Krisens rötter

Utdragna ekonomiska problem

Nedstängningen av Italien ledde till att landets ekonomi föll ihop. Enligt EU-kommissionens prognos sommaren 2020 beräknas Italiens samlade produktion av varor och tjänster under året krympa med 9,5 procent och arbetslösheten närma sig 12

procent. Under 2020 väntas underskottet i de offentliga finanserna öka ytterligare och uppgå till hela 11 procent av BNP.

Kan EU:s nya bidrag hjälpa Italien ur den akuta ekonomiska krisen? Det beror förstås på hur stödet används. När EU-uppgörelsen var klar påpekade landets innovationsminister Paola Pisano vikten av att pengarna används på rätt sätt: ”Det här tåget kommer bara passera en gång”. Exakt hur mycket Italien vill och kan få ur EU:s återhämtningsinstrument är i skrivande stund inte heller klart. Först måste Italien presentera en nationell plan för hur bidragen och lånen ska användas, och sedan ska beslut om fördelning fattas. Enligt preliminära beräkningar kan det för Italiens del handla om drygt 200 miljarder euro, varav drygt 80 miljarder i form av bidrag till investeringar och resten som fördelaktiga lån.

Det blir med andra ord en ansenlig summa. Tidskriften Economist har räknat ut att EU:s pandemistöd till Italien kan bli hela fem gånger större än den del av Marshallhjälpen som landet fick efter andra världskriget. Räknat som del av Italiens BNP blir EU:s återhämtningsstöd dock mindre (4,3 procent) än det omfattande ekonomiska bidrag till Italiens återuppbyggnad som kom från USA 1947 (8,3 procent).

För det tungt skuldsatta landet kan EU:s lån och bidrag alltså innebära stor lättnad, eftersom behovet av annan upplåning minskar. Italiens skuldkvot ligger redan på 135 procent av landets BNP, vilket efter Grekland är näst högst i EU. ”Kombinationen av ökad skuldsättning och tillväxt som sjunker kan öka Italiens skuldkvot till mellan 160 och 180 procent”, varnade Financial Times analytiker Wolfgang Münchau i april, före EU-toppmötets historiska uppgörelse.

Men Italiens ekonomiska problem har djupa rötter. Skuldkvoten har ökat ända sedan 1970-talet och landets låga tillväxt har förvärrat bördan. Under 2000-talet ökade Italiens BNP med i genomsnitt 0,3 procent per år, vilket är bland de lägsta tillväxtsiffrorna i Europa. Räknat per capita har tillväxten inte ökat alls under de senaste tjugo åren.

I en översikt av Italiens ekonomi från 2019 pekade OECD, den ekonomiska samarbetsorganisationen, på några av landets utdragna bekymmer. Italien är en framgångsrik industrination, men produktiviteten har under lång tid krympt. De stora regionala skillnaderna mellan de mer välmående norra delarna och de mindre ekonomiskt utvecklade södra regionerna har vidgats och sedan 2005 har fattigdomen ökat i Italien, särskilt bland de unga. I åldersgruppen 18 till 34 år steg andelen fattiga från drygt 3 procent 2005 till omkring 10 procent 2017, enligt uppgifter från den italienska statistikmyndigheten Istat som har regionalt definierade mått på fattigdom.

Den stillastående ekonomin har också påverkat landets demografi på flera sätt. Italien är ”ett land för gamla män”, skriver författaren och översättaren David Broder i en aktuell bok om italiensk politik ( First they took Rome. How the Populist Right Conquered Italy. Verso 2020). Han hävdar att en ”genomträngande gerontokrati”, alltså en samhällsordning där makt och inflytande grundas på ålder, präglar Italien. Broder pekar bland annat på att så många unga vuxna bor kvar hos sina föräldrar och att den gruppen har blivit påtagligt större under 2000-talets kriser. Efter finanskrisen 2008 har andelen italienare mellan 25 och 34 år som bor kvar i sitt föräldrahem ökat med tio procentenheter, och uppgår därmed till 51 procent.

