Alla vill vara ifred. Punkt.

Jag fick läsarrespons på min krönika för två veckor sedan, den om om vår älskade och hatade tunnelbana. Flest reaktioner fick jag på klacksparken där jag helt orelaterat önskade livet ur staden Göteborg. En man jämförde mig med Adolf Hitler. Det tycker jag var att ta i. Jag kan lugna er: jag har inga planer på att lägga Göteborg i aska och strö salt i marken. Än.

Nåväl. De flesta kände igen sig i min uppvinklade beskrivning av Mad Max-livet i Stockholms kollektivtrafik. Som är tvärt emot, tja, Gävle. En bekant har nyligen flyttat dit, till det falska Norrland, och rapporterar via Facebook-statusar. Hon skriver om en bussresa in till Gävle city där alla sitter själva då det finns utrymme att göra det. ”Svenskare än så blir det inte”, skriver hon.

Det här med att just vi svenskar ska vara så tråkiga och människofientliga i lokaltrafiken, det är ett av de större luftslotten om vår blågula kultur. För alla över hela världen vill vara ifred när de åker från punkt A till punkt Ö. Ingen vill sitta tajt och gnugga knä med okänd person. Ingen vill prata med främlingar.

Senaste halvåret har jag rest kollektivt i fyra andra huvudstäder: Köpenhamn, Berlin, London, Rom. Knäpptyst. Inget socialt interagerande. Inget spontant minglande. Skönt. I London var det så pass stelt och tyst att det gick att höra resenärer knäppa igen jackorna i andra ändan av tåget. De som pratade sinsemellan var vår lilla grupp svenskar, som fick roade sidoblickar.

Det enda land där jag rest kollektivt där det tjattras med vem som helst på det där sättet som brukar efterlysas, är USA. Å andra sidan brukar just svenskar gärna döma ut amerikaner som ytliga och korkade. Vilket såklart är bananas.

Kontentan? Att låta varandra vara i tunnelbanan är inte en svensk värdering. Det är en universell värdering. Och den ska vi vara rädda om. Låt mig vara.