Avslutning

Mycket tyder på att internationella organisationer som FN, EU och AU har en potential att främja samarbete mellan stater när det kommer till klimat och säkerhet, bland annat genom att stärka kunskapsutbyte och bygga upp en struktur för global och regional risk- och krishantering. Men det är inte säkert att det

samarbete som faktiskt växer fram motsvarar behoven i olika delar av världen. Forskningen om internationellt samarbete kring klimatförändringar och säkerhetsrisker är fortfarande i sin linda och det innebär att kunskapen om varför, hur och under vilka villkor samarbete på detta område kan bli framgångsrikt ännu är bristfällig.

Men om det är något som forskningen om klimatrelaterade säkerhetsrisker pekar på så är det betydelsen av förebyggande insatser både när det gäller anpassningsförmåga och utsläppsminskningar. Hur väl världens länder lyckas minska koldioxidutsläppen idag kommer att lägga grunden för hur allvarliga konsekvenser vi, våra barn och barnbarn kommer att ställas inför imorgon. En viktig utgångspunkt är att den omställning till mer hållbara produktions- och konsumtionsmönster som kommer att behöva genomföras, både avseende klimatanpassning och utsläppsminskningar, sker utifrån ett ”konflikt-känsligt” perspektiv. Detta för att förhindra att olika klimatåtgärder riskerar att spä på sociala och politiska spänningar, särskilt i redan konfliktdrabbade och sårbara regioner av världen. Likaså är det viktigt att undvika att omställningsåtgärder på vissa ställen i världen leder till klimatrelaterade säkerhetsrisker på andra platser. Det är således av särskilt vikt att ”klimatkompensationsprojekt” finansierade av privata aktörer eller inom ramen för internationellt utvecklingssamarbete inte leder till att lokalbefolkningar i utvecklingsländer påverkas negativt.

Det är fortfarande mycket vi inte vet om klimatrelaterade säkerhetsrisker. Det är viktigt att komma ihåg att komplexa fenomen alltid utmärks av ett visst mått av osäkerhet i termer av orsaker och verkan. Det finns emellertid redan idag tillräckligt

med kunskap om vilka de klimatrelaterade säkerhetsriskerna är och vilken inriktning åtgärderna bör ha. Det är glädjande att allt fler internationella aktörer inser att vi inte kan vänta med att stärka vår kapacitet att hantera dessa risker. FN:s generalsekreterare António Guterres har redan betonat att den akuta globala kris som covid-19-pandemin har orsakat kan skapa incitament till att inleda den omställning världens länder behöver göra för att hantera klimatkrisen. Internationellt samarbete inspirerat av ett visionärt ledarskap på alla beslutsnivåer tillsammans med brett folkligt stöd kan stärka kraften hos samhällen världen över att stå emot såväl akuta kriser som den mer långsiktiga kris som klimatförändringarna innebär.

Stockholm 1 juli