OECD noterade också en del positiva tecken: Syssel

sättningen ökade till exempel med 3 procent mellan 2015 och 2019 och det italienska banksystemet mår bättre än tidigare. Mellan 1994 och 2007 hade Italien också ett visst överskott i de offentliga finanserna, men finanskrisen 2008 och den utdragna eurokrisen resulterade i nya underskott. De återkommande förmaningarna från Bryssel om att Italien måste följa EU:s budgetkrav har lett till uppslitande inrikespolitiska strider i Italien och en allt mer laddad relation mellan Bryssel och Rom.

Strid om EU:s besparingskrav

Italien är ett av EU:s sex grundarländer och italienarna hörde under flera decennier till unionens mest hängivna anhängare. Från 1950-talet och under flera decennier framåt var förtroendet för den framväxande europeiska gemenskapen och dess institutioner skyhögt. Opinionsundersökningar visade att omkring 80 procent av italienarna stod bakom EU-medlemskapet.

I 1992 års Eurobarometer, en opinionsmätning inför beslutet om EU:s Maastrichtfördrag och den ekonomiska och monetära unionen (EMU), hade stödet börjat sjunka något. Andelen som svarade att EU-medlemskapet var bra för Italien landade på 71 procent, vilket var högt men innebar en minskning med fem procentenheter sedan förra undersökningen. Samtidigt stod en stor majoritet av italienarna bakom politikernas strävan efter att ansluta Italien till EU:s gemensamma valuta.

Alla politiska partier utom PRC, det lilla kommunistparti som uppstått sedan landets stora kommunistparti upplöstes 1991, ville att Italien skulle bli en del av EU:s valutasamarbete, men i så fall måste landet uppfylla de konvergenskriterier som gällde. Det innebar bland annat ”sunda och hållbara offentliga finan

ser”, vilket betydde högst 3 procents budgetunderskott och en skuldkvot på högst 60 procent, samt stabil växelkurs, låg ränta och stabila priser. I början av

1990-talet verkade Italien få svårt att uppfylla dessa krav. Övergången till EMU, som först innebar låsta växelkurser mellan länderna, planerades till 1999 och sedan skulle sedlar och mynt introduceras som betalningsmedel i euro-området 2002.

Inför valet 1996 utmanade Romano Prodi, ledare för en allians bestående av partier till vänster och mitten, den sittande premiärministern Silvio Berlusconi. Prodi hävdade att Italien behövde driva igenom omfattande reformer och bland annat skära ned på byråkratin, genomföra besparingar, höja vissa skatter, sälja flera stora statliga företag och på så sätt bli ett ”normalt” europeiskt land för att kunna komma med i EMU.

Efter valsegern försökte Prodi genomföra denna politik. Italienarna fick bland annat betala en särskild engångsskatt,

kallad ”extraordinärt bidrag till Europa”, och Prodis program bidrog till att regeringen på sex månader lyckades minska Italiens budgetunderskott från 3,2 till 2,7 procent av BNP. Skuldkvoten låg fortfarande skyhögt över 60 procent, men Italien och andra skuldsatta länder sattes under särskild uppsikt och tilläts ändå bli en del av EMU.

Men besparingarna hade lett till strider inom den italienska regeringen. Motsättningarna blev så hårda att Romano Prodi tvingades avgå, men den valallians som hade fört honom till makten fortsatte att regera fram till dess Silvio Berlusconi åter blev landets premiärminister efter 2001 års val. När euron skulle införas i Italien 2002 lät Berlusconi tillverka en särskild valutaomräknare som skickades till alla italienska hushåll. I ett medföljande brev beskrevs de fördelar som regeringen hävdade att euron skulle föra med sig.

