Politisk och konstitutionell kris 2016–2020

Storbritannien har även tidigare haft perioder av djup politisk kris, även i modern tid. Ett exempel är den långa övergången från industriellt till postindustriellt samhälle på 1970- och 1980-talen, då konflikter mellan arbetsmarknadens parter hörde till vardagen och ibland ledde till våld och dödsfall – som under gruvarbetarstrejken 1984–1985.

De ideologiska känsloyttringar som brexitfrågan väckte var på sätt och vis lika intensiva. Under folkomröstningskampanjen 2016 mördades en parlamentsledamot av en extrem brittisk nationalist. Lyckligtvis förekom det inget våld i den kris som

utvecklades efter folkomröstningen, men spänningarna steg. Storbritanniens gamla men icke-kodifierade konstitution där olika lagar, sedvanerätt och prejudicerande domstolsbeslut som utgör de politiska spelreglerna, tycktes knaka i fogarna.

"Brexit betyder brexit"

Efter folkomröstningen 2016 avgick Cameron. En maktkamp bröt ut om vem som skulle efterträda honom. När den ena kandidaten efter den andra föll ifrån, och Boris Johnson drog sig ur, blev det oväntat inrikesminister Theresa May som tog över som partiledare och premiärminister. Hon hade varit med i kampanjen för att Storbritannien skulle stanna kvar inom EU, fast utan något större engagemang. Nu åtog hon sig att följa utslaget i folkomröstningen. ”Brexit betyder brexit”, sade hon. Frågan om vad det skulle innebära i praktiken blev allt mer central.

Knappast någon kunde förutse den långdragna kris som nu skulle uppstå. Labour sade sig godta väljarnas vilja och att brexit skulle genomföras (endast en Labourledamot, David Lammy, vågade påminna om att folkomröstningen hade varit rådgivande och säga att landets politiker kunde och borde bortse från resultatet). Oppositionens vilja att samarbeta med regeringen var begränsad. Varken Labour, Liberaldemokraterna eller Skotska nationalistpartiet ( SNP), som hade gått fram starkt i parlamentsvalet 2015, hade någon större vilja att bistå Mays konservativa regering att genomföra en politik som de hade motsatt sig.

Efterhand började de dessutom agera för att försöka förhindra en brexit. De flesta i oppositionspartierna upphörde så småningom att tala om att resultatet i folkomröstningen skulle respekteras och började måla upp helt andra scenarier.

Många inom oppositionen menade att regeringens oförmåga att vinna parlamentariskt stöd för en brexit, ett misslyckande som de själva hade bidragit till, i sig var ett bevis för att hela tanken på ett utträde ur EU inte skulle gå att uppfylla. Allt fler av brexitmotståndarna började kräva en andra folkomröstning i förhoppning om att kunna kringgå resultatet från 2016. Det fanns dock ingen enighet om vilken fråga som skulle ställas i en sådan omröstning.

Samtidigt växte oenigheten inom det styrande Konservativa partiet. Den handlade inte om brexit i sig; de flesta av partiets parlamentsledamöter var överens om att Storbritannien skulle lämna EU. Tvisten gällde vilken slags brexit de ville ha. Läget förvärrades av att May, stärkt av goda opinionssiffror, utlyste nyval till i juni 2017. Premiärministern ledde en usel valkampanj, mot ett oväntat livligt Labourparti. Corbyn lyckades utnyttja en del frustration över åtstramningspolitiken, men lockade också till sig röster från många brexitmotståndare – trots att Labours position i brexitfrågan fortfarande var ambivalent.

Regeringen förlorade sin majoritet i underhuset, och blev beroende av Nordirlands största parti, Demokratiska unionistpartiet ( DUP), något som kom att komplicera brexitprocessen än mer. May satt kvar som partiledare och premiärminister, men hennes auktoritet hade underminerats och hon kunde inte längre upprätthålla disciplinen inom sitt eget parti. Konflikterna inom Torypartiet urartade till något som liknade ett inbördeskrig.

Nu uppstod ett politiskt dödläge. Det fanns inte någon parlamentarisk majoritet för en brexit av något slag, eller för den delen för att riva upp beslutet att lämna EU. Frågan om

brexit kom att dominera hela samhällsdebatten, till och med mer än under kampanjen inför folkomröstningen. Tonläget höjdes allt mer på bägge sidor. Opinionsundersökningar visade att människor definierade sin politiska tillhörighet utifrån om de var för eller emot brexit – en enorm förändring i ett så väletablerat, vanligtvis partidominerat politiskt system.

Hur kunde denna djupa kris uppstå i en av Europas äldsta

demokratier? En anledning var att det handlade om en konstitutionell kris, i den meningen att den tog upp frågor om hur den brittiska staten fungerar. En av dem, som har sysselsatt vissa konservativa politiker (och enstaka Labourpolitiker) i flera år, handlar om hur man ska kunna förena nationell suveränitet med medlemskap i en överstatlig union. Men det finns även två andra brännande konstitutionella frågor som handlar om hur den brittiska staten ska kunna hålla ihop och hur man fattar politiskt legitima beslut.

