Europeiska unionen

Även EU har uppmärksammat kopplingen mellan klimatförändringar och säkerhetsrisker samt behovet av ökat internationellt samarbete på detta område. Redan i början av 2000-talet insåg EU att klimatförändringarna kan förvärra olika slags säkerhetsrisker och bidra till ökad instabilitet i konfliktdrabbade och i övrigt sårbara länder. Detta har sedan diskuterats vidare i en rad officiella EU-dokument. EU:s globala strategi från 2016 anger till exempel att klimatförändringarna kan öka risken för konflikt i länder med tilltagande vattenbrist och problem med livsmedelsförsörjning. Inom ramen för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik framhålls ofta att EU utgår ifrån ett brett säkerhetsbegrepp som bland annat innebär en tydlig inriktning på människors (och inte enbart staters) säkerhet samt förebyggande (snarare än reaktiva) åtgärder. Det ömsesidiga förhållandet mellan utvecklingspolitik och säkerhetsfrämjande arbete är också något som EU ofta betonar, vilket innebär att EU borde vara väl lämpat att ta sig an klimatrelaterade säkerhetsrisker.

EU har successivt sedan 1990-talet byggt upp utrikes- och säkerhetspolitisk kapacitet inom ramen för den Gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och förfogar numera över både militära och civila krishanteringsresurser, men hittills har ingen ”klimatsäkerhetsoperation” genomförts i EU:s regi. Däremot har olika klimatrelaterade faktorer (som till exempel förändringar av

nederbörd och medeltemperatur) införlivats i de system som EU använder för att bedöma konfliktrisker runtom i världen. Även inom bistånds- och utvecklingsarbete har större fokus ägnats åt klimatrelaterade säkerhetsrisker de senaste åren. Som exempel kan nämnas EU:s finansiering av olika klimatanpassningsprojekt i länder i Sahel som syftar till att bekämpa ökenutbredning och understödja jordbruksreformer. Den här typen av projekt kan bidra till att stärka förmågan att hantera de negativa effekterna av klimatförändringarna i en särskilt sårbar region som redan idag är hårt drabbad av humanitära katastrofer och terrorism.

EU förfogar alltså över betydande resurser som är högst relevanta ur ett klimatsäkerhetsperspektiv men att döma av forskningsrapporter som bland annat bygger på intervjuer med diplomater och tjänstemän finns det fortfarande ingen större samsyn bland EU:s medlemsstater kring tillvägagångssätt och prioriteringar. Enligt en forskningsrapport ( SIPRI Policy Brief, 2019, av Niklas Bremberg) skulle mer kunna göras för att utöka förmågan att analysera dessa klimatrelaterade säkerhetsrisker och för att integrera dem i EU:s klimatdiplomati. De skulle också kunna inkluderas i EU:s militära och civila operationer och samarbetet mellan EU och FN på detta område skulle kunna förstärkas.