Under 2000-talet fortsatte Italien att försöka hålla budgetunderskotten under kontroll. Otaliga åtstramningsprogram drevs igenom av skiftande regeringar, men besparingarna fick inte igång tillväxten, och sedan skakade finanskrisen och den efterföljande eurokrisen om EU:s valutasamarbete. Under en period verkade det som om Italien höll att gå samma väg som Grekland, där skenande räntor var nära att leda till inställda betalningar och statsbankrutt.

Så illa gick det inte, men under 2011 steg räntan på italienska statspapper. Finansmarknaderna hade börjat misstro Italiens förmåga att betala sina utlandslån och i juli uppmanade Internationella valutafonden (IMF), Italiens regering att genomföra ännu ett omfattande besparingspaket. Parlamentet godkände förslag som bland annat innebar privatiseringar av statliga före

tag, frysning av offentliga löner och minskade skatteavdrag för familjer. Ändå fortsatte räntan på italienska statspapper att stiga.

Under hösten utbröt omfattande protester, demonstrationer och endagsstrejker mot regeringens politik och i november 2011 tvingades Berlusconi att avgå. En expertregering ledd av Italiens tidigare EU-kommissionär Mario Monti tillsattes med stöd av en rekordstor majoritet i parlamentet. Montis uppdrag var att återskapa förtroende för Italien och den nya regeringen beslutade om nya besparingar och skattehöjningar. Fastighetsskatten återinfördes och bensinskatten och momsen höjdes.

Under sommaren 2012 var eurokrisen inne i dramatiskt skede. Många ställde sig på allvar frågan om den gemensamma valutan skulle överleva. Då försäkrade chefen för ECB, italienaren Mario Draghi, att banken skulle ”göra allt som krävs” för att rädda euron, vilket fick omedelbar effekt på finansmarknaderna. Draghis uttalande tolkades som att Italien och andra euroländer inte skulle lämnas att klara sina betalningar på egen hand. Redan samma dag föll räntan på tioåriga italienska statsobligationer.

Draghis besked bidrog till att euroländerna så småningom lyckades ta sig ur krisen, men Italiens ekonomiska problem var inte över. De många åtstramningspaketen hade inte fått igång tillväxten och Italiens skuldkvot fortsatte att växa. Enligt André Sapir vid tankesmedjan Bruegel ledde de omfattande besparingarna i Italien under 2010–2011 istället till att ”BNP kollapsade och minskade med 2,8 procent under 2012” ( High public debt in euroarea countries: comparing Belgium and Italy. Bruegel september 2018).

Sakta men säkert hade också det politiska motståndet mot EU:s krav på ytterligare sparpaket ökat. Tillsammans med

andra länder i södra EU krävde Italien att unionen skulle ha en mer flexibel budgetpolitik. Samtidigt fick nya öppet EU-kritiska partier allt större stöd i opinionen. En politisk omvälvning var på gång i Italien, och det var inte första gången.

Politisk splittring

Italien har länge varit ett politiskt splittrat land. Efter andra världskriget och fram till 1990-talets början präglades politiken av två partier som ideologiskt stod mycket långt från varandra: kristdemokraterna (DC) och kommunisterna (PCI). Det kristdemokratiska partiet ledde flertalet regeringar under efterkrigstiden, men kommunistpartiet var en stark kraft i det italienska samhället. PCI hade hundratusentals medlemmar, stort inflytande i fackföreningsrörelsen och partiet styrde i flera italienska regioner. Men i början av 1990-talet försvann plötsligt de två stora partierna.

Först upplöstes det italienska kommunistpartiet. Det skedde efter och som en följd av Berlinmurens fall och kommunistregimernas sammanbrott i Sovjetunionen och östra Europa. Sedan lade också det kristdemokratiska partiet ned verksamheten. Det var en konsekvens av en lång rad mutskandaler som visade att korruption under lång tid hade betraktats som en mer eller mindre naturlig del av DC:s sätt att driva politik. Av samma skäl upplöstes också det mindre partiet PSI, det italienska socialistpartiet. Hundratals politiker, framför allt kristdemokrater och socialister, åtalades och dömdes för korruption.