State of the union

I början av 2017, alldeles innan den brittiska regeringen i mars lämnade in sin formella begäran om att påbörja processen om att lämna unionen (som enligt artikel 50 i EU:s Lissabonfördrag skulle ta två år), uteslöt May att Storbritannien skulle stanna kvar på EU:s inre marknad efter en brexit.

Varför gjorde hon det? Kanske handlade det om ett försök att på kort sikt få stöd från de konservativa parlamentsledamöter som motsatte sig en mjuk brexit. Kanske trodde hon att det skulle gå att ändra position senare, med en valseger i ryggen. Oavsett vilka motiv hon hade blev det senare uppenbart att May och hennes regering underskattade de komplikationer som en hårdare brexit skulle skapa när det gällde Nordirlands ställning i Storbritannien.

Från slutet av 1960-talet hade denna brittiska provins plågats av en våldsam konflikt mellan nationalister och unionister. Våldet har ibland spillt över till det brittiska fastlandet, när grupper som Irländska republikanska armén ( IRA) angripit institutioner och personer som de såg som representanter för en

ockupationsmakt. Försöken att lösa konflikten resulterade 1998 i Långfredagsavtalet (eller Belfastavtalet). En av huvudpunkterna i uppgörelsen var ett begränsat självstyre där nationalister och unionister skulle dela på makten. En annan del av avtalet, som var särskilt viktig för nationalisterna, var att gränsen mellan Nordirland och Irland skulle hållas öppen och att människor, och varor, fritt skulle kunna röra sig över den.

Då både Storbritannien och Irland ingick i EU:s ekonomiska zon, som omfattade den inre marknaden och en tullunion, var denna öppna gräns enkel att upprätthålla (åtminstone när säkerhetshoten minskade). Men om Storbritannien skulle lämna den ekonomiska zonen måste det finnas en gräns mellan de två territorierna. Förr eller senare skulle de olika ländernas regelverk komma att skilja sig åt. Till exempel kan livsmedelsprodukter som ansågs säkra på ena sidan bedömas som osäkra på den andra och därmed inte kunna säljas där. Det skulle behövas kontroller för att garantera att sådana produkter inte förs över gränsen och säljs. Varor som importeras från andra länder måste också kontrolleras, om det handlar om gods som är belagda med andra tullavgifter. Varje territorium måste försäkra sig om att varor som kommer från det andra verkligen kommer därifrån, och inte från något tredje land. Även människor måste kontrolleras, om medborgare i vissa länder har rätt att bo och arbeta på den ena sidan av gränsen, men inte på den andra.

Hur stora komplikationerna var när det gällde Nordirland gick gradvis upp för den brittiska regeringen. Det fanns utvägar, men samtliga skulle få smärtsamma politiska konsekvenser. Det enklaste alternativet skulle vara att helt bortse från utfästelsen om den öppna gränsen i fredsavtalet och återinföra kontroller mellan

de två delarna av den irländska ön. Men nästan ingen i den brittiska regeringen eller i parlamentet var beredda att ta den risken av oro för att det skulle leda till nya våldsamheter i Nordirland.

En annan möjlighet, som EU ursprungligen föreslog, var att införa kontroller mellan Nordirland och det brittiska fastlandet. Med andra ord skulle Nordirland förbli en del av EU:s ekonomiska zon och Storbritannien skulle skapa en inre gräns mellan olika landsdelar. Inte ens de mest hängivna brittiska patrioterna lägger särskilt stor vikt vid Nordirland, och de flesta engelsmän är inte intresserade av provinsen överhuvudtaget, men de skulle ändå ha svårt att gå med på en sådan försvagning av den brittiska statens kontroll över en del av sitt eget territorium. May deklarerade att ingen brittisk premiärminister skulle kunna acceptera det. Det var också helt otänkbart för Nordirlands unionister, som såg ett sådant scenario som ett första steg mot ett enat Irland, vilket är det de fruktar allra mest. Efter valet 2017, när den brittiska regeringen var beroende av DUP i underhuset, hade unionistpartiet dessutom ett ovanligt starkt inflytande på den brittiska regeringens brexitpolitik.

Det tredje alternativet var att anamma en så kallad mjuk brexit. Storbritannien skulle lämna EU men stanna kvar inom den inre marknaden, på liknande villkor som Norge (genom landets medlemskap i den europeiska frihandelssammanslutningen Efta och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES) eller Schweiz. Alternativt kunde landet stanna kvar inom EU:s tullunion eller till och med både inom den och den inre marknaden. Ju mjukare brexitmodell, desto lättare skulle det vara att lösa dilemmat med den irländska gränsen, för Irland och Storbritannien skulle även fortsättningsvis befinna sig inom samma ekonomiska zon.

