En dokumentärfilm som gör ont att titta på
”The Beatles: Eight days a week” har undertiteln “The touring years” och fokuserar på perioden 1962 till 1966. Ron Howards film är därmed ett slags fortsättning på spelfilmen ”Backbeat” från 1994, som uppehöll sig vid bandets tidiga år i Hamburg, där de övade upp sin sceniska samspelthet och värvade Ringo Starr till trummis. Sedan tog The Beatles som bekant världen med storm och i den här dokumentären slungas vi med på äventyret.
”Eight days a week” handlar om turnerandets extas och faror, om hur publikens hängivna kärlek snart blir mer kravfylld, om hur alla till slut ville ha varsin bit av de taktsäkra skalbaggarna. Det är med andra ord inga oväntade infallsvinklar på popfenomenet från Liverpool. Det är konventionellt så det förslår men visst, framgångssagan är onekligen tillräckligt fascinerande för att berättas igen.
Den här gången har den till och med ett lyckligt slut – bandet har inte hunnit splittras utan just återfunnit den kreativa lusten i studion för att producera ett pärlband av mästerverk. Samtidigt är det en kärleksförklaring som det gör ont att titta på. Det är märkligt att i dessa high definitiontider göra en dokumentärfilm som behandlar det rörliga bildmaterialet som stryk. Det är som om Ron Howard har trålat Youtube snarare än riktiga filmarkiv efter material. Jag hade kanske inte reagerat om ”Eight days a week” hade varit en Netflixdokumentär men uppblåsta på stor duk ser bilderna ofta hemska ut. Utan att ha upplevt det med egna ögon kan jag garantera att 60-talet inte var så här lågupplöst.
Det är märkligt att i dessa high definition-tider göra en dokumentärfilm som behandlar det rörliga bildmaterialet som stryk.