Därmed låg det politiska fältet vidöppet för nya partier. Inför valet 1994 bildade finansmannen och mediemogulen Silvio Berlusconi ett nytt högerparti, Forza Italia, som var betydligt lösare uppbyggt än traditionella partier. Rörelsen hade varken

kongresser eller medlemmar, utan toppstyrdes av Berlusconi som sade sig vilja rycka upp Italien efter alla skandaler och genomföra avregleringar och andra reformer för att stärka marknadens krafter i landet.

Forza Italia bildade en valallians tillsammans med det nyfascistiska partiet Nationella alliansen och Lega Nord, som på den tiden var en samling av regionala småpartier i norra Italien. Valalliansen fick starkt stöd av väljarna och en kortvarig och av inre strider präglad regering tillträdde under ledning av Berlusconi.

Inför parlamentsvalet 1996 gjorde den politiska mittenvänstern i Italien ett försök att gå samman för att utmana Berlusconi. Den förre kristdemokraten och ekonomiprofessorn Romano Prodi ledde en allians kallad Olivträdet som segrade i valet. Prodis tid som regeringschef blev kort, men olivträdsalliansen behöll makten fram till nästa val.

Under 2000-talets första decennium fortsatte sedan regeringsmakten att pendla mellan olika höger- och vänsterallianser. 2001 kom Silvio Berlusconi tillbaka som ledare för en ny högerallians och han lyckades åter bli regeringschef. I valet 2006 segrade istället Romano Prodi, denna gång som ledare för en ny valallians mellan vänster- och mittenpartier, och han blev åter premiärminister fram till ett nyval 2008. Då bildade Berlusconi regering för tredje gången.

Politiskt stred alltså Berlusconi och Prodi mot varandra, men båda ville och försökte uppfylla EU:s krav på ekonomiska reformer och budgetbalans. Ändå fortsatte Italiens problem att fördjupas. Som tidigare nämnts i denna skrift lyckades inte heller landets tidigare EU-kommissionär Mario Monti få igång

Italiens ekonomi under sin tid som ledare för en expertregering.

Under regeringen Montis tid vid makten utbröt en ny form av protester på gator och torg i Italien. I spetsen stod komikern Beppo Grillo, ledare för den nybildade Femstjärnerörelsen, en populistisk rörelse som förespråkade direktdemokrati och samlade aktivister från höger till vänster. ”Bort med allihop” skanderade Grillo och lovade att ”ingenting ska bli som förut”.

Populisternas frammarsch

Valet i februari 2013 innebar en stor framgång för Femstjärnerörelsen som fick 25, 6 procent av rösterna och blev parlamentets enskilt största parti. Att Beppe Grillos lyckades få så många röster överraskade och skakade om övriga partier. Berlusconis center-högerallians och Demokratiska partiets vänsterallians landade på omkring 29 procent vardera, men det räckte inte för att bilda regering.

Efter utdragna förhandlingar bildades istället en historiskt bred koalitionsregering under ledning av Enrico Letta, som företrädde Demokratiska partiet (PD), ett socialdemokratiskt parti som bildats 2007. Allianserna till höger och vänster gick samman för att hålla Femstjärnerörelsen borta från makten.

Samtidigt höll något på att hända på den politiska högerkanten. Silvio Berlusconi hade åtalats för skattebrott samt för att ha utnyttjat en minderårig marockansk flicka sexuellt och att i samband med det ha missbrukat sin ställning som regeringschef. I det senare fallet frikändes han till slut i Högsta domstolen, men i det första fälldes Berlusconi för skattebrott. Hans straff blev samhällstjänst på ett vårdhem för dementa och Berlusconi förbjöds också att inneha politiska uppdrag fram till 2016.

På högerkanten växte istället ett nygammalt högerpopulistiskt och invandrarfientligt parti. Lega, som tagit bort ”Nord” i partinamnet, utvecklades under den nye ledaren Matteo Salvini, som tillträdde 2013, till ett allt mer nationalistiskt och EU-kritiskt parti. I EU-parlamentet gick Lega med i samma grupp som franska Nationella fronten och andra europeiska högerextrema partier.

