Po­li­tisk och kon­sti­tu­tio­nell kris 2016–2020

Världspolitikens Dagsfrågor - - POLITISK OCH KONSTITUTI­ONELL KRIS 2016–2020 -

Stor­bri­tan­ni­en har även ti­di­ga­re haft pe­ri­o­der av djup po­li­tisk kris, även i mo­dern tid. Ett ex­em­pel är den långa över­gång­en från industriel­lt till post­in­dust­ri­ellt sam­häl­le på 1970- och 1980-ta­len, då kon­flik­ter mel­lan ar­bets­mark­na­dens par­ter hör­de till var­da­gen och ibland led­de till våld och döds­fall – som un­der gruv­ar­be­tar­strej­ken 1984–1985.

De ide­o­lo­gis­ka käns­loytt­ring­ar som brex­it­frå­gan väck­te var på sätt och vis li­ka in­ten­si­va. Un­der folk­om­röst­nings­kam­pan­jen 2016 mör­da­des en par­la­ments­le­da­mot av en ex­trem brit­tisk na­tio­na­list. Lyck­ligt­vis fö­re­kom det ing­et våld i den kris som

ut­veck­la­des ef­ter folk­om­röst­ning­en, men spän­ning­ar­na steg. Stor­bri­tan­ni­ens gam­la men ic­ke-ko­di­fi­er­ade kon­sti­tu­tion där oli­ka la­gar, sed­va­ne­rätt och pre­ju­di­ce­ran­de dom­stols­be­slut som ut­gör de po­li­tis­ka spel­reg­ler­na, tyck­tes kna­ka i fo­gar­na.

"Brex­it be­ty­der brex­it"

Ef­ter folk­om­röst­ning­en 2016 av­gick Ca­me­ron. En makt­kamp bröt ut om vem som skul­le ef­ter­trä­da ho­nom. När den ena kan­di­da­ten ef­ter den and­ra föll ifrån, och Bo­ris John­son drog sig ur, blev det ovän­tat in­ri­kesmi­nis­ter The­re­sa May som tog över som par­ti­le­da­re och pre­miär­mi­nis­ter. Hon ha­de va­rit med i kam­pan­jen för att Stor­bri­tan­ni­en skul­le stan­na kvar in­om EU, fast ut­an nå­got stör­re en­ga­ge­mang. Nu åtog hon sig att föl­ja ut­sla­get i folk­om­röst­ning­en. ”Brex­it be­ty­der brex­it”, sa­de hon. Frå­gan om vad det skul­le in­ne­bä­ra i prak­ti­ken blev allt mer cen­tral.

Knap­past nå­gon kun­de för­ut­se den lång­drag­na kris som nu skul­le upp­stå. La­bour sa­de sig god­ta väl­jar­nas vil­ja och att brex­it skul­le ge­nom­fö­ras (en­dast en La­bour­le­da­mot, Da­vid Lam­my, vå­ga­de på­min­na om att folk­om­röst­ning­en ha­de va­rit råd­gi­van­de och sä­ga att lan­dets po­li­ti­ker kun­de och bor­de bort­se från re­sul­ta­tet). Op­po­si­tio­nens vil­ja att sam­ar­be­ta med re­ge­ring­en var be­grän­sad. Var­ken La­bour, Li­be­ral­de­mo­kra­ter­na el­ler Skots­ka na­tio­na­list­par­ti­et ( SNP), som ha­de gått fram starkt i par­la­mentsva­let 2015, ha­de nå­gon stör­re vil­ja att bi­stå Mays kon­ser­va­ti­va re­ge­ring att ge­nom­fö­ra en po­li­tik som de ha­de mot­satt sig.

Ef­ter­hand bör­ja­de de dess­utom age­ra för att för­sö­ka för­hind­ra en brex­it. De fles­ta i op­po­si­tions­par­ti­er­na upp­hör­de så små­ning­om att ta­la om att re­sul­ta­tet i folk­om­röst­ning­en skul­le re­spek­te­ras och bör­ja­de må­la upp helt and­ra sce­na­ri­er.

Många in­om op­po­si­tio­nen me­na­de att re­ge­ring­ens oför­måga att vin­na par­la­men­ta­riskt stöd för en brex­it, ett miss­lyc­kan­de som de själ­va ha­de bi­dra­git till, i sig var ett be­vis för att he­la tan­ken på ett ut­trä­de ur EU in­te skul­le gå att upp­fyl­la. Allt fler av brex­it­mot­stån­dar­na bör­ja­de krä­va en and­ra folk­om­röst­ning i för­hopp­ning om att kun­na kring­gå re­sul­ta­tet från 2016. Det fanns dock ing­en enig­het om vil­ken frå­ga som skul­le stäl­las i en så­dan om­röst­ning.

Sam­ti­digt väx­te oe­nig­he­ten in­om det sty­ran­de Kon­ser­va­ti­va par­ti­et. Den hand­la­de in­te om brex­it i sig; de fles­ta av par­ti­ets par­la­ments­le­da­mö­ter var över­ens om att Stor­bri­tan­ni­en skul­le läm­na EU. Tvis­ten gäll­de vil­ken slags brex­it de vil­le ha. Lä­get för­vär­ra­des av att May, stärkt av go­da opi­ni­ons­siff­ror, ut­lys­te ny­val till i ju­ni 2017. Pre­miär­mi­nis­tern led­de en usel val­kam­panj, mot ett ovän­tat liv­ligt La­bour­par­ti. Cor­byn lyc­ka­des ut­nytt­ja en del fru­stra­tion över åtstram­nings­po­li­ti­ken, men loc­ka­de ock­så till sig rös­ter från många brex­it­mot­stån­da­re – trots att La­bours po­si­tion i brex­it­frå­gan fort­fa­ran­de var am­bi­va­lent.

Re­ge­ring­en för­lo­ra­de sin ma­jo­ri­tet i un­der­hu­set, och blev be­ro­en­de av Nor­dir­lands störs­ta par­ti, De­mo­kra­tis­ka uni­o­nist­par­ti­et ( DUP), nå­got som kom att kom­pli­ce­ra brex­it­pro­ces­sen än mer. May satt kvar som par­ti­le­da­re och pre­miär­mi­nis­ter, men hen­nes auk­to­ri­tet ha­de un­der­mi­ne­rats och hon kun­de in­te läng­re upp­rätt­hål­la di­sci­pli­nen in­om sitt eget par­ti. Kon­flik­ter­na in­om To­ry­par­ti­et ur­ar­ta­de till nå­got som lik­na­de ett in­bör­des­krig.

Nu upp­stod ett po­li­tiskt död­lä­ge. Det fanns in­te nå­gon par­la­men­ta­risk ma­jo­ri­tet för en brex­it av nå­got slag, el­ler för den de­len för att ri­va upp be­slu­tet att läm­na EU. Frå­gan om

brex­it kom att do­mi­ne­ra he­la sam­hälls­de­bat­ten, till och med mer än un­der kam­pan­jen in­för folk­om­röst­ning­en. Ton­lä­get höj­des allt mer på bäg­ge si­dor. Opi­ni­ons­un­der­sök­ning­ar vi­sa­de att män­ni­skor de­fi­ni­e­ra­de sin po­li­tis­ka till­hö­rig­het ut­i­från om de var för el­ler emot brex­it – en enorm för­änd­ring i ett så väle­ta­ble­rat, van­ligt­vis par­tido­mi­ne­rat po­li­tiskt sy­stem.

