En innerstadsjul som Film Noir
Hur många önskar en vit jul i vintermörkret? Säkert många. Troligen dock inte oförbätterliga bilister, idoga cyklister och gammalt folk utan broddar. Nog heller inte SL och SJ, med tåg som pajar i duggregn, eller Trafikkontoret som gillar teknik mer än att snöröja.
Uteblir snön funderar jag på att jula hos släktingar i söderförort. Där är i alla fall ljust fast det är mörkt. Jag bor nämligen i innerstan där barmarksvinter är synonym med Det Mörka Livet. En slaskig decemberdag när krukväxterna blivit genomskinliga och dagsljuset knappt når över taken eller in på tvärgatorna bjuder utsikten från sovrummet på en nästan meditativ Film Noir-upplevelse.
Spöklandet Mordors dimbeslöjade ljus lyckas under ett par korta timmar på sin höjd teckna fyra nyanser av gråbrunt på muren till grannhuset och den rostiga cykeln på bakgården. Tystnaden bryts ibland av klirret från nyckelknippa som tappas i stenläggning. En port slår, en fönsterlampa släcks, sedan stannar klockan igen. Det är lite av ett Roy Anderssonskt ”Sånger från andra våningen” i ett Keve Hjelmskt ”God natt Jord”-tempo över den tvivelaktiga nordiska skönhetsupplevelsen. Med skygga statister, inga skådisar.
I förort eller i villasamhälle är naturens egen belysning en annan. Alltid lyckas bleka vintersolen ta sig in genom något fönster. Den höga skyn förstärker det snåla ljuset och sprider det demokratiskt över låga horisonter. Där levs Det Ljusa Livet. I skymningen förvandlas sedan höghusens tusentals upplysta fönster till ljusorglar. Lysande skyskrapor mot mörkblå stjärnhimlar blir till ufon som landat intill stormarknaden, som en Närkontakt av tredje graden i sin mest gripande betydelse. Och mellan huskropparna mot söder, där fält och p-platser kanar ut mot den verkliga landsbygden, skymtar ljusets källa varifrån befrielsen från Nifelheims ockupation ska komma och Kosmos åter igen besegra Kaos.
Så man deppar inte ihop. Men frågan är om det inte är i juletid som Det Mörka Livet ändå kan få en sorts guldkant, en blixt av gammal kultur. Lyktor, tomtebloss, LED-slingor på balkongräcket och tindrande barnögon, i all ära. Det är i stället den lilla titten ut genom fönstret när tidig kväll övergått till afton som läker svarta själar: nattsky över mörka plåttak, våta gatstenar, en svagt glödande gatlykta som svänger i det snöblandade regnet och några sista försenade julgäster som plaskar överlastade med paraply och paket mot närmsta upplysta port.
Då är innerstan inte längre Film Noir. Den blir en tavla av Rembrant.