Partierna på vänsterkanten förändrades också. Matteo Renzi valdes till ledare för Demokratiska partiet och han hade stora ambitioner. Med en mer liberal politik försökte Renzi nå bredare grupper än de traditionella vänsterväljarna och snart hade han också tagit över den tidigare partiledaren Lettas uppdrag som premiärminister. Renzi tillträde som regeringschef för en mitten-vänsterkoalition där också avhoppare från Berlusconis högerallians ingick.

Inte heller Renzis tid som regeringschef blev långvarig. Han lyckades inte få väljarnas stöd för en reform som han ansåg vara nödvändig för att få Italien på fötter. Renzi ville stärka den verkställande maktens – regeringens – möjligheter att driva igenom sin politik och föreslog en grundlagsreform som bland annat innebar minskat antal ledamöter i det italienska parlamentet samt mindre befogenheter för senaten, överhuset, och större för deputeradekammaren, underhuset. Men i en folkomröstning i december 2016 sade väljarna nej till Renzis grundlagsförändringar och han avgick som en följd av nederlaget.

Istället tillträdde en expeditionsministär under ledning av Paolo Gentiloni. I oktober 2017 lyckades han få stöd i parlamentet för en ny vallag som innebar en förändring av hur platserna i parlamentet skulle fördelas efter ett val. Den nya ordningen innebär ett blandat system som gäller för val till både

senaten och deputeradekammaren. En tredjedel av mandaten fördelas efter val i enmansvalkretsar och två tredjedelar av mandaten fördelas proportionellt.

Frågan om att minska antalet ledamöter i det italienska parlamentet fanns kvar på den politiska dagordningen. Ärendet återkom 2020, då väljarna än en gång skulle få ta ställning till en sådan reform. Förslaget innebar att antalet parlamentsledamöter skulle dras ned från 600 till 400 i deputeradekammaren och från 315 till 200 i senaten.

Förhoppningen var att ett mindre italienskt parlament skulle blir mindre kostsamt och mer effektivt. En folkomröstning om grundlagsreformen planerades till i mars 2020, men sköts upp på grund av coronarestriktioner och skulle istället genomföras i september 2020.

Politisk jordbävning

Resultatet i parlamentsvalet den 4 mars 2018 innebar en politisk jordbävning för Italien och hela Europa. Med 37 respektive 17 procent av rösterna gick Femstjärnerörelsen och Lega starkt framåt. De två populistpartierna hade tydligt EU-kritiska program, även om kravet på att Italien skulle lämna EU:s valutasamarbete hade försvunnit före valrörelsen.

Med 222 mandat i parlamentet hade Femstjärnerörelsen, som mellan 2017 och början av 2020 leddes av Luigi Di Maio, blivit Italiens enskilt största parti. Stödet för Lega var inte lika stort, men med 125 mandat gick partiet om Berlusconis parti, vilket innebar en triumf för Matteo Salvini, eftersom hans mål och dröm var att bli den samlande gestalten för högern i Italien. För vänstern gick det sämre. Demokratiska partiet backade ordentligt och nederlaget ledde till att partiledaren Matteo Renzi lämnade sitt uppdrag. Renzi bildade istället ett nytt vänsterliberalt parti, Italia Viva

Lega och Femstjärnerörelsen ville styra Italien tillsammans och regeringsförhandlingarna följdes med både intresse och oro i övriga Europa. För första gången skulle Italien få en uttalat EU-kritisk regering och det kunde förstås påverka hela det europeiska samarbetet. De nya italienska regeringspartierna ville bland annat driva igenom en rad kostsamma reformer, vilket

skulle leda till ökat underskott och innebära brott mot EU:s budgetregler. Det fanns planer på medborgarlön, platt skatt och stopp för tidigare beslut om höjd pensionsålder.

