Sörj inte, livescenen lever

En av mina bästa vänner är strax över de 20. Hon tycker att det är så tråkigt att alla hennes polare blivit trista. Hemmafesterna är numera mest människor som sitter i en soffa, dricker en stilla öl, och sedan åker alla hem till sig i vettig tid. Min vän vill fucka ur som förr. Kaosa loss. Gå på konstiga efterfester långt utanför tullarna, dansa på obskyra klubbar, rumla loss och knappt hitta hem. Det vill inte hennes vänner. En annan av mina bästa vänner är strax över de 30. Han älskar att gå på svartklubbar under radarn, i förortens förråd, eller långt ute i skog och mark. Tappa tid och rum på platser där Google maps saknar täckning. För mina vänner är ingen pendellinje för lång, ingen taxinota för stor, inget krångel för krångligt, om det gäller nattens nöjen. Det hedrar dem. Och jag tänker uppskattande på dem när jag vadar genom rockmännens sorgetårar över Debaser Medis hastiga frånfälle.

Låt mig vara tydlig: jag tycker det är extremt tråkigt att Stockholm tappat ytterligare ett liveställe. Jag har själv stått på den scenen flera gånger. Som klubb var Medis högst medioker, men det var bättre än ingenting. Och hellre fartfylld fest på Medborgarplatsen än ett bibliotek, stängt och dött efter mörkrets inbrott.

Men. Folk måste lugna ner sig med gnället. Det här var inget dråpslag för huvudstadens livescen. Den finns och lever, bara kanske inte just rakt under snoken på dig. Och! Folk som vurmar för livemusik måste lägga av att vara så lata. Nu i januari öppnar till exempel nya spelstället Kraken – fast på ”fel” sida av Skanstullsbron. Fans av andra kulturyttringar klarar av att ta sig utanför tullarna för att spana teater, glo på konst och svartklubba i största allmänhet. Så: rock- och popmänniskor måste sluta vara rädda för allt som inte ligger på Södermalm.

Varför skulle inte nästa Debaser Medis kunna ligga i, tja, Farsta?