Förortsförfattare ställer till oreda i finsalongerna
MÅSTE GITT
REGI: Ivica Zubak
I ROLLERNA: Can Demirtas, Jörgen Thorsson, David Nzinga, Lena Endre
SPELTID: 98 minuter BETYG:
I låten ”Haffla” konstaterar rapparen Erik Lundin kaxigt att han ”borde bli kontaktad av författare – fuck it bre, jag borde bli författare”. Sedan dess har han synts på omslag till litterära tidskrifter som 10tal och det är uppenbart att det finns nyfikenhet på hiphop från förlagshåll. Det är bara att titta på alla rapparbiografier som kommit på sistone.
Metin i ”Måste gitt” är förvisso ingen rappare men han är en äkta ordkonstnär direkt från förorten som väcker kulturvärldens intresse. För visst handlar det om ett habegär efter autenticitet och exotism, efter ett exklusivt vittnesmål från en främmande plats. Här är det självaste Lena Endre som snubblar över Metins borttappade dagbok och ger den till sin make som råkar vara förlagschef. Just detta lyckas ”Måste gitt” fånga utan att förvandlas till en indignationsfilm – tvärtom är det på många sätt en traditionell svensk komedi om kulturkrockar. Det är helt enkelt en variant på den svenska filmens mest seglivade tema: konflikten mellan stad och land.
Här går konfliktlinjen alltså redan någonstans utanför tullarna och skildringen av Jordbro, där olika kulturföreningar skipar rättvisa utom räckhåll för lagens långa arm, motsvarar väl för- resten den önskedröm om representation som närs av filmsverige. Det är hur som helst gjort med lätt hand av regissören Ivica Zubak som skrivit manus tillsammans med Can Demirtas som också spelar huvudrollen. Trots att Metin med sin kriminella livstilsprosa tydligen är en litterär begåvning är han ingen svårmodig poet, snarare någon som likt pilsnerfilmens portalfigur Thor Modéen ställer till oreda i de fina salongerna. ”Måste gitt” är en energikick.
Här är det självaste Lena Endre som snubblar över Metins borttappade dagbok och ger den till sin make som råkar vara förlagschef.