Hur kun­de den­na dju­pa kris upp­stå i en av Eu­ro­pas älds­ta

de­mo­kra­ti­er? En an­led­ning var att det hand­la­de om en kon­sti­tu­tio­nell kris, i den me­ning­en att den tog upp frå­gor om hur den brit­tis­ka sta­ten fun­ge­rar. En av dem, som har sys­sel­satt vis­sa kon­ser­va­ti­va po­li­ti­ker (och en­sta­ka La­bour­po­li­ti­ker) i fle­ra år, hand­lar om hur man ska kun­na för­e­na na­tio­nell su­ve­rä­ni­tet med med­lem­skap i en överstat­lig uni­on. Men det finns även två and­ra brän­nan­de kon­sti­tu­tio­nel­la frå­gor som hand­lar om hur den brit­tis­ka sta­ten ska kun­na hål­la ihop och hur man fat­tar po­li­tiskt le­gi­ti­ma be­slut.

Sta­te of the uni­on

I bör­jan av 2017, all­de­les in­nan den brit­tis­ka re­ge­ring­en i mars läm­na­de in sin for­mel­la be­gä­ran om att på­bör­ja pro­ces­sen om att läm­na uni­o­nen (som en­ligt ar­ti­kel 50 i EU:s Lis­sa­bon­för­drag skul­le ta två år), ute­slöt May att Stor­bri­tan­ni­en skul­le stan­na kvar på EU:s in­re mark­nad ef­ter en brex­it.

Var­för gjor­de hon det? Kanske hand­la­de det om ett för­sök att på kort sikt få stöd från de kon­ser­va­ti­va par­la­ments­le­da­mö­ter som mot­sat­te sig en mjuk brex­it. Kanske trod­de hon att det skul­le gå att änd­ra po­si­tion se­na­re, med en val­se­ger i ryg­gen. Oav­sett vil­ka mo­tiv hon ha­de blev det se­na­re up­pen­bart att May och hen­nes re­ge­ring un­derskat­ta­de de kom­pli­ka­tio­ner som en hår­da­re brex­it skul­le ska­pa när det gäll­de Nor­dir­lands ställ­ning i Stor­bri­tan­ni­en.

Från slu­tet av 1960-ta­let ha­de den­na brit­tis­ka pro­vins plå­gats av en våld­sam kon­flikt mel­lan na­tio­na­lis­ter och uni­o­nis­ter. Vål­det har ibland spillt över till det brit­tis­ka fast­lan­det, när grup­per som Ir­länds­ka re­pu­bli­kans­ka ar­mén ( IRA) an­gri­pit in­sti­tu­tio­ner och per­so­ner som de såg som re­pre­sen­tan­ter för en

oc­ku­pa­tions­makt. För­sö­ken att lö­sa kon­flik­ten re­sul­te­ra­de 1998 i Lång­fre­dags­av­ta­let (el­ler Bel­fas­tav­ta­let). En av hu­vud­punk­ter­na i upp­gö­rel­sen var ett be­grän­sat själv­sty­re där na­tio­na­lis­ter och uni­o­nis­ter skul­le de­la på mak­ten. En an­nan del av av­ta­let, som var sär­skilt vik­tig för na­tio­na­lis­ter­na, var att grän­sen mel­lan Nor­dir­land och Ir­land skul­le hål­las öp­pen och att män­ni­skor, och va­ror, fritt skul­le kun­na rö­ra sig över den.

Då bå­de Stor­bri­tan­ni­en och Ir­land ingick i EU:s eko­no­mis­ka zon, som om­fat­ta­de den in­re mark­na­den och en tull­u­ni­on, var den­na öpp­na gräns en­kel att upp­rätt­hål­la (åt­minsto­ne när sä­ker­hets­ho­ten mins­ka­de). Men om Stor­bri­tan­ni­en skul­le läm­na den eko­no­mis­ka zo­nen mås­te det fin­nas en gräns mel­lan de två ter­ri­to­ri­er­na. Förr el­ler se­na­re skul­le de oli­ka län­der­nas re­gel­verk kom­ma att skil­ja sig åt. Till ex­em­pel kan livs­me­dels­pro­duk­ter som an­sågs säk­ra på ena si­dan be­dö­mas som osäk­ra på den and­ra och där­med in­te kun­na säl­jas där. Det skul­le be­hö­vas kon­trol­ler för att ga­ran­te­ra att så­da­na pro­duk­ter in­te förs över grän­sen och säljs. Va­ror som im­por­te­ras från and­ra län­der mås­te ock­så kon­trol­le­ras, om det hand­lar om gods som är be­lag­da med and­ra tull­av­gif­ter. Var­je ter­ri­to­ri­um mås­te för­säk­ra sig om att va­ror som kom­mer från det and­ra verk­li­gen kom­mer där­i­från, och in­te från nå­got tred­je land. Även män­ni­skor mås­te kon­trol­le­ras, om med­bor­ga­re i vis­sa län­der har rätt att bo och ar­be­ta på den ena si­dan av grän­sen, men in­te på den and­ra.

Hur sto­ra kom­pli­ka­tio­ner­na var när det gäll­de Nor­dir­land gick grad­vis upp för den brit­tis­ka re­ge­ring­en. Det fanns ut­vä­gar, men samt­li­ga skul­le få smärt­sam­ma po­li­tis­ka kon­se­kven­ser. Det enk­las­te al­ter­na­ti­vet skul­le va­ra att helt bort­se från ut­fäs­tel­sen om den öpp­na grän­sen i freds­av­ta­let och åter­in­fö­ra kon­trol­ler mel­lan

de två de­lar­na av den ir­länds­ka ön. Men näs­tan ing­en i den brit­tis­ka re­ge­ring­en el­ler i par­la­men­tet var be­red­da att ta den ris­ken av oro för att det skul­le le­da till nya våld­sam­he­ter i Nor­dir­land.

En an­nan möj­lig­het, som EU ur­sprung­li­gen fö­reslog, var att in­fö­ra kon­trol­ler mel­lan Nor­dir­land och det brit­tis­ka fast­lan­det. Med and­ra ord skul­le Nor­dir­land för­bli en del av EU:s eko­no­mis­ka zon och Stor­bri­tan­ni­en skul­le ska­pa en in­re gräns mel­lan oli­ka lands­de­lar. In­te ens de mest hän­giv­na brit­tis­ka pat­ri­o­ter­na läg­ger sär­skilt stor vikt vid Nor­dir­land, och de fles­ta eng­els­män är in­te in­tres­se­ra­de av pro­vin­sen över­hu­vud­ta­get, men de skul­le än­då ha svårt att gå med på en så­dan för­svag­ning av den brit­tis­ka sta­tens kon­troll över en del av sitt eget ter­ri­to­ri­um. May de­kla­re­ra­de att ing­en brit­tisk pre­miär­mi­nis­ter skul­le kun­na ac­cep­te­ra det. Det var ock­så helt otänk­bart för Nor­dir­lands uni­o­nis­ter, som såg ett så­dant sce­na­rio som ett förs­ta steg mot ett enat Ir­land, vil­ket är det de fruk­tar all­ra mest. Ef­ter va­let 2017, när den brit­tis­ka re­ge­ring­en var be­ro­en­de av DUP i un­der­hu­set, ha­de uni­o­nist­par­ti­et dess­utom ett ovan­ligt starkt in­fly­tan­de på den brit­tis­ka re­ge­ring­ens brex­it­po­li­tik.

