statlig uppbackning, som är fallet med de kinesiska investeringarna. Dessutom har en del av investeringarna kommit med ett politiskt pris, i form av att enskilda medlemsländer har röstat emot kritiska formuleringar mot Kina i till exempel

FN-sammanhang. Runt om i världen har länder som USA, Kanada, Japan, Australien och Nya Zeeland sett över och skärpt sin lagstiftning för utländska investeringar för att möta den globala trenden med ökande kinesiska investeringar.

Inom EU har ungefär hälften av medlemsländerna nationell lagstiftning som rör känsliga investeringar, men det stod snart klart att det fanns behov av att samordna sig på EU-nivå. På kort tid lyckades Rådet och Europaparlamentet i mars 2019 enas om det förslag som Kommissionen lade fram. Det är en ganska försiktig reglering som skapar ett samarbetsforum för informationsutbyte samt listar vilka kriterier som bör användas för nationell granskning. Det handlar om investeringar som riktar sig mot kritisk infrastruktur eller som kan skada ”nationell säkerhet”. Kommissionen kan lämna råd och synpunkter på enskilda investeringsbud, men har ingen juridisk makt att besluta. Den makten ligger alltid hos medlemsländerna. Mekanismen träder i kraft i oktober 2020 och det återstår att se om den har tänder. Den nya kommissionen har redan aviserat att den kan komma att skärpas.