Vad orsakade brexit?

Misstron mot Europasamarbetet har en lång historia i Storbritannien. Anslutningen till den dåvarande Europeiska gemenskapen ( EG) 1973 var kontroversiell. Andra världskriget, som på många sätt har format Storbritanniens moderna självbild, hade vunnits bara några decennier tidigare. Många britter ville bevara landets oberoende. På vänsterkanten fanns ett motstånd mot medlemskapet som man befarade skulle underminera den brittiska demokratin och leda till en förlust av arbetstillfällen. Oppositionspartiet Labour – där de flesta av de brittiska EG-skeptikerna fanns – lovade att hålla en folkomröstning om medlemsvillkoren om det fick chansen. Denna omröstning hölls 1975, och nästan två väljare av tre röstade för att Storbritannien skulle stanna kvar inom EG.

Men missnöjet levde kvar. Ekonomiskt betalade Storbritannien alltid mer till EG:s – och senare EU:s – budget än landet fick ut – även om den klyftan minskade från 1984, när den konservativa premiärministern Margaret Thatcher säkrade en särskild rabatt för Storbritannien efter en hårdför kampanj.

Thatcher hade varit en stark anhängare av EG-medlemskapet, men liksom många andra britter delade hon inte det mål om ett ännu närmare samarbete som fanns. De sex länder som hade grunda organisationen – Frankrike, Västtyskland, Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien – hade en vision om ett

tätare samarbete som kanske skulle resultera i en europeisk federation, ungefär som i USA eller Kanada.

I början av 1990-talet växte motsättningarna mellan EG/ EU och många konservativa brittiska politiker. Det kalla krigets slut och Tysklands återförening fick många medlemsländer, och då framför allt Tyskland, att kräva att Europas länder snabbt måste infogas djupare i gemensamma politiska och ekonomiska strukturer. Inte minst ville man inkludera Storbritannien i ett gemensamt europeiskt valutasamarbete, euron, så att inte självständighetssträvandena på nytt växte i styrka.

Processen för en djupare integration leddes av EU-kommissionens dåvarande ordförande, den franske vänsterpolitikern Jacques Delors. Att han kämpade för gemensamma europeiska regler på arbetsmarknaden och för arbetstagare, samtidigt som Thatchers regeringar hade försvagat den brittiska fackföreningsrörelsen fick många brittiska Labourpolitiker att betrakta EG med större entusiasm. Samtidigt stärktes de kritiska krafterna inom Konservativa partiets högerfalang som ansåg att samarbetet politiskt hade blivit alltför socialistiskt. Men mer än någonting annat motsatte de sig tanken på en europeisk federation. När danskarna i en folkomröstning sommaren 1992 röstade nej till Maastrichtfördraget, som omvandlade den ekonomiska europeiska gemenskapen till en politisk union, fick dessa konservativa EG/EU-motståndare ny kraft. Det ledde till ett uppror mot det konservativa ledarskapet, som efter Thatchers tid – hon hade tvingats avgå året innan – hade intagit en något mer kompromissvillig linje i EU.

Fortfarande var det dock få konservativa politiker som ville att Storbritannien skulle lämna EU. Med tiden blev det dess

utom svårare att beskylla EU för att ha några stora socialistiska ambitioner. Allt fler av de ledande EU-politikerna har på senare år tillhört mitten-högerpartier. Efter Delors har EU-kommissionen inte haft någon ordinarie ordförande från ett socialistiskt parti. Och eftersom EU har vuxit, från 15 medlemsländer 1995 till 28 år 2013, har planerna på en europeisk federation lagts i malpåse. Så vad var det som fick frågan om Storbritanniens EU-medlemskap att bli så laddad på 2000-talet?

Camerons löfte

2004 fick EU tio nya medlemsländer, åtta av dem från de tidigare kommunistiska delarna av Central- och Östeuropa. Irland, Storbritannien och Sverige var de enda av de tidigare EU-medlemmarna som inte införde några restriktioner för arbetskraft från de nya medlemsländerna. Den dåvarande brittiska Labourregeringen, som leddes av Tony Blair, hade inte förväntat sig att så många skulle komma. Fram till 2008 flyttade kanske så många som 1,5 miljoner människor, varav många från Polen, till Storbritannien. Av de mer än 300 000 människor som varje år invandrade till landet, kom ungefär hälften från olika EU-länder. Även i ett land av Storbritanniens storlek gjorde ett så stort inflöde ett tydligt avtryck. Många lediga jobb, inte minst inom servicesektorn, gick till invandrarna.

Läget skärptes av den lågkonjunktur som hade utlösts av finanskrisen 2008–2009. Arbetslösheten förblev relativt lågt, men lönerna låg i stort sett stilla, eller till och med sänktes för dem som inte var så välutbildade.

2010 förlorade Labour, som hade styrt Storbritannien sedan

1997, makten till en koalitionsregering mellan Konservativa partiet och det lilla EU-vänliga Liberaldemokratiska partiet. Under deras styre genomfördes stora besparingar för att få bukt med det stora underskottet i statens finanser.

Nu fick även Storbritannien, som så många andra EU-länder, ett högerpopulistiskt parti. Brittiska självständighetspartiet ( Ukip) började som ett rent EU-kritiskt parti, men fick gradvis en invandringskritisk profil. Det var denna blandning av EU- och invandringsmotstånd som fick partiet att växa. Detta började oroa vissa konservativa politiker som började kräva att även deras eget parti skulle inta en hårdare linje gentemot EU.

