Kämpa! Låt inte myset krossas

Kvalitetstid med kidsen eller kaos i kubik? Som alla med barn vet är det samma sak. Elinore Brandén uppmanar: Låt inte illusionen av familjemys dö! Trots att hon vet att lugn är en omöjlighet, speciellt i juletider...

Snart jullov då hörrni. Kvalitetstid med familjen. Utrymme att göra något riktigt mysigt ihop. Låt illusionen aldrig dö. Men glöm heller inte att ta bredd för att verkligheten kan komma emellan.

Jag minns en lovdag. En frisk förälder på tre barn. Vi ska göra ett sällsynt försök till en gemensam aktivitet och förenas kring Aquaria, vattenmuseet på Djurgården. Alla barn är på. Fantastiskt! Konfliktfritt hela vägen ner i trapphuset och jag känner ett hopp. Som börjar dala i samma stund vi kommer ut i duggregnet.

”Varför valde du det största paraplyet?” ”För att jag är större än dig.” ”Men regnet regnar väl inte mindre på mig?” ”Sluta bråka.” ”Vad finns det för fiskar på Aquaria? Hajar?” ”Ja, det finns hajar” ”Vithajar?” ”Nej, men mindre hajar.” ”Va, finns det inga vithajar, vilket dåligt ställe!”

Tryckt stämning hela vägen in till stan. Vi tar en hamburgare i farten och ny sats i regnet. Färjan hägrar. Färjestrejk. Tvååringen bryter ihop och försöker ta sig ur vagnen i vredesmod. Fem barnvagnsfulla bussar passerar innan vi får plats. Tvååringen sömnhimlar med ögonen. Jag ryckvickar maniskt på vagnen så det ska vara för oharmoniskt att somna. Framme och det är kö långt ut i regnet. ”Bada! Badaaaa!” Det extremt övertrötta barnet vill hoppa i plurret utanför ingången. Ålar sig, skriker, vill ut så snart vi kommit in. Krisen pågår i trettio minuter. Äntligen framme vid kassan, med en ny spännande erfarenhet av begreppet svettig. Då knackar åttaåringen mig på axeln. Ett blekt ansikte och två blanka ögon vädjar. ”Jag måste ut. Det är för varmt. Jag mår illa. Jag vill hem. Jag kanske kräks!” På med alla kläder. Alla skriker nu. Olika saker: ”Haaajar! Fischar! Bada!” ”Fan!” ”Jävlar! Jag mår illa!” 12-åringen ringer sin pappa i smyg och ber om att bli hämtad. Hon får ett nej. Mot de överfulla bussarna i kastregn. På väg in i bussen, efter lång väntan, knackar åttaåringen på min axel igen. ”Nu är det lugnt, jag har inte ont i magen längre och kommer nog inte att kräkas. Vi kan gå tillbaka!” Håll ihop nu, förälder, håll ihop! Räkna, andas. Ge inte Djurgården det här utbrottet. Vi backar ut ur bussen. Jag tar några djupa och buffar liv i nu sovande tvååring. ”Nu blir det hajar serru!”

Och det blir det. Men ändå. Det är ju inte direkt dem vi minns. Men som sagt, låt illusionen aldrig dö. Och god jul förresten.