Pop och veganpizza blir inte förortens fall

Pizzan är en klassgräns mellan inner- och ytterstad. Fast, snarare: veganpizzan är gentrifieringens spjutspets. Annat var det på 90-talet. Då beskrevs köttvägrare som utmärglade, maskerade hämnare i natten. Unga punkare om brände korvkiosker och slog sönder pälsbutiker. Idag är nidbilden en medveten SOFO-bo som jobbar PK-media. En kritvit hipster som gentrifierar allt den tar i utanför tullarna. Kanske inte i sina egna ögon, men i många andras. En av förra veckans mest klickade artiklar på StockholmDirekt lockade in läsarna med vegan vs. förort redan i rubriken: ”Veganpizza i orten – ska Bredäng tas över av vita medelklass-hipsters?”. En läsvärd djupdykning i att en grupp unga och idealistiska lokalbor, som såklart även bor i kollektiv, har dragit igång en popklubb på puben eftersom de är trötta på att dra till city för att ha kul. Respekt. I samband med klubben har den lokala pizzabagaren krängt veganpizzor. Och det gick bra! Hela 60 stycken gick åt, så han kan nu tänka sig att göra veganismen till en fast punkt på menyn. När jag bodde i Bredäng för 13 år sedan kostade pizza, läsk och sallad totalt 35 kronor – inte en vit krona! – och veganpizza innebar en Funghi utan ost. Så onekligen har det hänt på vägen mot Norsborg.

Kombinationen popmusik och veganpizzor har enligt artikeln satt skräck i delar av Bredängs befolkning. Nu är det kört! Här kommer gentrifieringen med hipsterhorder som medelklassigt hipstrar sig! I förorten lyssnar man på hiphop, bara! Och man är fan inga kaniner som äter grönt!

Eller, så kan det vara så enkelt som att förortsfolk inte är oförmögna att följa med i samtidens kritik av köttnormen, ni vet, på grund av allt det där tjatet om klimatkollaps. Och att unga människor rent generellt tycker om att roa sig på lokal. Gärna där de bor och oavsett vad de gillar för musik