För de mest hängivna brexitanhängarna var en sådan mjuk brexit helt oacceptabel. För många av dem skulle hela poängen med att lämna EU – att återta kontroll över landets ekonomiska politik – försvinna. Enligt den mjukaste modellen skulle Storbritanniens marknads- och handelspolitik fortfarande vara styrd av EU. Trots detta, och Mays tidiga löfte om en hård brexit, snubblade den brittiska regeringen alltmer mot en komplex och krånglig variant av en mjuk brexit. Det berodde inte minst på intern oenighet inom regeringen och att den ständigt försökte undvika en tydlig position i någon fråga.

I det utträdesavtal som Mays regering så småningom slöt med EU i november 2018 blev den mekanism som tagits till för att lösa gränsfrågan känd som the backstop (reservlösningen). Den innebar att om inget annat avtalades mellan Storbritannien och EU (antingen innan utträdet hade skett eller under en efterföljande övergångsperiod) skulle den öppna gränsen garanteras genom att Nordirland följde reglerna för EU:s inre marknad och – än mer kontroversiellt – att hela Storbritannien skulle stanna kvar inom EU:s tullunion tills något annat hade avtalats. Av avgörande betydelse var dessutom att Storbritannien inte skulle kunna dra sig ur en sådan uppgörelse utan EU:s samtycke.

I många konservativa kretsar var reservlösningen fullständigt otänkbar. Trots upprepade försök kom den brittiska regeringen inte ens nära att säkra en parlamentarisk majoritet för uppgörelsen. Våren 2019, när en utmattad May till sist avgick som premiärminister och partiledare, såg det ut som om frågan om den nordirländska gränsen skulle stjälpa hela brexitprocessen, trots att mindre än tre procent av Storbritanniens sammanlagda befolkning bor i Nordirland.

En kamp om legitimitet

Den brittiska regeringen hade kört fast. Många parlamentsledamöter hade velat avbryta hela brexitprocessen genom att återkalla artikel 50. Minst lika många ville göra precis tvärtom och låta Storbritannien lämna EU utan något avtal alls. Men ingen av grupperingarna var i närheten av att nå en majoritet för sina förslag i underhuset. Regeringen tvingades be EU om mer tid, vilket EU gick med på.

Våren 2019 hade regeringen blivit så svag att den förlorade kontrollen över dagordningen i parlamentet till en tvärpolitisk och löst sammansatt grupp av parlamentsledamöter som drev igenom omröstningar om hur man skulle komma vidare. I dessa omröstningar fick några modeller av en mjuk brexit – inklusive medlemskap i både den inre marknaden och tullunionen (av sina anhängare kallade Norge plus eller Gemensam marknad 2.0) – betydande stöd från parlamentsledamöter från olika partier. En sådan linje skulle ha levererat brexit samt löst det irländska dilemmat. Den skulle också ha gjort reservlösningen överflödig.

Men inte heller nu var något förslag starkt nog för att nå majoritet i kammaren. Såväl brexits mest enträgna anhängare som dess ivrigaste motståndare trodde fortfarande att en seger för just deras linje var inom räckhåll – och tillsammans var de tillräckligt många för att blockera den kompromisslösning som en mjuk brexit hade inneburit.

Det väckte frågor om huruvida den brittiska demokratin fortfarande fungerade. Kan politiker besluta att hålla en folkomröstning om något så viktigt som EU-medlemskapet, lova att respektera resultatet och sedan inte göra det? Vad skulle det innebära för allmänhetens förtroende för systemet? Vilka poli

tiska krafter skulle det gynna? En del parlamentsledamöter som i huvudsak var negativa till ett EU-utträde var beredda att ändå acceptera det eftersom de oroade sig för att det annars skulle undergräva den brittiska demokratins legitimitet.

Så småningom kom den här demokratifrågan allt mer i centrum. Man kunde tala om en polarisering, eller kanske till och med en radikalisering, av brexitdebatten. Det var flera orsaker till detta, inklusive en fragmentering av de politiska partierna och ökad konkurrens mellan oppositionspartierna.

I en rad omröstningar i mars och april 2019 beslutade den lösa majoriteten av parlamentariker, mot regeringens vilja, att lagstifta mot möjligheten att det skulle bli en avtalslös brexit, som de befarade skulle orsaka en ekonomisk chock i Storbritannien. (Lagen var inte i sig tillräcklig för att helt avvärja hotet om en hård brexit, eftersom EU skulle kunna säga nej till att ge Storbritannien mer tid och helt enkelt tvingat landet att lämna samarbetet. Men det fanns goda skäl att tro att EU inte skulle göra något sådant – inte minst då man i april gått med på att förlänga Storbritanniens tidsfrist en andra gång). Att Storbritannien skulle lämna EU utan ett avtal var det som brexitmotståndarna fruktade mest. Om de verkligen trodde att det var på väg att hända skulle vissa av dem kanske ha varit beredda att kompromissa för att undvika det – genom att rösta för en mjuk brexit. Men när de nu hade lyckats driva igenom lagstiftningen som (nästan) uteslöt en avtalslös brexit hade de inte längre någon anledning till att vilja kompromissa.

