Svartsynt drama om en osannolik kärlek
Stulna blickar” är något så ovanligt som en venezuelansk film på svensk bio. Men så är inte heller landets filmindustri en av Latinamerikas mest framstående – när Lorenzo Vigas stilsäkra regidebut mottog Guldlejonet på Venedigs filmfestival ifjol var det Venezuelas hittills största internationella filmframgång.
Jurybeslutet berodde nog inte på att ”Stulna blickar” representerar någonting nytt. Lite elakt skulle man snarare kunna säga att filmens svenska titel är talande – Vigas inordnar sig i en sordinerad och svartsynt konstfilmtradition. Det är med andra ord ganska så glädjelöst och ganska så tragiskt.
I huvudrollen återfinns den chilenske skådespelaren Alfredo Castro, framför allt känd från sina samarbeten med landsmannen Pablo Larraín i sordinerat svartsynta filmer som ”Sällskapet” och ”Post mortem”. Här porträtterar Castro en slående grå tandtekniker som sätter guldkant på tillvaron genom att köpa sexuella tjänster av fattiga unga män.
Filmen skildrar den osannolika kärlekshistorien mellan 17- årige Eld er och 50-plussaren Armando, som delar en brutal bakgrund trots att de kommer från skilda världar. Deras vacklande och valhänta relation startar som prostitution och våld men blir någonting annat.
”Stulna blickar” utspelar sig i klassmotsättningarnas Caracas och spelplatsen ger nerv åt filmen. Det mest utmärkande stilistiska greppet är användningen av skärpedjupet, som mejslar ut huvudpersonernas ansikten mot en ofokuserad bakgrund. Det är effektivt och vemodigt sätt att för ett ögonblick framlyfta deras människoöden ur storstadens anonymitet.
Deras vacklande och valhänta relation startar som prostitution och våld men blir någonting annat.