Det tred­je al­ter­na­ti­vet var att anam­ma en så kal­lad mjuk brex­it. Stor­bri­tan­ni­en skul­le läm­na EU men stan­na kvar in­om den in­re mark­na­den, på lik­nan­de vill­kor som Nor­ge (ge­nom lan­dets med­lem­skap i den eu­ro­pe­is­ka fri­han­dels­sam­man­slut­ning­en Ef­ta och Eu­ro­pe­is­ka eko­no­mis­ka sam­ar­bets­om­rå­det, EES) el­ler Schweiz. Al­ter­na­tivt kun­de lan­det stan­na kvar in­om EU:s tull­uni­on el­ler till och med bå­de in­om den och den in­re mark­na­den. Ju mju­ka­re brex­it­mo­dell, desto lät­ta­re skul­le det va­ra att lö­sa di­lem­mat med den ir­länds­ka grän­sen, för Ir­land och Stor­bri­tan­ni­en skul­le även fort­sätt­nings­vis be­fin­na sig in­om sam­ma eko­no­mis­ka zon.

För de mest hän­giv­na brex­i­tan­häng­ar­na var en så­dan mjuk brex­it helt oac­cep­ta­bel. För många av dem skul­le he­la po­äng­en med att läm­na EU – att åter­ta kon­troll över lan­dets eko­no­mis­ka po­li­tik – för­svin­na. En­ligt den mju­kas­te mo­del­len skul­le Stor­bri­tan­ni­ens mark­nads- och han­dels­po­li­tik fort­fa­ran­de va­ra styrd av EU. Trots det­ta, och Mays ti­di­ga löf­te om en hård brex­it, snubb­la­de den brit­tis­ka re­ge­ring­en allt­mer mot en kom­plex och krång­lig va­ri­ant av en mjuk brex­it. Det be­rod­de in­te minst på in­tern oe­nig­het in­om re­ge­ring­en och att den stän­digt för­sök­te und­vi­ka en tyd­lig po­si­tion i nå­gon frå­ga.

I det ut­trä­des­av­tal som Mays re­ge­ring så små­ning­om slöt med EU i no­vem­ber 2018 blev den me­ka­nism som ta­gits till för att lö­sa gräns­frå­gan känd som the back­stop (re­serv­lös­ning­en). Den in­ne­bar att om ing­et an­nat av­ta­la­des mel­lan Stor­bri­tan­ni­en och EU (an­ting­en in­nan ut­trä­det ha­de skett el­ler un­der en ef­ter­föl­jan­de över­gångs­pe­ri­od) skul­le den öpp­na grän­sen ga­ran­te­ras ge­nom att Nor­dir­land följ­de reg­ler­na för EU:s in­re mark­nad och – än mer kon­tro­ver­si­ellt – att he­la Stor­bri­tan­ni­en skul­le stan­na kvar in­om EU:s tull­u­ni­on tills nå­got an­nat ha­de av­ta­lats. Av av­gö­ran­de be­ty­del­se var dess­utom att Stor­bri­tan­ni­en in­te skul­le kun­na dra sig ur en så­dan upp­gö­rel­se ut­an EU:s sam­tyc­ke.

I många kon­ser­va­ti­va kret­sar var re­serv­lös­ning­en full­stän­digt otänk­bar. Trots upp­re­pa­de för­sök kom den brit­tis­ka re­ge­ring­en in­te ens nä­ra att säk­ra en par­la­men­ta­risk ma­jo­ri­tet för upp­gö­rel­sen. Vå­ren 2019, när en ut­mat­tad May till sist av­gick som pre­miär­mi­nis­ter och par­ti­le­da­re, såg det ut som om frå­gan om den nor­dir­länds­ka grän­sen skul­le stjäl­pa he­la brex­it­pro­ces­sen, trots att mind­re än tre pro­cent av Stor­bri­tan­ni­ens sam­man­lag­da be­folk­ning bor i Nor­dir­land.

En kamp om le­gi­ti­mi­tet

Den brit­tis­ka re­ge­ring­en ha­de kört fast. Många par­la­ments­le­da­mö­ter ha­de ve­lat av­bry­ta he­la brex­it­pro­ces­sen ge­nom att åter­kal­la ar­ti­kel 50. Minst li­ka många vil­le gö­ra pre­cis tvärtom och lå­ta Stor­bri­tan­ni­en läm­na EU ut­an nå­got av­tal alls. Men ing­en av grup­pe­ring­ar­na var i när­he­ten av att nå en ma­jo­ri­tet för si­na för­slag i un­der­hu­set. Re­ge­ring­en tvingades be EU om mer tid, vil­ket EU gick med på.

Vå­ren 2019 ha­de re­ge­ring­en bli­vit så svag att den för­lo­ra­de kon­trol­len över dag­ord­ning­en i par­la­men­tet till en tvär­po­li­tisk och löst sam­man­satt grupp av par­la­ments­le­da­mö­ter som drev ige­nom om­röst­ning­ar om hur man skul­le kom­ma vi­da­re. I des­sa om­röst­ning­ar fick någ­ra mo­del­ler av en mjuk brex­it – in­klu­si­ve med­lem­skap i bå­de den in­re mark­na­den och tull­u­ni­o­nen (av si­na an­häng­a­re kal­la­de Nor­ge plus el­ler Ge­men­sam mark­nad 2.0) – be­ty­dan­de stöd från par­la­ments­le­da­mö­ter från oli­ka par­ti­er. En så­dan lin­je skul­le ha le­ve­re­rat brex­it samt löst det ir­länds­ka di­lem­mat. Den skul­le ock­så ha gjort re­serv­lös­ning­en över­flö­dig.

Men in­te hel­ler nu var nå­got för­slag starkt nog för att nå ma­jo­ri­tet i kam­ma­ren. Så­väl brex­its mest en­träg­na an­häng­a­re som dess iv­ri­gas­te mot­stån­da­re trod­de fort­fa­ran­de att en se­ger för just de­ras lin­je var in­om räck­håll – och till­sam­mans var de till­räck­ligt många för att bloc­ke­ra den kom­pro­misslös­ning som en mjuk brex­it ha­de in­ne­bu­rit.

Det väck­te frå­gor om huruvi­da den brit­tis­ka de­mo­kra­tin fort­fa­ran­de fun­ge­ra­de. Kan po­li­ti­ker be­slu­ta att hål­la en folk­om­röst­ning om nå­got så vik­tigt som EU-med­lem­ska­pet, lo­va att re­spek­te­ra re­sul­ta­tet och se­dan in­te gö­ra det? Vad skul­le det in­ne­bä­ra för all­män­he­tens för­tro­en­de för sy­ste­met? Vil­ka po­li

tis­ka kraf­ter skul­le det gyn­na? En del par­la­ments­le­da­mö­ter som i hu­vud­sak var ne­ga­ti­va till ett EU-ut­trä­de var be­red­da att än­då ac­cep­te­ra det ef­tersom de oro­a­de sig för att det an­nars skul­le un­der­grä­va den brit­tis­ka de­mo­kra­tins le­gi­ti­mi­tet.

Så små­ning­om kom den här de­mo­kra­ti­frå­gan allt mer i cent­ru­m. Man kun­de ta­la om en po­la­ri­se­ring, el­ler kanske till och med en ra­di­ka­li­se­ring, av brex­it­de­bat­ten. Det var fle­ra or­sa­ker till det­ta, in­klu­si­ve en frag­men­te­ring av de po­li­tis­ka par­ti­er­na och ökad kon­kur­rens mel­lan op­po­si­tions­par­ti­er­na.