Den andra förlängningen av tidsfristen innebar att Storbritannien tvingades delta i valet till Europaparlamentet i juni 2019. Om ett parti bara motvilligt ställer upp i ett val lär det

inte få många röster. Konservativa partiet fick bara 9 procent av rösterna. Det gick inte mycket bättre för Labour, vars ledarskap fortfarande stod emot det interna trycket att förkasta resultatet från folkomröstningen 2016, även om partiet hade öppnat för möjligheten att hålla en ny folkomröstning om EU. Men för Liberaldemokraterna var EU-valet ett gyllene tillfälle att höja sin profil för att vinna nya röster.

I sitt valmanifest inför parlamentsvalet 2017 hade Liberaldemokraterna medgett att regeringen hade mandat att inleda förhandlingar om ett EU-utträde. I sin plattform till EU-valet avfärdade partiet däremot resultatet i folkomröstningen med ett kraftuttryck ( Bollocks to Brexit, ungefär Åt fanders med brexit). Det här var något nytt även i det tuffa politiska klimatet i Storbritannien. Partiet slog nu uttryckligen fast att dess mål var att stoppa brexit.

Ett skäl till att Liberaldemokraterna intog en mer radikal position än tidigare var ökad politisk konkurrens inom dess del av den politiska spelplanen. Ett nytt parti, Change UK, hade klivit in på den politiska scenen och fått stor publicitet (partiet blev dock inte långlivat). Det bildades av EU-vänliga parlamentsledamöter, varav de flesta hade hoppat av från Labour. Andra Labourpolitiker, med liknande åsikter, tryckte på för att deras parti skulle inta samma slags brexitnegativa position för att möta konkurrensen från Change UK och Liberaldemokraterna.

Kravet på en andra folkomröstning växte. Det kom även från ett fåtal konservativa parlamentsledamöter som allt mer desperat försökte hitta en väg ut ur krisen. Det var en extremt riskfylld väg att ta, mycket mer än förespråkarna tycktes förstå eller var beredda att erkänna.

Flera regeringar, framför allt i Skandinavien, har på samma sätt som Cameron utlyst folkomröstningar i Europafrågor i syfte att skapa enighet inom det egna partiet. Det gäller inte minst den svenska folkomröstningen om EU-medlemskap 1995, som kan ses som ett försök att hålla en känslig och splittrande fråga utanför den vanliga politiken, och samtidigt hålla ihop Socialdemokratiska partiet. Men beslutet att hålla en folkomröstning är också riskfyllt. Om det finns två konkurrerande sätt att fatta demokratiska beslut på, genom parlamentet eller genom en folkomröstning, och deras beslut går stick i stäv mot varandra, vilket ska man i så fall följa?

Cameron hade som premiärminister redan vunnit två sådana folkomröstningar, den i Skottland 2014 och en om ett nytt brittiskt valsystem 2011 (som väljarna ratade), men han underskattade faran med att använda samma metod när det gällde frågan om det brittiska EU-medlemskapet. Och i takt med att fler och fler parlamentsledamöter och väljare såg en chans att blockera en brexit blev problemet med två konkurrerande beslutsvägar allt mer akut.

De politiker som ville ha en brexit menade att resultatet i folkomröstningen 2016 måste följas till varje pris. Visserligen stred detta mot principerna för en parlamentarisk demokrati, som den brittiska konstitutionen otvetydigt vilar på, men folkomröstningen om EU-medlemskapet var rådgivande, inte bindande. Men den hade ägt rum och var en politisk realitet. Nästan alla landets politiker hade sagt till dem som motsatte sig EU-medlemskapet att om deras argument kunde övertyga en majoritet av väljarna i folkomröstningen skulle resultatet respekteras. Om så inte skedde skulle det demokratiska systemets legitimitet vara hotad.

Man hade i ett tidigt skede kunnat planera för en process

i flera steg, där en första folkomröstning skulle hållas om EU-medlemskap och en andra om villkoren för ett utträde. Men ett beslut, så sent som 2019, om att hålla ännu en folkomröstning skulle knappast ha bidragit till en lösning. De som då pläderade för en ny folkomröstning såg den som ett medel för att riva upp resultatet från 2016. Om den hade hållits skulle den förmodligen ha bojkottats av brexitanhängare som skulle vägra att godta ett eventuellt beslut om att Storbritannien skulle stanna kvar i EU. Det skulle också ha setts som ett försök av den politiska eliten att manipulera de demokratiska spelreglerna till sin egen fördel, vilket skulle ha skapat en missnöjd minoritet med en stark misstro till det politiska systemet.

