Mer hjärna i stadshuset, tack
Har du utvecklat dig på sistone? Utvecklat din personlighet eller dina kunskaper? I så fall ligger du risigt till. Då finns femtio procents chans att du förstört de egenskaper som en gång i tiden skapade dig. Du har helt enkelt kastat ditt minne och ditt innersta själv i soporna.
Galet? Javisst, men det är lätt att dra sådana skruvade slutsatser om vi alla börjar använda ordet utveckling i vardagslag på samma vis som alltför många politiker, byggjättar på PRstråt och – för all del– många journalister gör, när kontroversiella stadsplaneförslag ska presenteras eller försvaras i debatt. Sådant tänker man på nu när höstterminen i stadshuset kört i gång. För även i fortsättningen får vi nog räkna med att kritiker av rivningar i intakta kulturmiljöer åter kommer att mötas av plattityder som ”staden måste utvecklas” för att ”inte bli ett dött museum”.
Det är inte så lite sandlådeargument över sådana repliker. Skälet till sand- lådan är givetvis att det negativa ordet rivning undviks till förmån för ordet utveckling som ska tolkas positivt, som en resa mot det bättre för hela samhället. Tyvärr avlivas samtidigt den demokratiska diskussionen, eftersom ordet inte beskriver någonting.
Utveckling är i sin mest generella betydelse bara en synonym till vanlig förändring som givetvis kan vara både bra eller dålig. I fallet Stockholm tyvärr ofta bra för ett antal aktieägare och anställda och möjligen någon politikerkarriär, men oftast dålig för stadsbilden, trivseln, miljön, turismen och kulturen. Förra gången vi förädlade det mångtydiga ordet förändring till det mer magiskt laddade utveckling, så fick förändringen det så kallade spelet och löpte amok, nästan hela city försvann. Endast de mest övernitiska industrikramarna vill väl i dag ha den tiden i retur. Det blir onekligen lite orwellskt över det hela när folkvalda och näringsliv av rädsla för kritik med hjälp av inhyrda konsulter börjar kalla avveckling för utveckling.
Det sägs ofta att mer hjärta behövs i politiken. I det här fallet är det nog mer hjärna som önskas. Detsamma gäller också pr-byråerna, som borde sluta producera manipulerande floskler, så kallat corporate bullshit. Men också dagspressens skribenter, som i stället för att blekt publicera inkomna pressmeddelanden rakt av, först borde undersöka om inte det påstådda kommande bevarandet och utvecklandet av ett visst kvarter kan vara fikonspråk för destruktion av skyddsvärd arkitektur och därmed av s t a dens kollektiva minne. För tyvärr är det oftast så.