I en rad om­röst­ning­ar i mars och april 2019 be­slu­ta­de den lö­sa ma­jo­ri­te­ten av par­la­men­ta­ri­ker, mot re­ge­ring­ens vil­ja, att lag­stif­ta mot möj­lig­he­ten att det skul­le bli en av­tals­lös brex­it, som de be­fa­ra­de skul­le or­sa­ka en eko­no­misk chock i Stor­bri­tan­ni­en. (La­gen var in­te i sig till­räck­lig för att helt avvär­ja ho­tet om en hård brex­it, ef­tersom EU skul­le kun­na sä­ga nej till att ge Stor­bri­tan­ni­en mer tid och helt en­kelt tving­at lan­det att läm­na sam­ar­be­tet. Men det fanns go­da skäl att tro att EU in­te skul­le gö­ra nå­got så­dant – in­te minst då man i april gått med på att för­länga Stor­bri­tan­ni­ens tids­frist en and­ra gång). Att Stor­bri­tan­ni­en skul­le läm­na EU ut­an ett av­tal var det som brex­it­mot­stån­dar­na fruk­ta­de mest. Om de verk­li­gen trod­de att det var på väg att hän­da skul­le vis­sa av dem kanske ha va­rit be­red­da att kom­pro­mis­sa för att und­vi­ka det – ge­nom att rös­ta för en mjuk brex­it. Men när de nu ha­de lyc­kats dri­va igen­om lag­stift­ning­en som (näs­tan) ute­slöt en av­tals­lös brex­it ha­de de in­te läng­re nå­gon an­led­ning till att vil­ja kom­pro­mis­sa.

Den and­ra för­läng­ning­en av tids­fris­ten in­ne­bar att Stor­bri­tan­ni­en tvingades del­ta i va­let till Eu­ro­pa­par­la­men­tet i ju­ni 2019. Om ett par­ti ba­ra mot­vil­ligt stäl­ler upp i ett val lär det

in­te få många rös­ter. Kon­ser­va­ti­va par­ti­et fick ba­ra 9 pro­cent av rös­ter­na. Det gick in­te myc­ket bätt­re för La­bour, vars le­dar­skap fort­fa­ran­de stod emot det in­ter­na tryc­ket att för­kas­ta re­sul­ta­tet från folk­om­röst­ning­en 2016, även om par­ti­et ha­de öpp­nat för möj­lig­he­ten att hål­la en ny folk­om­röst­ning om EU. Men för Li­be­ral­de­mo­kra­ter­na var EU-va­let ett gyl­le­ne till­fäl­le att hö­ja sin pro­fil för att vin­na nya rös­ter.

I sitt val­ma­ni­fest in­för par­la­mentsva­let 2017 ha­de Li­be­ral­de­mo­kra­ter­na med­gett att re­ge­ring­en ha­de man­dat att in­le­da för­hand­ling­ar om ett EU-ut­trä­de. I sin platt­form till EU-va­let av­fär­da­de par­ti­et dä­re­mot re­sul­ta­tet i folk­om­röst­ning­en med ett kraftut­tryck ( Bol­locks to Brex­it, un­ge­fär Åt fan­ders med brex­it). Det här var nå­got nytt även i det tuf­fa po­li­tis­ka kli­ma­tet i Stor­bri­tan­ni­en. Par­ti­et slog nu ut­tryck­li­gen fast att dess mål var att stop­pa brex­it.

Ett skäl till att Li­be­ral­de­mo­kra­ter­na in­tog en mer ra­di­kal po­si­tion än ti­di­ga­re var ökad po­li­tisk kon­kur­rens in­om dess del av den po­li­tis­ka spel­pla­nen. Ett nytt par­ti, Change UK, ha­de kli­vit in på den po­li­tis­ka sce­nen och fått stor pub­li­ci­tet (par­ti­et blev dock in­te lång­li­vat). Det bil­da­des av EU-vän­li­ga par­la­ments­le­da­mö­ter, varav de fles­ta ha­de hop­pat av från La­bour. And­ra La­bour­po­li­ti­ker, med lik­nan­de åsik­ter, tryck­te på för att de­ras par­ti skul­le in­ta sam­ma slags brex­it­ne­ga­ti­va po­si­tion för att mö­ta kon­kur­ren­sen från Change UK och Li­be­ral­de­mo­kra­ter­na.

Kra­vet på en and­ra folk­om­röst­ning väx­te. Det kom även från ett få­tal kon­ser­va­ti­va par­la­ments­le­da­mö­ter som allt mer de­spe­rat för­sök­te hit­ta en väg ut ur kri­sen. Det var en ex­tremt risk­fylld väg att ta, myc­ket mer än fö­re­språ­kar­na tyck­tes för­stå el­ler var be­red­da att er­kän­na.

Fle­ra re­ge­ring­ar, fram­för allt i Skan­di­na­vi­en, har på sam­ma sätt som Ca­me­ron ut­lyst folk­om­röst­ning­ar i Eu­ropafrå­gor i syf­te att ska­pa enig­het in­om det eg­na par­ti­et. Det gäl­ler in­te minst den svens­ka folk­om­röst­ning­en om EU-med­lem­skap 1995, som kan ses som ett för­sök att hål­la en käns­lig och splitt­ran­de frå­ga ut­an­för den van­li­ga po­li­ti­ken, och sam­ti­digt hål­la ihop So­ci­al­de­mo­kra­tis­ka par­ti­et. Men be­slu­tet att hål­la en folk­om­röst­ning är ock­så risk­fyllt. Om det finns två kon­kur­re­ran­de sätt att fat­ta de­mo­kra­tis­ka be­slut på, ge­nom par­la­men­tet el­ler ge­nom en folk­om­röst­ning, och de­ras be­slut går stick i stäv mot varand­ra, vil­ket ska man i så fall föl­ja?

Ca­me­ron ha­de som pre­miär­mi­nis­ter re­dan vun­nit två så­da­na folk­om­röst­ning­ar, den i Skott­land 2014 och en om ett nytt brit­tiskt val­sy­stem 2011 (som väl­jar­na ra­ta­de), men han un­derskat­ta­de fa­ran med att an­vän­da sam­ma me­tod när det gäll­de frå­gan om det brit­tis­ka EU-med­lem­ska­pet. Och i takt med att fler och fler par­la­ments­le­da­mö­ter och väl­ja­re såg en chans att bloc­ke­ra en brex­it blev pro­ble­met med två kon­kur­re­ran­de be­sluts­vä­gar allt mer akut.

De po­li­ti­ker som vil­le ha en brex­it me­na­de att re­sul­ta­tet i folk­om­röst­ning­en 2016 mås­te föl­jas till var­je pris. Vis­ser­li­gen stred det­ta mot prin­ci­per­na för en par­la­men­ta­risk de­mo­kra­ti, som den brit­tis­ka kon­sti­tu­tio­nen ot­ve­ty­digt vi­lar på, men folk­om­röst­ning­en om EU-med­lem­ska­pet var råd­gi­van­de, in­te bin­dan­de. Men den ha­de ägt rum och var en po­li­tisk re­a­li­tet. Näs­tan al­la lan­dets po­li­ti­ker ha­de sagt till dem som mot­sat­te sig EU-med­lem­ska­pet att om de­ras ar­gu­ment kun­de över­ty­ga en ma­jo­ri­tet av väl­jar­na i folk­om­röst­ning­en skul­le re­sul­ta­tet re­spek­te­ras. Om så in­te sked­de skul­le det de­mo­kra­tis­ka sy­ste­mets le­gi­ti­mi­tet va­ra ho­tad.

Man ha­de i ett ti­digt ske­de kun­nat pla­ne­ra för en pro­ces­s

i fle­ra steg, där en förs­ta folk­om­röst­ning skul­le hål­las om EU-med­lem­skap och en and­ra om vill­ko­ren för ett ut­trä­de. Men ett be­slut, så sent som 2019, om att hål­la än­nu en folk­om­röst­ning skul­le knap­past ha bi­dra­git till en lös­ning. De som då plä­de­ra­de för en ny folk­om­röst­ning såg den som ett me­del för att ri­va upp re­sul­ta­tet från 2016. Om den ha­de hål­lits skul­le den för­mod­li­gen ha boj­kot­tats av brex­i­tan­häng­a­re som skul­le väg­ra att god­ta ett even­tu­ellt be­slut om att Stor­bri­tan­ni­en skul­le stan­na kvar i EU. Det skul­le ock­så ha setts som ett för­sök av den po­li­tis­ka eli­ten att ma­ni­pu­le­ra de de­mo­kra­tis­ka spel­reg­ler­na till sin egen för­del, vil­ket skul­le ha ska­pat en miss­nöjd mi­no­ri­tet med en stark miss­tro till det po­li­tis­ka sy­ste­met.