Det fanns dock hela tiden en väg ut ur detta demokratiska dilemma. Den representativa demokratin kunde ta tillbaka kommandot över situationen genom ett parlamentsval för att avgöra brexitfrågan. Antingen skulle beslutet att lämna EU bekräftas av valresultatet eller så skulle det rivas upp.

Johnson hittar en utväg

Theresa Mays ställning hade våren 2019 blivit ohållbar, då underhuset flera gånger hade röstat nej till utträdesavtalet som hennes regering och EU hade kommit överens om. Hon efterträddes av Boris Johnson, som med klar marginal vann partiledarvalet under sommaren samma år. Han tog över som premiärminister den 24 juli.

Johnson är en ovanlig politiker, även med brittiska mått mätt. I grunden är han journalist och var redaktör för den konservativa tidningen Spectator från 1999 till 2005, även sedan han 2001 vann en plats i underhuset för Konservativa partiet. Han

har dessutom valts till Londons borgmästare två gånger, 2008 och 2012. Detta har fått hans partikamrater att se honom som en valvinnare. Rollen som huvudstadens borgmästare, som är en post med hög profil men med relativt begränsad makt, passade Johnson. Han odlade en bild av sig själv som en excentrisk representant för den engelska överklassen, med ovårdat utseende och en ofta självironisk humor. Det gjorde honom populär i vissa delar av väljarkåren.

Johnson har ibland jämförts med USA:s president Donald Trump och populistiska ledare i andra europeiska länder, men det är en jämförelse som haltar. Om det går att skönja något ideologiskt mönster i det han har skrivit eller hur han har röstat i underhuset ser han ut att höra hemma i Konservativa partiets liberala flygel. Han har till exempel inte utnyttjat frågor som invandring eller etnicitet för politiska syften, trots en del uppmärksammade uttalanden som när han sade att kvinnor i burka påminner om brevlådor. Han var också en tidig förespråkare för samkönade äktenskap.

Det som kännetecknar Johnsons politiska karriär är pragmatism och en stark ambition att klättra i den politiska hierarkin. Han gjorde sig ett namn som Brysselkorrespondent för Daily Telegraph, som kom att bli den brittiska tidning som var mest kritisk till EU, men föreföll inte vara någon särskilt ideologiskt motiverad motståndare till Europasamarbetet. Hans beslut att ansluta sig till brexitsidan inför folkomröstningen väckte stor uppmärksamhet i medierna, till viss del eftersom det var oväntat. Boris Johnson medgav att han hade skrivit två tidningsartiklar, en där han pläderade för ett fortsatt EU-medlemskap och en där han argumenterade emot, innan han bestämde sig.

Johnson, som 2016 hade utsetts till utrikesminister, avgick i juli 2018 i protest mot den förhandlingslinje som Mays regering slutligen hade kommit överens om. Men han gjorde det först efter att den dåvarande brexitministern David Davis hade hoppat av.

För Johnson var EU-motståndet också något som kunde användas för att främja hans egen politiska karriär. På sätt och vis blev en lösning av brexitkrisen en biprodukt av hans förmåga att utnyttja befintliga politiska konflikter till sin egen fördel. Hans strategi hade dock delvis utformats av Dominic Cummings, en annan excentriker, med ett mycket starkare och ideologiskt motiverat motstånd till EU. De två hade samarbetat inför folkomröstningen 2016 i organisationen Vote Leave, och när Johnson blev premiärminister utsåg han omedelbart Cummings till sin politiska rådgivare.

Under Johnsons kampanj för att bli ledare för Torypartiet lovade han att säkra ett brittiskt utträde ur EU, och att det skulle ske utan att Storbritannien skulle behöva göra några stora eftergifter, som den nordirländska särlösningen. Exakt hur det skulle ske förblev ett mysterium. Det han behövde göra för att nå dit var att skapa en parlamentarisk majoritet för någon slags brexit, helst en som även skulle vara godtagbar för EU. Samtidigt krävde EU att en lösning skulle innehålla en garanti om att den irländska gränsen skulle förbli öppen. En mjuk brexit var dock inte aktuell, enligt Johnson, eftersom det inte skulle vara en riktigt brexit (han använde sig av det ålderdomliga men känsloladdade uttrycket ”vasallstat” för att beskriva Storbritanniens position i ett sådant arrangemang). Inför partiledarvalet fick han ofta frågor om hur han skulle åstadkomma sitt mål, trots att alla kunde se att det inte skulle gå, men han lyckades undvika att ge några realistiska svar på detta.

