Klimatförändringar och migration

De senaste åren har frågan om ”klimatflyktingar” kommit att uppmärksammas i medierna, både i Sverige och internationellt. Det grundläggande antagandet är att i takt med att klimatförändringarna försvårar livsbetingelserna på olika platser i världen kommer människor att behöva flytta på sig, till exempel för att undkomma översvämningar som följd av stigande havsnivåer. Frågan är om de då bör ses som flyktingar som behöver skydd och om FN:s flyktingkonvention (som för närvarande stipulerar att individer har rätt till asyl om de förföljs på grund av ras, religion, nationalitet, politisk uppfattning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp) behöver revideras. Hittills har dock debatten om klimatflyktingar inte lett till några förändringar i internationella regelverk. Som det ser ut idag kan man alltså inte ange klimatförändringarna som asylskäl med hänvisning till FN:s konvention.

Men redan idag finns flera exempel på ”klimatdriven migration” i betydelsen att människor tvingas lämna sina hem, mer eller mindre tillfälligt, för att söka skydd på grund av extrema väderhändelser och försämrade livsmiljöer. Internal Displacement Monitoring Centre (IDMC) uppskattar att omkring 17 miljoner människor 2018 var tvungna att lämna sina hem till följd av väderrelaterade naturkatastrofer som översvämningar, stormar och bränder (samt även andra typer av naturkatastrofer såsom jordbävningar). Att döma av rapporter från FN:s klimatpanel kommer delar av världen där många människor bor idag att bli mer eller mindre obeboeliga under loppet av detta århundrade och ur detta perspektiv förefaller det troligt att migration kopplad till klimatförändringar kommer att öka i framtiden. En grupp länder som är särskilt sårbara är de önationer som inom FN brukar benämnas ”small island

developing states”. Dessa länder riskerar att helt eller delvis utplånas av stigande havsnivåer och det är i relation till befolkningen i dessa länder som diskussionen om att reformera FN:s flyktingkonvention möjligen är mest relevant idag.

Men det är ingen enkel sak att avgöra hur stor påverkan klimatförändringarna kommer att ha på internationell migration, det vill säga migration mellan länder och världsdelar. Huruvida människor kommer att behöva lämna sina hem i klimatförändringarnas spår avgörs till stor del av hur väl deras samhällen är rustade. Hur det ser ut varierar stort, både inom och mellan länder, men det är generellt sett de fattigaste länderna i Afrika och Asien som förväntas påverkas mest negativt eftersom dessa länder inte antas ha så stora möjligheter att själva kunna bemästra problemen. Migration kan således för enskilda individer ses som ett framgångsrikt sätt försöka anpassa sig till ett förändrat klimat. Men även om klimatförändringarna kan ge upphov till olika former av migration behöver vi ta reda på hur de samverkar med andra faktorer som vi vet driver på internationell migration, såsom demografi, ekonomisk utveckling och konflikter.

Enligt uppskattningar från FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor (UN DESA) uppgick antalet internationella migranter till ungefär 258 miljoner år 2017. En viktig drivkraft för migration mellan länder är demografi. FN beräknar att världens befolkning kommer att öka till omkring 8,5 miljarder år 2030 och nästan 10 miljarder år 2050. Den största delen av befolkningsökningen väntas ske i Afrika och Asien. Det är också från dessa kontinenter som en stor del av migrationen väntas ske, enligt en forskningsrapport från KNOMAD av Thomas Buettner och Rainer Münz. Men rapporten framhåller samtidigt att migra

tionen mellan länder i Afrika och Asien i princip är lika stor som migrationen från Afrika och Asien till andra delar av världen.

Förhållandet mellan ekonomisk utveckling och internationell migration tenderar att följa ett visst mönster: när ekonomin i fattigare länder växer så emigrerar fler människor. Detta kan vid första anblicken möjligen framstå som märkligt men utvecklingsekonomer som Michael A Clemens talar om detta som en ”migrationspuckel” som uppstår då fler människor i fattigare länder får det något bättre och därmed erhåller de medel som de behöver för att lämna sina ursprungsländer. Om den ekonomiska utvecklingen håller i sig tenderar dock emigrationen att minska. Något förenklat skulle man kunna säga att väldigt få av världens internationella migranter kommer från de allra fattigaste länderna, medan långt fler kommer från länder där den ekonomiska utvecklingen har tagit fart under de senaste decennierna. Det krävs helt enkelt vissa ekonomiska förutsättningar för att ens kunna migrera.

Konflikter, både inbördeskrig och mellanstatliga krig, ger också upphov till migration, främst i form av flyktingströmmar. FN:s flyktingkommissarie ( UNHCR) bedömer att det för närvarande finns ungefär 26 miljoner internationella flyktingar och asylsökande runtom i världen. En stor andel kommer från förhållandevis få länder som Syrien (ca 5,5 miljoner), Afghanistan (ca 2,5 miljoner) och Sydsudan (ca 1,4 miljoner). Man ska dock komma ihåg att de flesta konflikter tvingar människor på flykt utan att de för den skull lämnar sina hemländer. Även om europeiska länder under senare år har tagit emot ett stort antal flyktingar och asylsökande från Syrien, Irak och Afghanistan beräknar UNHCR att mer än 80 procent av världens alla flyktingar finns i länder bortom Europa och Nordamerika, däri

bland Turkiet, Pakistan, Libanon, Iran, Uganda och Etiopien.

Det är alltså sannolikt att klimatförändringarna kommer att tvinga allt fler människor att lämna sina hem och ursprungssamhällen. Men denna migration kommer troligtvis främst att ske i närområdet och behöver därmed inte innebära att vi kommer att se en dramatisk ökning av internationella ”klimatmigranter”.

Det är också troligt att de andra faktorerna som nämnts kommer att spela större roll för hur den internationella migrationen kommer att se ut, åtminstone på kort och medellång sikt. Klimatförändringar kommer dock sannolikt leda till att antalet internflyktingar ökar och detta framför allt i länder som har begränsade resurser. Det är även troligt att särskilt sårbara grupper i utsatta länder inte kommer att kunna flytta på sig trots försämrade levnadsförhållanden och att de således riskerar att bli ”fast” i riskfyllda livsmiljöer på grund av till exempel torka eller extrema väderhändelser. Detta uppmärksammades redan 2011 i en rapport från den brittiska regeringens forskningsenhet ( UK Government Office for Science) och Världsbanken uppskattar i en rapport från 2018 att om inte mer görs för att förebygga problemen kan fram till 2050 uppemot 140 miljoner människor behöva flytta inom sina länder i Afrika söder om Sahara, Sydasien och Latinamerika som en konsekvens av klimatförändringarna. Detta kan leda till stora politiska, sociala och humanitära påfrestningar i de länder som är sämst rustade att hantera denna omställning. Denna insikt är central och bör även påverka de politiska beslut som fattas i den rikare delen av världen liksom att migration även kan vara en strategi för att hantera klimatförändringarna.