Det fanns dock he­la ti­den en väg ut ur det­ta de­mo­kra­tis­ka di­lem­ma. Den re­pre­sen­ta­ti­va de­mo­kra­tin kun­de ta till­ba­ka kom­man­dot över si­tu­a­tio­nen ge­nom ett par­la­mentsval för att av­gö­ra brex­it­frå­gan. An­ting­en skul­le be­slu­tet att läm­na EU be­kräf­tas av val­re­sul­ta­tet el­ler så skul­le det ri­vas upp.

John­son hit­tar en ut­väg

The­re­sa Mays ställ­ning ha­de vå­ren 2019 bli­vit ohåll­bar, då un­der­hu­set fle­ra gång­er ha­de rös­tat nej till ut­trä­des­av­ta­let som hen­nes re­ge­ring och EU ha­de kom­mit över­ens om. Hon ef­ter­träd­des av Bo­ris John­son, som med klar mar­gi­nal vann par­ti­le­dar­va­let un­der som­ma­ren sam­ma år. Han tog över som pre­miär­mi­nis­ter den 24 ju­li.

John­son är en ovan­lig po­li­ti­ker, även med brit­tis­ka mått mätt. I grun­den är han jour­na­list och var re­dak­tör för den kon­ser­va­ti­va tid­ning­en Specta­tor från 1999 till 2005, även se­dan han 2001 vann en plats i un­der­hu­set för Kon­ser­va­ti­va par­ti­et. Han

har dess­utom valts till Lon­dons borg­mäs­ta­re två gång­er, 2008 och 2012. Det­ta har fått hans par­ti­kam­ra­ter att se ho­nom som en val­vin­na­re. Rol­len som hu­vud­sta­dens borg­mäs­ta­re, som är en post med hög pro­fil men med re­la­tivt be­grän­sad makt, pas­sa­de John­son. Han od­la­de en bild av sig själv som en ex­cent­risk re­pre­sen­tant för den eng­els­ka över­klas­sen, med ovår­dat ut­se­en­de och en of­ta själ­vi­ro­nisk hu­mor. Det gjor­de ho­nom po­pu­lär i vis­sa de­lar av väl­jarkå­ren.

John­son har ibland jäm­förts med USA:s pre­si­dent Do­nald Trump och po­pu­lis­tis­ka le­da­re i and­ra eu­ro­pe­is­ka län­der, men det är en jäm­fö­rel­se som hal­tar. Om det går att skön­ja nå­got ide­o­lo­giskt möns­ter i det han har skri­vit el­ler hur han har rös­tat i un­der­hu­set ser han ut att hö­ra hem­ma i Kon­ser­va­ti­va par­ti­ets li­be­ra­la fly­gel. Han har till ex­em­pel in­te ut­nytt­jat frå­gor som in­vand­ring el­ler et­ni­ci­tet för po­li­tis­ka syf­ten, trots en del upp­märk­sam­ma­de ut­ta­lan­den som när han sa­de att kvin­nor i bur­ka på­min­ner om brev­lå­dor. Han var ock­så en ti­dig fö­re­språ­ka­re för sam­kö­na­de äk­ten­skap.

Det som kän­ne­teck­nar John­sons po­li­tis­ka kar­riär är prag­ma­tism och en stark am­bi­tion att klätt­ra i den po­li­tis­ka hi­e­rar­kin. Han gjor­de sig ett namn som Brys­sel­kor­re­spon­dent för Daily Te­le­graph, som kom att bli den brit­tis­ka tid­ning som var mest kri­tisk till EU, men fö­re­föll in­te va­ra nå­gon sär­skilt ide­o­lo­giskt mo­ti­ve­rad mot­stån­da­re till Eu­ro­pa­sam­ar­be­tet. Hans be­slut att an­slu­ta sig till brex­it­si­dan in­för folk­om­röst­ning­en väck­te stor upp­märk­sam­het i me­di­er­na, till viss del ef­tersom det var ovän­tat. Bo­ris John­son med­gav att han ha­de skri­vit två tid­nings­ar­tik­lar, en där han plä­de­ra­de för ett fort­satt EU-med­lem­skap och en där han ar­gu­men­te­ra­de emot, in­nan han be­stäm­de sig.

John­son, som 2016 ha­de ut­setts till ut­ri­kesmi­nis­ter, av­gick i ju­li 2018 i pro­test mot den för­hand­lings­lin­je som Mays re­ge­ring slut­li­gen ha­de kom­mit över­ens om. Men han gjor­de det först ef­ter att den då­va­ran­de brex­it­mi­nis­tern Da­vid Da­vis ha­de hop­pat av.

För John­son var EU-mot­stån­det ock­så nå­got som kun­de an­vän­das för att främ­ja hans egen po­li­tis­ka kar­riär. På sätt och vis blev en lös­ning av brex­it­kri­sen en bi­pro­dukt av hans för­må­ga att ut­nytt­ja be­fint­li­ga po­li­tis­ka kon­flik­ter till sin egen för­del. Hans stra­te­gi ha­de dock del­vis ut­for­mats av Do­mi­nic Cum­mings, en an­nan ex­cent­ri­ker, med ett myc­ket star­ka­re och ide­o­lo­giskt mo­ti­ve­rat mot­stånd till EU. De två ha­de sam­ar­be­tat in­för folk­om­röst­ning­en 2016 i or­ga­ni­sa­tio­nen Vo­te Le­a­ve, och när John­son blev pre­miär­mi­nis­ter ut­såg han ome­del­bart Cum­mings till sin po­li­tis­ka råd­gi­va­re.

Un­der John­sons kam­panj för att bli le­da­re för To­ry­par­ti­et lo­va­de han att säk­ra ett brit­tiskt ut­trä­de ur EU, och att det skul­le ske ut­an att Stor­bri­tan­ni­en skul­le be­hö­va gö­ra någ­ra sto­ra ef­ter­gif­ter, som den nor­dir­länds­ka sär­lös­ning­en. Ex­akt hur det skul­le ske för­blev ett myste­ri­um. Det han be­höv­de gö­ra för att nå dit var att ska­pa en par­la­men­ta­risk ma­jo­ri­tet för nå­gon slags brex­it, helst en som även skul­le va­ra god­tag­bar för EU. Sam­ti­digt kräv­de EU att en lös­ning skul­le in­ne­hål­la en ga­ran­ti om att den ir­länds­ka grän­sen skul­le för­bli öp­pen. En mjuk brex­it var dock in­te ak­tu­ell, en­ligt John­son, ef­tersom det in­te skul­le va­ra en rik­tigt brex­it (han an­vän­de sig av det ål­der­dom­li­ga men käns­lo­lad­da­de ut­tryc­ket ”va­sall­stat” för att be­skri­va Stor­bri­tan­ni­ens po­si­tion i ett så­dant ar­range­mang). In­för par­ti­le­dar­va­let fick han of­ta frå­gor om hur han skul­le åstad­kom­ma sitt mål, trots att al­la kun­de se att det in­te skul­le gå, men han lyc­ka­des und­vi­ka att ge någ­ra re­a­lis­tis­ka svar på det­ta.