Även efter att han hade blivit premiärminister såg det inledningsvis ut som om han inte hade något bra svar på dessa frågor. Han hade gång på gång sagt att Storbritannien skulle lämna EU när den nya tidsfristen löpte ut den 31 oktober 2019. Detta, sade han, skulle ske oavsett vilka konsekvenserna skulle bli. Som väntat kunde han inte hålla sitt löfte. Johnson som hade sagt att han aldrig skulle be EU om ännu en förlängning tvingades nu falla till föga.

Men till sist lyckades hans regering att göra det den hade lovat. Storbritannien lämnade EU den 31 januari 2020. Hur gick det till? Det enklaste sättet att förklara det är kanske att berätta om det i omvänd ordning och börja med parlamentsvalet i december 2019. Johnsons parti vann en övertygande seger och kunde därmed få underhuset att godkänna ett EU-utträde.

I valet tog sig Konservativa partiet igenom vad som brukar kallas ”den röda muren” då det vann nya röster i tidigare Labourkontrollerade valkretsar i norra och mellersta England i en omfattning man aldrig tidigare hade lyckats med. Väljare som traditionellt har stött Labour, men som hade röstat för en brexit, gick över till de konservativa.

Labour hade hamnat i en extremt krånglig position när det gällde brexit, som till skillnad från i valet 2017 nu hade blivit den allra viktigaste valfrågan. Corbyns ledarskap hade dessutom blivit allt mindre populärt.

Men premiärministern var ändå tvungen att ta till drastiska metoder för att kunna vinna valet. I september 2019 hade tiotals välkända och EU-vänliga parlamentsledamöter uteslutits från Konservativa partiet. Ingen som inte ställde upp på Johnsons brexitstrategi fick plats i regeringen. Det betydde att

EU-motståndarna hade vunnit partiets långdragna inbördeskrig om Europa. Det ledde i sin tur till att Brexitpartiet, Nigel Farages nya parti som hade haft stora framgångar i EU-valet i maj, drog tillbaka de flesta av sina kandidater i parlamentsvalet. På så sätt kunde de som stödde brexit undvika den sortens splittring som kan vara så förödande i det brittiska valsystemet, där bara den som vinner sin valkrets får en plats i underhuset, oavsett hur stor eller liten segermarginalen är. Brexitmotståndarna hos Labour och Liberaldemokraterna fastnade i just denna fälla.

Samtidigt fortsatte Johnson med sin provokativa politiska taktik med tillhörande språkbruk. Med en hänvisning till andra världskriget kallade han till exempel lagen som skulle förhindra en avtalslös brexit för "kapitulationsmotionen" och anklagade brexitmotståndarna för att "kollaborera" med EU. Han försökte till och med tillfälligt hemförlova parlamentet under fem veckor (den brittiska termen är prorogue), något Högsta domstolen avgjorde stred mot lagen. Under valkampanjen 2019 använde sig de konservativa av manipulerade videofilmer och webbsidor, och det faktum att premiärministern undvek TV-sända debatter och utfrågningar väckte upprörda reaktioner.

Taktiken hade sannolikt två syften. Ett var att medvetet förstärka de redan starka politiska spänningarna i landet, för att försäkra sig om att valet framför allt skulle handla om brexit. Johnsons parti upprepade gång på gång sitt slagord: Get Brexit done (Få brexit gjort).

Det andra och sannolikt minst lika viktiga var att signalera till Torypartiets mest hängivna brexitanhängare att Johnson var en sann och pålitlig brexitör. Genom att vinna deras förtroende skulle premiärministern, paradoxalt nog, vara mer fri när det

gällde hur en ny uppgörelse med EU skulle kunna utformas.

Hösten 2019 hade Johnson, till allmän förvåning, lyckats enas med EU om ett nytt utträdesavtal.

Det byggde i mycket på den uppgörelse som Mays regering hade förhandlat fram, men med några avgörande skillnader, framför allt när det gällde den irländska gränsfrågan. Överenskommelsen behövdes sannolikt för att lugna väljarna som annars skulle ha oroat sig för en avtalslös brexit under valkampanjen. Avtalet kunde ena Johnsons utmattade parti. Då det även kunde godtas av en del Labourledamöter började det se ut som om regeringen skulle kunna få det godkänt i parlamentet. Det övertygade i sin tur tillräckligt många parlamentsledamöter som var emot brexit att gå med på ett nyval, något som de såg som en sista möjlighet att stoppa brexit.

Hur hade avtalet blivit godtagbart för både Johnson och EU? Om man blickar tillbaka tycks svaret vara uppenbart. Om alla var överens om en öppen gräns mellan Nordirland och Irland, och dessutom uteslöt alla tankar på en mjuk brexit fanns det bara ett alternativ kvar: EU:s ursprungliga förslag om kontroller mellan Nordirland och Storbritannien. Ett hinder var att Johnson tidigare hade sagt att en sådan lösning inte var acceptabel. Men han hade sedan tidigare ett rykte om sig att kunna byta ståndpunkt om det passade hans syften. Att gå med på en inre gräns på brittiskt territorium, och på så sätt hålla den irländska gränsen öppen, var den eftergift som behövdes för att låsa upp brexitprocessen.

