Ett mästarprov som fångar tidens flykt
Det finns en rolig scen i den franska regissören Mia Hansen-Løves mästarprov ”Dagen efter denna” där Isabelle Hupperts rollfigur har tagit sig ned i soprummet för att göra sig av med några gamla blommor, som del av ett uppröjningsförsök efter ett kraschat eller kanske snarare pyspunkat äktenskap. Hon dumpar först alltsammans i soptunnan men efter några sekunder återvänder hon för att hämta den blåa Ikea-kassen.
Scenen ringar in filmens huvudperson ganska väl – Nathalie är en filosofilärare som inte agerar överilat. Hon resonerar sig fram i världen och det är väl onödigt att slänga en praktisk påse på grund av ett ögonblicks frustration. Inte heller slår hon bakut när hon tar emot beskedet om makens otrohet utan låter häpnaden övergå i prövande eftertanke.
Det som är så fint med ”Dagen efter denna” är att Hansen-Løve aldrig skulle få för sig att värdera Nathalies avvaktande känsloutlevelse. I en svensk eller bara tråkigare film hade hon fått gå på diskotek för att lära sig släppa loss och få utlopp för sina uppdämda känslor (se till exempel Colin Nutleys ”Heartbreak hotel” från 2006). Men bara för att Nathalie råkar vara en mer cerebral varelse betyder inte det att hon är hämmad.
På motsvarande sätt leder inte filmens intrig fram till ett katarsiskt klimax, i stället skildrar ”Dagen efter denna” precis som titeln antyder ett slags efteråt. Nathalie får tillfälle att se tillbaka på sitt liv men också att blicka framåt. Huppert är förstås perfekt lämpad att fånga Nathalies kontemplativa läggning och det finns ingen filmskapare i dag som kan gestalta tidens undflyende gång som Mia HansenLøve.
Nathalie får tillfälle att se tillbaka på sitt liv men också att blicka framåt.