Även ef­ter att han ha­de bli­vit pre­miär­mi­nis­ter såg det in­led­nings­vis ut som om han in­te ha­de nå­got bra svar på des­sa frå­gor. Han ha­de gång på gång sagt att Stor­bri­tan­ni­en skul­le läm­na EU när den nya tids­fris­ten löp­te ut den 31 ok­to­ber 2019. Det­ta, sa­de han, skul­le ske oav­sett vil­ka kon­se­kven­ser­na skul­le bli. Som vän­tat kun­de han in­te hål­la sitt löf­te. John­son som ha­de sagt att han ald­rig skul­le be EU om än­nu en för­läng­ning tvingades nu fal­la till fö­ga.

Men till sist lyc­ka­des hans re­ge­ring att gö­ra det den ha­de lo­vat. Stor­bri­tan­ni­en läm­na­de EU den 31 ja­nu­a­ri 2020. Hur gick det till? Det enk­las­te sät­tet att för­kla­ra det är kanske att be­rät­ta om det i om­vänd ord­ning och bör­ja med par­la­ments­va­let i de­cem­ber 2019. John­sons par­ti vann en över­ty­gan­de se­ger och kun­de där­med få un­der­hu­set att god­kän­na ett EU-ut­trä­de.

I va­let tog sig Kon­ser­va­ti­va par­ti­et ige­nom vad som bru­kar kal­las ”den rö­da mu­ren” då det vann nya rös­ter i ti­di­ga­re La­bour­kon­trol­le­ra­de val­kret­sar i nor­ra och mel­lers­ta Eng­land i en om­fatt­ning man ald­rig ti­di­ga­re ha­de lyc­kats med. Väl­ja­re som tra­di­tio­nellt har stött La­bour, men som ha­de rös­tat för en brex­it, gick över till de kon­ser­va­ti­va.

La­bour ha­de ham­nat i en ex­tremt krång­lig po­si­tion när det gäll­de brex­it, som till skill­nad från i va­let 2017 nu ha­de bli­vit den all­ra vik­ti­gas­te val­frå­gan. Cor­byns le­dar­skap ha­de dess­utom bli­vit allt mind­re po­pu­lärt.

Men pre­miär­mi­nis­tern var än­då tvung­en att ta till dras­tisk­a me­to­der för att kun­na vin­na va­let. I sep­tem­ber 2019 ha­de ti­o­tals väl­kän­da och EU-vän­li­ga par­la­ments­le­da­mö­ter ute­slu­tits från Kon­ser­va­ti­va par­ti­et. Ing­en som in­te ställ­de upp på John­sons brex­itstra­te­gi fick plats i re­ge­ring­en. Det be­tyd­de att

EU-mot­stån­dar­na ha­de vun­nit par­ti­ets lång­drag­na in­bör­des­krig om Eu­ro­pa. Det led­de i sin tur till att Brex­it­par­ti­et, Ni­gel Fa­ra­ges nya par­ti som ha­de haft sto­ra fram­gång­ar i EU-va­let i maj, drog till­ba­ka de fles­ta av si­na kan­di­da­ter i par­la­mentsva­let. På så sätt kun­de de som stöd­de brex­it und­vi­ka den sor­tens splitt­ring som kan va­ra så för­ödan­de i det brit­tis­ka val­sy­ste­met, där ba­ra den som vin­ner sin val­krets får en plats i un­der­hu­set, oav­sett hur stor el­ler li­ten se­ger­mar­gi­na­len är. Brex­it­mot­stån­dar­na hos La­bour och Li­be­ral­de­mo­kra­ter­na fast­na­de i just den­na fäl­la.

Sam­ti­digt fort­sat­te John­son med sin pro­vo­ka­ti­va po­li­tis­ka tak­tik med till­hö­ran­de språk­bruk. Med en hän­vis­ning till and­ra världs­kri­get kal­la­de han till ex­em­pel la­gen som skul­le för­hind­ra en av­tals­lös brex­it för "ka­pi­tu­la­tions­mo­tio­nen" och an­kla­ga­de brex­it­mot­stån­dar­na för att "kol­la­bo­re­ra" med EU. Han för­sök­te till och med till­fäl­ligt hem­för­lo­va par­la­men­tet un­der fem vec­kor (den brit­tis­ka ter­men är pro­ro­gue), nå­got Högs­ta dom­sto­len av­gjor­de stred mot la­gen. Un­der val­kam­pan­jen 2019 an­vän­de sig de kon­ser­va­ti­va av ma­ni­pu­le­ra­de vi­de­o­fil­mer och webb­si­dor, och det fak­tum att pre­miär­mi­nis­tern und­vek TV-sän­da de­bat­ter och ut­fråg­ning­ar väck­te upp­rör­da re­ak­tio­ner.

Tak­ti­ken ha­de san­no­likt två syf­ten. Ett var att med­ve­tet för­stär­ka de re­dan star­ka po­li­tis­ka spän­ning­ar­na i lan­det, för att för­säk­ra sig om att va­let fram­för allt skul­le hand­la om brex­it. John­sons par­ti upp­re­pa­de gång på gång sitt slag­ord: Get Brex­it do­ne (Få brex­it gjort).

Det and­ra och san­no­likt minst li­ka vik­ti­ga var att sig­na­le­ra till To­ry­par­ti­ets mest hän­giv­na brex­i­tan­häng­a­re att John­son var en sann och på­lit­lig brex­i­tör. Ge­nom att vin­na de­ras för­tro­en­de skul­le pre­miär­mi­nistern, pa­ra­dox­alt nog, va­ra mer fri när det

gäll­de hur en ny upp­gö­rel­se med EU skul­le kun­na ut­for­mas.

Hös­ten 2019 ha­de John­son, till all­män för­vå­ning, lyc­kats enas med EU om ett nytt ut­trä­des­av­tal.

Det bygg­de i myc­ket på den upp­gö­rel­se som Mays re­ge­ring ha­de för­hand­lat fram, men med någ­ra av­gö­ran­de skill­na­der, fram­för allt när det gäll­de den ir­länds­ka gräns­frå­gan. Öve­rens­kom­mel­sen be­höv­des san­no­likt för att lug­na väl­jar­na som an­nars skul­le ha oro­at sig för en av­tals­lös brex­it un­der val­kam­pan­jen. Av­ta­let kun­de ena John­sons ut­mat­ta­de par­ti. Då det även kun­de god­tas av en del La­bour­le­da­mö­ter bör­ja­de det se ut som om re­ge­ring­en skul­le kun­na få det god­känt i par­la­men­tet. Det över­ty­ga­de i sin tur till­räck­ligt många par­la­ments­le­da­mö­ter som var emot brex­it att gå med på ett ny­val, nå­got som de såg som en sista möj­lig­het att stop­pa brex­it.

Hur ha­de av­ta­let bli­vit god­tag­bart för bå­de John­son och EU? Om man blic­kar till­ba­ka tycks sva­ret va­ra up­pen­bart. Om al­la var över­ens om en öp­pen gräns mel­lan Nor­dir­land och Ir­land, och dess­utom ute­slöt al­la tan­kar på en mjuk brex­it fanns det ba­ra ett al­ter­na­tiv kvar: EU:s ur­sprung­li­ga för­slag om kon­trol­ler mel­lan Nor­dir­land och Stor­bri­tan­ni­en. Ett hin­der var att John­son ti­di­ga­re ha­de sagt att en så­dan lös­ning in­te var ac­cep­ta­bel. Men han ha­de se­dan ti­di­ga­re ett ryk­te om sig att kun­na by­ta stånd­punkt om det pas­sa­de hans syf­ten. Att gå med på en in­re gräns på brit­tiskt ter­ri­to­ri­um, och på så sätt hål­la den ir­länds­ka grän­sen öp­pen, var den ef­ter­gift som be­höv­des för att lå­sa upp brex­it­pro­ces­sen.

