Wow, snart blir jag tonårsmorsa

omkring vuxna, men ingen reagerar. De har väl för fullt upp med att lajka instagramskryt för att märka vad som händer. Och så tyngden i ryggsäcken när du reser dig upp för att gå av. Läxorna. Stressen. Prestation framför person. För som det är nu hinner du inte ens tänka på vem du är. Bara på vilka krav du har

på dig. Och skolan ligger som ett filter mellan dig och oss, dina föräldrar. Läxtjat framför långa prat. Vi som inte ens tror på läxor är som nickedockor, bakbundna

av skolplanen. Legitimerar en ojämlik skola och en stressig

tillvaro för dig och dina jämnåriga med vårt tjat. Jag förstår att du ställer dig tveksam inför vuxenvärlden! Och känslorna sen. Herregud, jag minns ju. Du ska passa in, vara rätt, stå emot, finnas till.

Telefonen närmast hjärtat och den är aldrig tyst. Dina vänners känslosvall rakt in i ditt flöde. Som om du inte hade nog med ditt eget. Jag är just på vippen att lägga mig och hopplöshetsgråta (till min egen tonårstids bästa gråtskiva The Cure ”Disintegration”) när dörren slår upp.

”Hold your horses morsan, om en månad blir jag tonåring på riktigt. Då gäller det att du hänger med i svängarna!”

Min gängliga tolvåring flinar. Skörheten, ilskan och tvivlet som bortblåst.

”Jag kom på en grej förresten. Jag och mina kompisar borde starta en feministisk aktivistgrupp. Vi skulle fälla såna killar som tafsar och föna deras hår till Trumpfrisyr.”

Plötsligt minns jag också kraften. Den där oövervinnerliga styrkan som bara en tonåring kan känna.

Om en månad blir jag tonårsförälder. Mäktigt.