Sorgeprocess med utmärkt plågad Affleck
MANCHESTER BY THE SEA REGI: Kenneth Lonergan. I ROLLERNA: Lucas Hedges, Casey Affleck, Michelle Williams, Kyle Chandler. SPELTID: 133 minuter. BETYG:
Det brukar heta att sorgeprocessen har fem steg, som enkelt kan översättas till hållpunkter på en dramaturgisk båge. Det slutar om inte lyckligt så åtminstone med någon form av försoning.
Men vad händer om man förirrar sig på vägen? Med lite envishet och önsketänkande går det säkert att pressa in Kenneth Lonergans ”Manchester by the sea” i den stegvisa sorgemodellen, men filmen handlar om något annat. Huvudpersonen har avvikit från huvudleden och i stället fastnat i självhatets sjunde krets. Det är också okej, kan man väl förenkla filmens budskap, och Lonergans solidaritet med sina rollfigurer är en av hans främsta kvaliteter som filmskapare. Kanske var det också en anledning till problemen med Lonergans förra film, när han fastnade i klipprummet men inte lyckades göra både rollfigurerna rättvisa och filmbolaget nöjda. När ”Margaret” släpptes till slut hade Lonergans konstnärliga vision blivit förkrympt med 36 minuter. Det är inte svårt att se varför ”Margaret” fick hängivna följeslagare som har gjort sitt bästa för att lyfta filmen ur glömska.
Speltiden gör att filmen hinner mogna till en mäktig melodram om skuld, med fler akter än vad som ryms i konventionell film.
Skuldfrågan återkommer i ”Manchester by the sea” som inte är lika storslagen men minst lika känslomässigt utmattande. När Casey Afflecks rollfigur blir ofrivillig vårdnadshavare till sin 16-årige brorson tvingas han återvända till den pittoreska östkuststaden och konfonteras med sitt förflutna.
Affleck är utmärkt plågad med sänkt huvud och stum blick och Lonergan får äntligen erkännandet han förtjänade redan med sin förra film.
Speltiden gör att filmen hinner mogna till en mäktig melodram om skuld