En hårs­mån från ka­os, el­ler...

I slu­tet av 2018 råd­de stor oro om till­stån­det för den brit­tis­ka de­mo­kra­tin. Stor­bri­tan­ni­ens po­li­tis­ka sy­stem ”ska­kas av den värs­ta kri­sen un­der den de­mo­kra­tis­ka eran” skrev en po­li­tisk be­dö­ma­re i den li­be­ra­la tid­skrif­ten The Eco­no­mist (den 8 de­cem­ber 2018). Stor­bri­tan­ni­en gick ige­nom en ”djup po­li­tisk kris”, en­ligt en skri­bent i den väns­ter­li­be­ra­la Ob­ser­ver (den 16 de­cem­ber sam­ma år). Ett knappt år se­na­re häv­da­de che­fen för Electo­ral Re­form So­ci­e­ty, en or­ga­ni­sa­tion som länge fört en kam­panj för en re­for­me­ring av det brit­tis­ka val­sy­ste­met, i In­de­pen­dent (den 8 ok­to­ber 2019) att kon­tro­ver­ser­na kring be­slu­tet att hem­för­lo­va det brit­tis­ka par­la­men­tet ha­de ”rik­tat upp­märk­sam­het på svag­he­ter­na i vår kon­sti­tu­tion; att vi stän­digt är en hårs­mån från ka­os”.

Den dju­pa po­li­tis­ka kri­sen kring brex­it har or­sa­kat svå­ra på­frest­ning­ar för Stor­bri­tan­ni­ens po­li­tis­ka in­sti­tu­tio­ner, och

sålun­da även dess kon­sti­tu­tion, men det är idag ett pas­se­rat sta­di­um. Till sist ska­pa­de in­sti­tu­tio­ner­na det ut­rym­me som be­höv­des för att po­li­ti­ker­na skul­le fin­na en lös­ning. Den var im­po­pu­lär bland många brit­ter och ris­ke­rar att or­sa­ka nya pro­blem på läng­re sikt. Men det var en lös­ning som näs­tan al­la slut­li­gen val­de att re­spek­te­ra.

Att så många skul­le slu­ta upp bakom lös­ning­en var in­te gi­vet. I va­let i de­cem­ber 2019 var det fak­tiskt fler som rös­ta­de på par­ti­er som var emot brex­it än par­ti­er som var för ett EU-ut­trä­de. På sätt och vis var det allt­så det nyck­ful­la brit­tis­ka val­sy­ste­met som möj­lig­gjor­de Kon­ser­va­ti­va par­ti­ets val­se­ger, och gav re­ge­ring­en en möj­lig­het att ge­nom­fö­ra brex­it. Å and­ra si­dan var det ing­en ny­het att val­sy­ste­met fun­ge­rar på det sät­tet. Om en si­da är splitt­rad mel­lan oli­ka par­ti­er kom­mer den san­no­likt att för­lo­ra. Man kan sä­ga att det fak­tum att par­ti­er­na som mot­sat­te sig en brex­it in­te lyc­ka­des sam­ar­be­ta för att de, när det kom till kri­tan, ock­så pri­o­ri­te­ra­de and­ra frå­gor – in­te minst för att pro­fi­le­ra sig mot varand­ra för att vin­na väl­jar­nas stöd.

Även om det finns myc­ket att kri­ti­se­ra när det gäl­ler hur Stor­bri­tan­ni­ens po­li­tis­ka in­sti­tu­tio­ner fun­ge­rar kla­ra­de de i slutän­dan av att han­te­ra en så svår och ut­dra­gen po­li­tisk kon­flikt. Den brit­tis­ka kon­sti­tu­tio­nen be­stod pro­vet. Den re­pre­sen­ta­ti­va de­mo­kra­tin ha­de åter­ta­git sin cen­tra­la plats i den brit­tis­ka po­li­ti­ken.

Ingen­ting är emel­ler­tid gra­tis in­om po­li­ti­ken. John­sons tri­umf har lett till någ­ra vik­ti­ga för­änd­ring­ar i Stor­bri­tan­ni­en. Den mest up­pen­ba­ra hand­lar för­stås om brex­it. När det här skrivs fö­re­fal­ler det möj­ligt att Stor­bri­tan­ni­en och EU in­te kom­mer att kun­na slu­ta nå­gon ny över­ens­kom­mel­se om hur

de­ras re­la­tio­ner ska se ut när över­gångs­pe­ri­o­den lö­per ut vid det kom­man­de års­skif­tet (se ru­ta näs­ta si­da). Ris­ken för en av­tals­lös brex­it har på in­tet sätt för­svun­nit.

Det finns en an­nan följd av brex­it som hit­tills in­te har väckt så stor upp­märk­sam­het. Näm­li­gen den dras­tis­ka för­änd­ring­en i Kon­ser­va­ti­va par­ti­ets syn på Nor­dir­lands plats i Stor­bri­tan­ni­en, nå­got som möj­lig­gjor­de re­vi­de­ring­en av ut­trä­des­av­ta­let med EU, men som kan få sto­ra och lång­sik­ti­ga kon­se­kven­ser för den brit­tis­ka sta­tens ter­ri­to­ri­el­la in­tegri­tet.

2020 ha­de Skots­ka na­tio­na­list­par­ti­et (SNP), vars hu­vud­sak­li­ga mål är skotsk själv­stän­dig­het, styrt Skott­land i 13 år. I det brit­tis­ka par­la­mentsva­let 2019 vann SNP al­la ut­om el­va av de 69 skots­ka man­da­ten. Dess mot­stånd mot brex­it, samt det trau­ma som pro­ces­sen har ska­pat, har lett till att vis­sa po­li­tis­ka be­dö­ma­re spe­ku­le­rar om vad SNP kom­mer att gö­ra här­näst. Par­ti­et skul­le kun­na häv­da att Skott­land har tving­ats läm­na EU mot sin vil­ja, som skäl för att hål­la en ny folk­om­röst­ning om skotsk själv­stän­dig­het. En om­röst­ning som man myc­ket väl skul­le kun­na vin­na.

Det var san­no­likt ock­så vad den skots­ka re­ge­ring­en ha­de tänkt sig. Men det finns ett stort hin­der för en så­dan plan. När Stor­bri­tan­ni­en står ut­an­för EU:s in­re mark­nad och tull­u­ni­on skul­le ett själv­stän­digt Skott­land kun­na stäl­las in­för pro­blem som lik­nar dem som har upp­stått kring den nor­dir­länds­ka grän­sen. Skul­le man gå med på att ha gräns­kon­trol­ler mot Eng­land, och va­ra be­redd på de eko­no­mis­ka kost­na­der som så­da­na skul­le med­fö­ra? El­ler är man vil­lig att gå med på en be­grän­sad själv­stän­dig­het, där en stor del av den eko­no­mis­ka po­li­ti­ken fort­fa­ran­de skul­le av­gö­ras av den brit­tis­ka re­ge­ring­en, i syf­te att hål­la grän­sen öp­pen?

Dess­utom har EU sig­na­le­rat att om ett själv­stän­digt Skott­land an­sö­ker om med­lem­skap skul­le skot­tar­na be­hö­va föl­ja de sed­van­li­ga pro­ce­du­rer­na. Det be­ty­der att Skott­land fle­ra år ef­ter att det bli­vit själv­stän­digt skul­le ris­ke­ra att var­ken ha full till­gång till den brit­tis­ka el­ler till den eu­ro­pe­is­ka mark­na­den. En så­dan osä­ker­het skul­le knap­past ut­gö­ra någ­ra ide­a­la för­hål­lan­den för en kam­panj om skotsk själv­stän­dig­het in­för en ny folk­om­röst­ning. De star­ka spän­ning­ar som upp­stod i det

skots­ka sam­häl­let in­för folk­om­röst­ning­en 2014 skul­le för­mod­li­gen väc­kas till liv på nytt.