En hårsmån från kaos, eller...

I slutet av 2018 rådde stor oro om tillståndet för den brittiska demokratin. Storbritanniens politiska system ”skakas av den värsta krisen under den demokratiska eran” skrev en politisk bedömare i den liberala tidskriften The Economist (den 8 december 2018). Storbritannien gick igenom en ”djup politisk kris”, enligt en skribent i den vänsterliberala Observer (den 16 december samma år). Ett knappt år senare hävdade chefen för Electoral Reform Society, en organisation som länge fört en kampanj för en reformering av det brittiska valsystemet, i Independent (den 8 oktober 2019) att kontroverserna kring beslutet att hemförlova det brittiska parlamentet hade ”riktat uppmärksamhet på svagheterna i vår konstitution; att vi ständigt är en hårsmån från kaos”.

Den djupa politiska krisen kring brexit har orsakat svåra påfrestningar för Storbritanniens politiska institutioner, och

sålunda även dess konstitution, men det är idag ett passerat stadium. Till sist skapade institutionerna det utrymme som behövdes för att politikerna skulle finna en lösning. Den var impopulär bland många britter och riskerar att orsaka nya problem på längre sikt. Men det var en lösning som nästan alla slutligen valde att respektera.

Att så många skulle sluta upp bakom lösningen var inte givet. I valet i december 2019 var det faktiskt fler som röstade på partier som var emot brexit än partier som var för ett EU-utträde. På sätt och vis var det alltså det nyckfulla brittiska valsystemet som möjliggjorde Konservativa partiets valseger, och gav regeringen en möjlighet att genomföra brexit. Å andra sidan var det ingen nyhet att valsystemet fungerar på det sättet. Om en sida är splittrad mellan olika partier kommer den sannolikt att förlora. Man kan säga att det faktum att partierna som motsatte sig en brexit inte lyckades samarbeta för att de, när det kom till kritan, också prioriterade andra frågor – inte minst för att profilera sig mot varandra för att vinna väljarnas stöd.

Även om det finns mycket att kritisera när det gäller hur Storbritanniens politiska institutioner fungerar klarade de i slutändan av att hantera en så svår och utdragen politisk konflikt. Den brittiska konstitutionen bestod provet. Den representativa demokratin hade återtagit sin centrala plats i den brittiska politiken.

Ingenting är emellertid gratis inom politiken. Johnsons triumf har lett till några viktiga förändringar i Storbritannien. Den mest uppenbara handlar förstås om brexit. När det här skrivs förefaller det möjligt att Storbritannien och EU inte kommer att kunna sluta någon ny överenskommelse om hur

deras relationer ska se ut när övergångsperioden löper ut vid det kommande årsskiftet (se ruta nästa sida). Risken för en avtalslös brexit har på intet sätt försvunnit.

Det finns en annan följd av brexit som hittills inte har väckt så stor uppmärksamhet. Nämligen den drastiska förändringen i Konservativa partiets syn på Nordirlands plats i Storbritannien, något som möjliggjorde revideringen av utträdesavtalet med EU, men som kan få stora och långsiktiga konsekvenser för den brittiska statens territoriella integritet.

2020 hade Skotska nationalistpartiet (SNP), vars huvudsakliga mål är skotsk självständighet, styrt Skottland i 13 år. I det brittiska parlamentsvalet 2019 vann SNP alla utom elva av de 69 skotska mandaten. Dess motstånd mot brexit, samt det trauma som processen har skapat, har lett till att vissa politiska bedömare spekulerar om vad SNP kommer att göra härnäst. Partiet skulle kunna hävda att Skottland har tvingats lämna EU mot sin vilja, som skäl för att hålla en ny folkomröstning om skotsk självständighet. En omröstning som man mycket väl skulle kunna vinna.

Det var sannolikt också vad den skotska regeringen hade tänkt sig. Men det finns ett stort hinder för en sådan plan. När Storbritannien står utanför EU:s inre marknad och tullunion skulle ett självständigt Skottland kunna ställas inför problem som liknar dem som har uppstått kring den nordirländska gränsen. Skulle man gå med på att ha gränskontroller mot England, och vara beredd på de ekonomiska kostnader som sådana skulle medföra? Eller är man villig att gå med på en begränsad självständighet, där en stor del av den ekonomiska politiken fortfarande skulle avgöras av den brittiska regeringen, i syfte att hålla gränsen öppen?

Dessutom har EU signalerat att om ett självständigt Skottland ansöker om medlemskap skulle skottarna behöva följa de sedvanliga procedurerna. Det betyder att Skottland flera år efter att det blivit självständigt skulle riskera att varken ha full tillgång till den brittiska eller till den europeiska marknaden. En sådan osäkerhet skulle knappast utgöra några ideala förhållanden för en kampanj om skotsk självständighet inför en ny folkomröstning. De starka spänningar som uppstod i det

skotska samhället inför folkomröstningen 2014 skulle förmodligen väckas till liv på nytt.

