Ing-Margret är ett lugn mitt i helvetet

Å h, älskade, hatade tunnelbana. Vad ska vi göra åt dig? Vi som är helt beroende av dig för att få existensen att gå ihop. Växelfel, elavbrott, störningsproblem, löv på rälsen, helgstök, spyor, skräp, våld, korta tåg, överfullt, batongkåta väktare, man spreading, väskmarodörer, lantisar i otakt med tempot, oönskad ögonkontakt, oönskad fysiskt kontakt, oönskat tilltal, jobbiga tonåringar, jobbiga pensionärer, jobbiga tvillingvagnar, jobbiga allt. Fy fan. Vilket jävla helvete. Det är svårt att förklara en stockholmares eldfängda relation till tunnelbanan för någon som inte, tja, är stockholmare. Eller glassiga och välbeställda innerstadsmänniskor som mest åker taxi och tycker att min närförort är ruffa ”orten”, för den delen. Tuben är ett nödvändigt ont där du kan tjuvlyssna på Werther-lidande 18-åringar som högljutt pratar om att de gått på pumpen med ”en fuckboy på Periscope” (google it) och nu aldrig mer ska ”satsa på kärleken”, samtidigt som du själv stirrar håglöst rakt fram medan tåget utan förklaring står stilla mitt i en nedsläckt tunnel. I en oändlighet.

Över allt detta vakar Ing-Margret Lackne, tanten som för 21 år spelade in rösten till tunnelbanan. Ni vet, den som säger ”Linje 14 mot Hägerstensåsen ankommer om 10 000 minuter” medan du står på perrongen och vill dö tillsammans med alla de andra grundlurade löneslavarna som ska hem efter ännu en meningslös dag fylld av misär och tristess.

Ing-Margret är förmodligen den enda sansade rösten du hör på hela dagen. Ing-Margret är alltid lugn. Ing-Margret har ofta fel om antalet minuter, men det är inte hennes fel. Det är växelfelets. Ing-Margret är evig. Ge Ing-Margret en medalj. Läs om henne på sidan 14.

PS. Jag har aldrig på musik i lurarna. Jag hör på allt ni säger.