Frankrikes finansminister Bruno Le Maire varnade för följderna av en alltför expansiv italiensk finanspolitik. ”Hela euroområdets stabilitet hotas om den nya regeringen inte respekterar sina åtaganden rörande statsskuld, underskott och reform av banksystemet”, förklarade han i en intervju med franska radiokanalen Europe 1. Sådana invändningar tycktes snarare få motsatt effekt i Rom. Matteo Salvini förklarade att han inte tänkte följa påbud från Bryssel och Paris och twittrade att den franske finansministerns uttalande var ”oacceptabelt”.

Som premiärminister i den nya regeringen enades partierna om att föreslå Giuseppe Conte, en okänd professor i juridik som aldrig tidigare hade haft politiska uppdrag. Italiens president Sergio Mattarella, som skulle godkänna förslaget, accepterade Conte men vägrade att låta den nya regeringens finansminister, som ansågs vara alltför kritisk till eurosamarbetet, tillträda.

Under en kort tid verkade det som om Italien var på väg mot nyval. Efter nya förhandlingar gick till slut Lega och Femstjärnerörelsen med på att föreslå en annan finansminister och i början av juni 2018 tillträdde Contes första regering. Matteo Salvini blev Italiens inrikesminister och det blev snart uppenbart att han hade större ambitioner än så.

Flyktingar och migranter

Som inrikesminister fortsatte Matteo Salvini att uppträda som om han vore ledare för en politisk kampanj. Skickligt utnyttjade han sociala medier för att driva Legas hjärtefrågor, som bland

annat innebar försök att stoppa all invandring till Italien.

När det gällde migrationspolitiken fanns det redan en utbredd EU-besvikelse i Italien. Under lång tid hade landet försökt få övriga EU-staters hjälp med att ta emot flyktingar och migranter som lyckats ta sig över Medelhavets centrala delar för att söka asyl eller försöka få arbete i unionen. Men utdragna förhandlingar om en mer gemensam asylmottagning blockerades sedan 2016 av Ungern och flera andra länder i östra EU.

EU:s så kallade Dublinförordning stadgar att ansökningar om skydd ska ske i så kallat ”första asylland”. Det innebär att Italien och andra länder vid Medelhavet ska ta emot strömmen av migranter och flyktingar som söker sig till EU och behandla deras eventuella ansökningar om asyl.

Efter knappt två veckor som Italiens inrikesminister förklarade Salvini att han inte tänkte acceptera en sådan ordning. Han anklagade EU för att strunta i Italien och förklarade att den italienska regeringen inte tänkte ta ansvar för människor som räddats från att drunkna på Medelhavet.

Den 12 juni 2018 gav Salvini order om att räddningsfartyget Aquarius skulle förbjudas att lägga till i Italien. Ombord på båten fanns 629 nödställda människor, men de fick inte komma i land. Istället tvingades fartyget ut på Medelhavet igen och så småningom meddelade Spanien att landet skulle ta emot Aquarius. Under det kommande året fortsatte Italien att avvisa flera räddningsfartyg och i november 2018 antogs en ny, skärpt invandrings- och säkerhetslag som bland annat skulle göra det lättare att utvisa migranter samt begränsa rätten till uppehållstillstånd.

Regeringen ville minska invandringen till Italien, men Salvinis hårdföra politik ledde till motsättningar. I januari 2019

drev premiärminister Conte igenom en överenskommelse med Malta,Tyskland, Frankrike samt ytterligare sex EU-länder om att länderna skulle hjälpas åt med att ta emot migranter som befann sig på Malta. Salvini ville inte gå med på en sådan uppgörelse, men förlorade striden i regeringen.