Lika viktig som den skotska frågan är den som handlar om Nordirlands plats i Storbritannien. Den brittiska regeringens uppgörelse med EU sände en stark signal till de nordirländska unionisterna om att de inte längre kan lita på Konservativa partiet som alltid har varit deras främsta bundsförvant i London. Inte minst på grund av tydliga utfästelser från både Johnson och tidigare konservativa partiledare har unionisterna länge trott att unionen mellan Nordirland och resten av Storbritannien inte är förhandlingsbar. Johnsons avtal tog död på den uppfattningen.

Unionisterna kommer säkert att tvingas att fundera mycket på vad denna utveckling betyder för dem. Precis som många konservativa väljare i England motsatte de sig en mjuk brexit utan att ha något realistiskt förslag om hur ett utträde ur EU skulle kunna förenas med en öppen gräns mellan Nordirland och Irland. Detta visade sig att vara ett historiskt misstag. När det väl gällde prioriterade Johnsons regering brexit framför banden till Nordirland.

Det här bakslaget kan mycket väl få unionisterna att tänka i nya banor. Om det brittiska politiska etablissemanget inte längre bryr sig om unionen kan andra alternativ, som ett självständigt Nordirland, förefalla mer tilltalande. Men i så fall måste de även vinna över nationalisterna på sin sida, något som inte kommer att vara helt enkelt. Den brittiska statsbildningen, som har varit stabil i ett århundrade, kan komma att krympa ytterligare, delvis som en konsekvens av brexit.

Stockholm 12 juni

Politiskt system

Till skillnad från de flesta andra stater har Storbritannien ingen skriven författning. Istället styrs landet med hjälp av lagar som stiftats av parlamentet, sedvanerätt och internationella konventioner och kan således anpassas till förändrade politiska förhållanden.

Landet är en monarki med drottningen/kungen som statschef. Parlamentet är högsta lagstiftande organ och består av överhuset

( House of Lords) och underhuset ( House of Commons). Underhuset är sedan länge den egentliga lagstiftande församlingen och har ensam beslutanderätt i skatte- och anslagsfrågor.

Sedan valet 2010 har underhuset 650 ledamöter. De väljs i enmansvalkretsar med enkel majoritet. Det innebär att det parti vars kandidat får flest röster i en valkrets vinner mandatet, medan övriga partier inte blir representerade alls. Valsystemet är utformat på ett sätt som vanligtvis gynnar de stora partierna, eller ett parti som är starkt i en eller flera regioner.

Överhuset består av ledamöter som ärvt sin titel, högre kyrkliga företrädare, domare samt ledamöter som tillsätts på livstid av drottningen på regeringens förslag. Överhusets politiska makt är begränsad, men det har rätt att skjuta upp underhusets beslut för en viss tid.

1999 erhöll Skottland och Wales visst självstyre. I Skottland finns starka krafter som vill bilda en självständig stat. I september 2014 röstade dock 55 procent av skottarna nej till självständighet. Även Nordirland har begränsat självstyre. Det walesiska parlamentet har färre befogenheter än Skottland och Nordirland.

Resultatlösa samtal mellan London och EU

Under resten av 2020 måste Storbritannien fortsätta att följa EU:s regelverk, men landet har inte längre något inflytande över de beslut som fattas inom unionen. Tanken är att britterna och EU under året ska komma överens om hur deras framtida relation ska se ut, bland annat när det gäller handel, samarbeten på säkerhetsområdet, forskning, transporter och vilka befogenheter EU-domstolen ska ha vid eventuella tvister.

Överläggningarna går trögt. För Storbritannien är det viktigt att landet kan utforma sina egna regler, medan EU kräver att parterna i framtiden ska kunna konkurrera på lika villkor och att britterna måste anpassa sig till EU:s regelverk på en rad punkter.

När den fjärde samtalsrundan avslutades den 5 juni kunde inga framsteg alls rapporteras, men parterna försökte ändå visa på en viss kompromissvilja. Konflikterna rör bland annat vilka regler som ska gälla på den för Storbritannien så viktiga finansmarknaden. En annan känslig fråga gäller fisket, där premiärminister Johnson betonat att ”brittiska fiskevatten ska vara till för brittiska båtar” medan EU vill ha rätt att fortsätta att fiska i brittiska vatten. En begränsning av fiskerättigheterna skulle slå hårt mot franska, belgiska och nederländska fiskare.

EU trycker på för att parterna ska kunna nå ett avtal senast i oktober för att medlemsländernas parlament ska hinna godkänna det innan övergångsperioden löper ut i slutet av året. Storbritannien har hittills vägrat att diskutera någon förlängning av övergångsreglerna.