Dåligt som bra går igen vid Slussen
Hur blev 2016? Ett riktigt skitår enligt många röster som relaterar till världspolitiken, miljön och de många manfallen bland kända artister. Ett garanterat skitår blev det hur som helst också för Slussen. En dag står jag på Katarinahissens gångbro och ser en stad som i krig; gaturuiner, avspärrningar och snöslaskfyllda gropar som kunde vara bombkratrar. Över allt en grå molnmatta som nästan tangerar hustaken. I schaktet som tills nyss var Katarinavägen skymtar resterna av ett tegelgolv. En lämning av Linds Kruthandel, tänker jag som sett gamla foton av den kompakta borgliknade byggnaden med järnluckor för fönstren. Huset strök med förra gången Slussen förnyades och adressen var Stora Glasbruksgatan, en gata som försvann när Katarinavägen plöjdes upp från Slussen mot Södra bergen.
En stund senare vandrar jag vidare till Hötorgets söndagsloppis och nu inträffar det nya årets första märkliga sammanträffande. Jag tänker på tegelgolvet och kruthuset när jag bläddrar i en pappkartong. Bland bleknade familjebilder och vykort ligger ett foto på just kruthuset under rivning med bygget av den nya Katarinavägen i förgrunden. Oväntat. Fotografiet ingår i ett hemmagjort häfte med sju bilder från förra omdaningen av Slussenområdet, signerad den svenska färgfotopionjären Gustaf W:son Cronqvist (1878-1967). Texten på omslaget lyder: ”Till Slussenombyggnadschefen kapten Carl (oläsligt efternamn) från en som bor mitt i fördärvet, juldagen 1932”. Tydligen hade han humor, fotografen som förärade byggbasen dessa bilder, trots att han nog inte var särskilt nöjd med att bo på ovanför Stadsgården med ”fördärvet” utanför fönstren. Fotografierna – i svartvitt – visar samma rivningskaos och mulna väder som nu, men med ett undantag; kontexten var annorlunda. På trettiotalet skapade stadens styrande en effektiv trafiklösning för allmänhetens och samhällsbyggets nytta. Nu rullas en mindre effektiv t-korsning ut för att få plats med hus som ska höja tomtvärdena för fastighetsbolagen. Sådant tillät aldrig trettiotalets nitiska kommunalpolitiker. De diskuterade sta- dens värde, aldrig dess försäljningspris.
Men vi får trösta oss med att allting går igen genom historien, inte bara det dåliga, även det som är bra. Vid Slussen spatserade nyåret 1933 just förbi, berättat ur en pappkartong på Hötorget. Om några år når vi 2010-talets release av 1935 och vapenvila inträder åter mellan Slussplan och Södermalmstorg. Tack i förskott. Vart det lilla häftet tog vägen? Jag köpte det för 40 kronor. Givetvis.