Samtidigt förbereddes rättsliga processer mot Salvini. I två fall åtalades Salvini för att ha agerat olagligt när han som inrikesminister förbjöd nödställda migranter som räddats på Medelhavet att tas i land i Italien. Så småningom hävde senaten Salvinis immunitet, vilket innebär att det skydd mot åtal som ledamöter i det italienska parlamentet åtnjuter inte längre gäller. På grund av coronarestriktioner har domstolsförhandlingarna skjutits upp flera gånger, men en rättegång planeras till i början av oktober 2020. ”Jag är stolt över vad jag gjorde, och jag skulle göra om det igen”, sade Salvini inför den rättsliga prövningen.

Många väljare verkade gilla Salvinis kompromisslösa politik som inrikesminister. Skickligt blandade han Legas stenhårda krav med leende framträdanden på sociala medier där Salvini framstod som en jovialisk figur som älskade god mat och umgänge med vanligt folk. I EU-valet i slutet av maj 2019 blev Lega Italiens största parti med drygt 34 procent av rösterna. På andra plats kom Demokratiska partiet, medan Femstjärnerörelsen denna gång halkande ned på tredje plats och hamnade på omkring 17 procent.

Regeringskris

Resultatet i EU-valet gav Salvini råg i ryggen och i slutet av sommaren 2019 krävde han nyval i Italien. Orsaken sades vara att Lega inte kunde acceptera att Femstjärnerörelsen bromsade

bygget av ett nytt höghastighetståg mellan franska Lyon och Milano i norra Italien, men bakom regeringskrisen låg framför allt Salvinis förhoppningar om att Lega skulle bli största parti i det italienska parlamentet.

Strategin misslyckades. Istället för nyval inleddes nya regeringsförhandlingar och i september 2019 tillträdde Giuseppe Conte som premiärminister i en andra regeringskoalition, denna gång utan Lega. Italiens nya regering bestod av Femstjärnerörelsen och Demokratiska partiet och hade stöd av de två mindre partierna LeU, vänstersocialistiska valalliansen, och vänsterliberala Italia Viva, Matteo Renzis nya parti.

Matteo Salvinis avhopp resulterade med andra ord i att det EU-vänliga PD fick en ny regeringschans. I januari 2020, när medborgarna i Emilia-Romagna i norra Italien, gick till regionalval lyckades dessutom PD:s guvernör Stefano Bonaccini bli omvald. Inför valet hade Salvini fört en intensiv kampanj och framställt Legas seger som mer eller mindre given, men så blev det inte. Nästa mätning av den politiska temperaturen i Italien kommer 20–21 september 2020, när det är val i flera italienska regioner.

När pandemin drog in över Italien våren 2020 försvagades stödet för Lega. I en opinionsundersökning som genomfördes i mitten av augusti 2020 svarade 27 procent av de tillfrågade att de skulle rösta på Lega. Det betydde att partiet fortfarande var störst och noterade tio procentenheters högre stöd än i parlamentsvalet 2018, men jämfört med i EU-valet ett knappt år tidigare hade Lega krympt med 7,3 procentenheter.

En förklaring till Legas minskade stöd kan vara partiets ryckiga politiska linje under pandemin. Matteo Salvini har

pendlat mellan krav på ”chiudiamo tutto!” (stäng allting!) och lika självsäkra paroller om att vissa delar av det italienska samhället borde öppnas. Att Lega styr två av de tre hårdast drabbade regionerna i norra Italien, Lombardiet och Veneto, verkar inte heller ha ökat väljarnas förtroende för Salvinis parti.

Stödet för de två regeringspartierna har också förändrats under pandemin. Jämfört med valet 2018 har Femstjärnerörelsen gått kraftigt tillbaka i opinionen – från knappt 32,2 procent till 14,5 i mätningen från augusti – medan Demokratiska partiet har stärkts något, från 18,9 till 20,2 procent.

Men ett parti verkar ha gynnats riktigt ordentligt av krisen: Nyfascistiska Italiens bröder, som har gått från 4,4 procent i valet 2018 till 14,7 procent i augusti 2020. En förklaring till det extrema partiets framgång anses vara att dess ledare, Giorgia Meloni, är en skicklig politiker som under krisen har haft en något mer nedtonad retorik än konkurrenten Salvini.

