Träligt – men inte dåligt om tiden före Skywalker
För den som inte är ’’Star wars”-biten kan det vara krångligt att förklara vad ’’Rogue one” är för slags film. Rent krasst handlar det förstås om att tjäna ännu mer pengar på världens mest lukrativa filmvarumärke. Rent kreativt borde det vara befriande att göra en film som står utanför den pågående trippel-trilogin om Skywalkerdynastin. Inte minst med tanke på att det skrek riskminimering om fjolårets ’’The Force awakens” – uppdraget var att inte göra fansen besvikna och lösningen blev en karbonkopia på originalfilmen från 1977.
Därför är det väl onödigt att ’’Rouge one” berättar en snarlik historia. Det handlar om ett barn som växer upp på en perifer planet och slits från sina föräldrar i tidig ålder men senare hittar hem när hen engagerar sig i motståndsrörelsen.
Dessutom mumlar Darth Vader några skräckinjagande fraser, dödsstjärnan lever upp till sitt namn och hologram på diskett är fortfarande den avgörande kommunikationsformen. ”Rogue one” är med andra ord en spinoff som inte direkt svävar iväg.
Den största skillnaden är att John Williams musik saknas och den lämnar faktiskt ett gapande tomrum efter sig. Trots att det är ungefär samma storleksordning på konflikten som i de andra filmerna, faktum är att rebelllerna håller på att ge upp både slaget och kriget mot skräckimperiet, vill allvaret inte heller riktigt infinna sig.
Det är i alla fall glädjande att Ben Mendelsohn dyker upp som ärelysten onding – en uppenbar casting som inte desto mindre är underbar. Och ’’Rogue one” är inte en dålig film, men onekligen en i mängden. Jag gissar att fansen är nöjda, men för oss andra blir det ganska träligt.