Min kollega har gjort finaste journalistiken

Fyra månader. Så länge har min kollega Sophie Stigfur jobbat med sitt stora knäck om den kristna stiftelsen Stora Sköndal. Inte på heltid, såklart, utan på sidan om samtidigt som hon roddat med sina mer vanliga, snabba lokala nyheter. Jag har suttit här bredvid och tjuvlyssnat. Många samtal, mejl och möten har det blivit för Sophie, medan hon nagelfarit siffror och bokslut och jagat folk som inte alls vill synas i pressen. Slutresultatet kan du läsa på sidorna 10-12. Jag varnar er: Det är riktig osexig journalistik. Djupt oattraktiv. Artikeln är anti-tesen till klickonomin. Inget ”ni kan aldrig ana vad som hände sen”, noll nakenchocker, inga söta kattungar eller korkade kändisar. Ingen Melodifestival. Och! Inga emojis som ska symbolisera könsorgan! Artikeln är inget lättsmällt som du snabbt kan sprida vidare på Facebook utan att behöva läsa. Hur ska det här gå? Vem i helvete ska läsa och dela? Men det här är det vi egentligen gör, vi journalister. Den yrkeskår som i detta nu pekas ut som en ljugarbransch. Vår granskning handlar om en kristen stiftelse som börjat tänka på plånboken i stället för människor. Enligt vissa, alltså. Eftersom vi är just journalister har vi även låtit dem som inte tycker så komma till tals.

Sophie har gjort ett klassiskt gediget grävjobb. Lång journalistik i sin finaste form. Det kan vara värt att ha vår demokratiska kärnverksamhet i bakhuvudet i dessa tider, då mediekritiken börjar damma av gamla begrepp från Nazityskland, och ”alternativa fakta” ses som en rimlighet.