På ytan har alltså pandemins framfart lett till visst inrikespolitiskt lugn och förtroendet för premiärminister Giuseppe Conte är högt. Samtidigt fortsätter den politiska omvandlingen av Italien där extremt nationalistiska partier går framåt i opinionen.

Avslutning

Pandemin som svepte in över Europa under våren 2020 har fått allvarliga följder i Italien. Den italienska regeringen reagerade kraftfullt och stängde stora delar av det italienska samhället för att få bort smittan, men i Italiens norra delar spreds coronaviru

set ändå snabbt. Bilder från överfulla italienska sjukhus förmedlades över hela världen och ingav skräck. Rapporterna visade att den okända sjukdomen covid-19 kunde vara mycket plågsam, svår att bota och resurskrävande att behandla.

Sedan dess har smittspridningen och dödstalen successivt sjunkit. I början av hösten, när en andra av våg av smittan verkade vara på gång i flera europeiska länder, var läget fortfarande förhållandevis lugnt i Italien.

Samtidigt förvärrades Italiens långvariga ekonomiska bekymmer. Vårens nedstängning hade lett till ett kraftigt fall i landets samlade produktion av varor och tjänster. Under sommaren sargades den för Italien så viktiga turistnäringen svårt av alla reserestriktioner som världens länder införde för att bekämpa pandemin.

Hösten 2020 står Italien därför inför en fördjupad ekonomisk kris. Arbetslösheten väntas öka kraftigt och landets redan höga skuldkvot öka ytterligare. Trycket på att den italienska regeringen ska besluta om ytterligare stödpaket kommer att öka. Viktigare än någonsin blir att försöka få igång Italiens sedan många år stagnerande ekonomiska tillväxt.

Det relativa politiska lugn, som har präglat landet under våren och sommaren, kan därför följas av mer turbulens, inte minst då den ekonomiska krisen fördjupas.

Länge var Italien en av EU:s allra mest entusiastiska medlemmar. Under senare år har stödet successivt sjunkit, vilket delvis är en följd av unionens många kriser. Den gemensamma valutans utdragna problem och EU-ländernas oförmåga att enas om en mer gemensam asylmottagning har påverkat Italien och lett till ett stigande missnöje med EU.

Regeringen i Rom riktade också ovanligt skarp kritik mot EU under pandemins inledning. Eftersom EU inte har särskilt stor makt i hälsofrågor, sådan politik är i huvudsak medlemsstaternas ansvar, betraktades krisen i början som något de enskilda länderna kunde och skulle hantera. I Italien uppfattades denna hållning som ett svek. Landets president Sergio Mattarella manade EU att inse allvaret i den italienska utvecklingen. Det bidrog till att Angela Merkel ändrade åsikt och ställde sig bakom förslaget om gemensam upplåning. Under sommaren fattade EU-ledarna därefter beslutet om att låna pengar till en kolossal återhämtningsfond. Förhoppningen är att EU:s nya lån och bidrag ska hjälpa Italien att ta sig ur krisen.

Med gemensam upplåning svetsas EU:s länder samman på ett nytt sätt. EU-samarbetet har fått en tydligare finanspolitisk dimension, bland annat eftersom lånen ska betalas tillbaka. Det behövs också nya EU-regler för att hindra att den nya strömmen av pengar leder till korruption i medlemsländerna.

Krisen som pandemin ledde till i Italien har alltså förändrat EU. Kritiken från Italien och andra länder i södra unionen har lett till att EU har tagit ett historiskt steg och att samarbetet har fördjupats.

Mycket står därför på spel under de kommande åren. Om EU:s nya krispolitik blir framgångsrik kan det leda till att opinionen i Italien åter blir mer EU-vänlig, men om insatserna misslyckas kan istället de extremt nationalistiska partierna förstärkas ytterligare. Den fortsatta utvecklingen i Italien kommer att påverka hela EU.

Stockholm 10 september