Den konservativa premiärministern David Cameron insåg 2013 att de EU-kritiska parlamentsledamöterna i hans eget parti ställde till så stora problem att han behövde göra något dramatiskt för att kunna hantera situationen. Han lovade att omförhandla villkoren för Storbritanniens EU-medlemskap och att väljarna sedan skulle få rösta om detta. Det här löftet syftade främst till att hålla denna partisplittrande fråga borta från den ”vanliga” politiken. De konservativa behöver inte bråka inbördes om Europa, menade han, eftersom de skulle få säga sitt i en folkomröstning. Enligt vissa källor trodde han inte att han skulle behöva hålla sitt löfte, eftersom hans regering var så impopulär och sannolikt skulle förlora det kommande valet. Till allmän förvåning vann Konservativa partiet egen majoritet i valet till underhuset i maj 2015. Cameron blev därmed tvungen att utlysa en folkomröstning om EU-medlemskapet.

Han gjorde ingen hemlighet av att han ville att Storbritannien skulle stanna kvar i EU. Men enbart löftet om en folkomröstning innebar att de EU-negativa stämningarna inom Konservativa

partiet förstärktes. De nya villkor för det brittiska medlemskapet som Cameron så småningom lyckades driva igenom, bland annat en ”nödbroms” som skulle begränsa EU-medborgares tillgång till vissa sociala förmåner i Storbritannien, beskrevs som futtiga av konservativa EU-motståndare och tidningar som stödde Torypartiet. Än värre var att flera ministrar uttalade sitt stöd för ett utträde ur EU och det fick stor betydelse att Boris Johnson, Londons excentriska men också populära borgmästare, tog ställning för en brexit.

Cameron fick inte mycket hjälp från annat håll. Labour sade sig vara för ett fortsatt brittiskt EU-medlemskap, ändå var partiets försök att visa det anmärkningsvärt halvhjärtade. Efter valet när besvikna Labourmedlemmar hösten 2015 skulle välja en ny partiledare hade en helt ny rörelse, som senare fick namnet Momentum, fått fäste bland dem. Genom att vara aktiv i sociala medier hade rörelsen sensationellt lyckats få en veteran från partiets radikala vänsterkant, Jeremy Corbyn, vald till partiledare. Han hade en gammal antipati mot EU, en rest från den tid när det var vanligt inom Labours vänsterfalang att betrakta EU som en kapitalistisk klubb för konservativa stater. När Corbyn i början av 2016 fick en fråga om sitt engagemang för att stanna kvar i EU låg svarade han att den inte var högre än ”7 eller 7,5 på en skala mellan 1 och 10”. Han deltog också sparsamt i kampanjen inför folkomröstningen.

Samtidigt hade EU stora problem. Den djupa ekonomiska krisen i Grekland väckte frågor om euron skulle överleva. Flyktingkrisen 2015 orsakade splittring mellan länder som Tyskland som förde en generös asylpolitik och dem som förespråkade en hårdare linje. Brittiska EU-vänner kunde knappast

ha valt en sämre tid för att övertyga väljarna om fördelarna med ett EU-medlemskap.

Ett oväntat resultat

I juni 2016 röstade knappt 52 procent av de brittiska väljarna för att Storbritannien skulle lämna EU. I efterhand är det lätt att glömma den enorma chock som resultatet innebar för det brittiska politiska etablissemanget. Opinionsmätningar hade underskattat stödet för ett utträde. Till och med Nigel Farage, Ukips ledare och en nyckelfigur på lämna-sidan, hade mer eller mindre erkänt nederlag när en vallokalsundersökning pekade mot en knapp seger för dem som ville att Storbritannien skulle stanna kvar inom EU.

De första analyserna av resultatet visade hur delad väljarkåren var, och det på ett sätt som till viss del frångick det gängse mönstret i brittisk politik, där social klass har stor betydelse för hur väljarna röstar. Enligt en undersökning från ett företag som leds av lord Ashcroft, som sitter i överhuset för Konservativa partiet, röstade nästan tre femtedelar av de konservativa sympatisörerna för en brexit, medan mer än tre femtedelar av Labouranhängarna röstade för att stanna kvar. Yngre väljare, bland annat tre fjärdedelar av 18–24-åringarna, tenderade att rösta för att kvarstå. Ju äldre väljare, desto större sannolikhet att hen röstade för en brexit. Och ju bättre utbildad en väljare var, desto mer troligt att hen ville stanna kvar. Stanna kvar-väljarna dominerade också i de stora städerna och universitetsstäderna, medan de som ville ha en brexit i hög grad återfanns på mer lantliga och mindre välbeställda platser.

Dessutom skiljde sig resultatet åt mellan olika landsdelar. Engelska väljare, som utgör den stora majoriteten av väljar

kåren, röstade 53,4 procent för att lämna EU. Samma sida vann även i Wales, med 52,5 procent av rösterna. I Skottland och Nordirland röstade 62 procent respektive 55,8 procent för att Storbritannien skulle förbli EU-medlem.

Knappt två år tidigare hade Skottland haft sin egen folkomröstning, om självständighet från Storbritannien, då en stor minoritet, 45 procent, hade röstat för en separation. I Nordirland, där den bräckliga provinsregeringen föll i början av 2017, spädde resultatet i folkomröstningen på redan starka spänningar mellan nationalister, som vill att Nordirland ska gå samman med republiken Irland, och unionister, som vill bevara provinsens plats i Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland (Storbritanniens officiella namn). Nationalisterna röstade i hög grad för att stanna kvar inom EU och unionisterna för att Storbritannien skulle lämna samarbetet.