Li­ka vik­tig som den skots­ka frå­gan är den som hand­lar om Nor­dir­lands plats i Stor­bri­tan­ni­en. Den brit­tis­ka re­ge­ring­ens upp­gö­rel­se med EU sän­de en stark sig­nal till de nor­dir­länds­ka uni­o­nis­ter­na om att de in­te läng­re kan li­ta på Kon­ser­va­ti­va par­ti­et som all­tid har va­rit de­ras främs­ta bunds­för­vant i Lon­don. In­te minst på grund av tyd­li­ga ut­fäs­tel­ser från bå­de John­son och ti­di­ga­re kon­ser­va­ti­va par­ti­le­da­re har uni­o­nis­ter­na länge trott att uni­o­nen mel­lan Nor­dir­land och res­ten av Stor­bri­tan­ni­en in­te är för­hand­lings­bar. John­sons av­tal tog död på den upp­fatt­ning­en.

Uni­o­nis­ter­na kom­mer sä­kert att tving­as att fun­de­ra myc­ket på vad den­na ut­veck­ling be­ty­der för dem. Pre­cis som många kon­ser­va­ti­va väl­ja­re i Eng­land mot­sat­te de sig en mjuk brex­it ut­an att ha nå­got re­a­lis­tiskt för­slag om hur ett ut­trä­de ur EU skul­le kun­na för­e­nas med en öp­pen gräns mel­lan Nor­dir­land och Ir­land. Det­ta vi­sa­de sig att va­ra ett hi­sto­riskt miss­tag. När det väl gäll­de pri­o­ri­te­ra­de John­sons re­ge­ring brex­it fram­för ban­den till Nor­dir­land.

Det här bak­sla­get kan myc­ket väl få uni­o­nis­ter­na att tän­ka i nya ba­nor. Om det brit­tis­ka po­li­tis­ka eta­blis­se­mang­et in­te läng­re bryr sig om uni­o­nen kan and­ra al­ter­na­tiv, som ett själv­stän­digt Nor­dir­land, fö­re­fal­la mer till­ta­lan­de. Men i så fall mås­te de även vin­na över na­tio­na­lis­ter­na på sin si­da, nå­got som in­te kom­mer att va­ra helt en­kelt. Den brit­tis­ka stats­bild­ning­en, som har va­rit sta­bil i ett år­hund­ra­de, kan kom­ma att krym­pa yt­ter­li­ga­re, del­vis som en kon­se­kvens av brex­it.

Stock­holm 12 ju­ni

Po­li­tiskt sy­stem

Till skill­nad från de fles­ta and­ra sta­ter har Stor­bri­tan­ni­en ing­en skri­ven för­fatt­ning. Istäl­let styrs lan­det med hjälp av la­gar som stif­tats av par­la­men­tet, sed­va­ne­rätt och in­ter­na­tio­nel­la kon­ven­tio­ner och kan så­le­des an­pas­sas till för­änd­ra­de po­li­tis­ka för­hål­lan­den.

Lan­det är en mo­nar­ki med drott­ning­en/kung­en som stats­chef. Par­la­men­tet är högs­ta lag­stif­tan­de or­gan och be­står av över­hu­set

( House of Lords) och un­der­hu­set ( House of Com­mons). Un­der­hu­set är se­dan länge den egent­li­ga lag­stif­tan­de för­sam­ling­en och har en­sam be­slu­tan­de­rätt i skat­te- och an­slags­frå­gor.

Se­dan va­let 2010 har un­der­hu­set 650 le­da­mö­ter. De väljs i en­man­sval­kret­sar med en­kel ma­jo­ri­tet. Det in­ne­bär att det par­ti vars kan­di­dat får flest rös­ter i en val­krets vin­ner man­da­tet, me­dan öv­ri­ga par­ti­er in­te blir re­pre­sen­te­ra­de alls. Val­sy­ste­met är ut­for­mat på ett sätt som van­ligt­vis gyn­nar de sto­ra par­ti­er­na, el­ler ett par­ti som är starkt i en el­ler fle­ra re­gi­o­ner.

Över­hu­set be­står av le­da­mö­ter som ärvt sin ti­tel, hög­re kyrk­li­ga fö­re­trä­da­re, do­ma­re samt le­da­mö­ter som till­sätts på livs­tid av drott­ning­en på re­ge­ring­ens för­slag. Över­hu­sets po­li­tis­ka makt är be­grän­sad, men det har rätt att skju­ta upp un­der­hu­sets be­slut för en viss tid.

1999 er­höll Skott­land och Wa­les visst själv­sty­re. I Skott­land finns star­ka kraf­ter som vill bil­da en själv­stän­dig stat. I sep­tem­ber 2014 rös­ta­de dock 55 pro­cent av skot­tar­na nej till själv­stän­dig­het. Även Nor­dir­land har be­grän­sat själv­sty­re. Det wa­le­sis­ka par­la­men­tet har fär­re be­fo­gen­he­ter än Skott­land och Nor­dir­land.

Re­sul­tat­lö­sa sam­tal mel­lan Lon­don och EU

Un­der res­ten av 2020 mås­te Stor­bri­tan­ni­en fort­sät­ta att föl­ja EU:s re­gel­verk, men lan­det har in­te läng­re nå­got in­fly­tan­de över de be­slut som fat­tas in­om uni­o­nen. Tan­ken är att brit­ter­na och EU un­der året ska kom­ma över­ens om hur de­ras fram­ti­da re­la­tion ska se ut, bland an­nat när det gäl­ler han­del, sam­ar­be­ten på sä­ker­hets­om­rå­det, forsk­ning, trans­por­ter och vil­ka be­fo­gen­he­ter EU-dom­sto­len ska ha vid even­tu­el­la tvis­ter.

Över­lägg­ning­ar­na går trögt. För Stor­bri­tan­ni­en är det vik­tigt att lan­det kan ut­for­ma si­na eg­na reg­ler, me­dan EU krä­ver att par­ter­na i fram­ti­den ska kun­na kon­kur­re­ra på li­ka vill­kor och att brit­ter­na mås­te an­pas­sa sig till EU:s re­gel­verk på en rad punk­ter.

När den fjär­de sam­tals­run­dan av­slu­ta­des den 5 ju­ni kun­de inga fram­steg alls rap­por­te­ras, men par­ter­na för­sök­te än­då vi­sa på en viss kom­pro­miss­vil­ja. Kon­flik­ter­na rör bland an­nat vil­ka reg­ler som ska gäl­la på den för Stor­bri­tan­ni­en så vik­ti­ga fi­nans­mark­na­den. En an­nan käns­lig frå­ga gäl­ler fis­ket, där pre­miär­mi­nis­ter John­son be­to­nat att ”brit­tis­ka fis­ke­vat­ten ska va­ra till för brit­tis­ka bå­tar” me­dan EU vill ha rätt att fort­sät­ta att fis­ka i brit­tis­ka vat­ten. En be­gräns­ning av fis­ke­rät­tig­he­ter­na skul­le slå hårt mot frans­ka, bel­gis­ka och ne­der­länds­ka fis­ka­re.

EU tryc­ker på för att par­ter­na ska kun­na nå ett av­tal se­nast i ok­to­ber för att med­lems­län­der­nas par­la­ment ska hin­na god­kän­na det in­nan över­gångs­pe­ri­o­den lö­per ut i slu­tet av året. Stor­bri­tan­ni­en har hit­tills väg­rat att dis­ku­te­ra nå­gon för­läng­ning av över­gångs­reg­ler­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.