Framå – i Jesu namn!
Hotbrev. Mobbning. Repade bilar. En kraschad ekonomi har tvingat Stiftelsen Stora Sköndal på ny kurs. I kölvattnet: bittra konflikter – och anklagelser om att den kristna stiftelsen i själva verket har blivit ett Jesus AB.
Framåt i Jesu namn!
Några meter under jord, i kulverten mellan två av stiftelsens vårdboenden, hänger ännu tavlan med de entusiastiska ledorden. När pionjärerna i Svenska Diakonsällskapet först satte sin fot i Stora Sköndal, var det med en fast övertygelse om den kristna trons välgörande förmåga. Här, över de vidsträckta ängarna vid Drevviken, skulle medmänsklig omsorg råda. Äldreboenden, vårdhem, träningslägenheter för socialt utsatta. Allt med stöd i Kristi budskap.
Men 120 år senare har marknadsanpassning i takt med en allt mer ansträngd ekonomi tvingat fram en rad, högljutt ifrågasatta, beslut. Det senaste: massförsäljning av en stor del av stiftelsens naturskönt belägna mark. Här ska nu i stället bli tusentals bostäder – något som försatt stiftelsens självbild på gungfly.
Girighet, mobbning, okristlighet, bakåtsträvande. Anklagelserna har smashats likt pingpongbollar inom institutionen. Och ska man lita till motståndarsidornas bild av varandra har stiftelsen kommit att delas i tu: på ena sidan, de bakåtsträvande traditionalisterna, vars knäskålar skallrar som maracas vid blotta tanken på förändring. På andra sidan, de hänsynslösa nybyggarna som med Jesu budskap som förevändning kämpar för att maximera profiten, rakt ned i egen ficka. Och högst upp i organisationen tronar ledaren för den nya eran – vd Åsa Hallgren.
Det är 2010,
efter att stiftelsen gjort ännu ett knapert resultat, som styrelsen tillsätter en ny vd. För första gången i stiftelsens historia, beslutar man sig för ett djärvt drag: istället för att som vanligt välja någon med bakgrund inom kyrkan, headhuntas en skarp affärskvinna. In kliver Åsa Hallgren, som just lämnat posten som regionchef för det hårt kritiserade vårdföretaget Carema. Uppdraget är tydligt: rädda detta sjunkande skepp! Fräls oss med ditt vinstdrivande handlag!
– Den förhoppningen fanns säkert, och det förstår jag. Lika lite som jag Lika lite som jag kan styra upp en gudstjänst, lika lite kan en präst styra upp vårdverksamheten. kan styra upp en gudstjänst, lika lite kan en präst styra upp vårdverksamheten. Men det är klart att det inte var lätt, det fanns en hel del motstånd mot förändring, säger Åsa Hallgren.
Den stiftelse hon kom till beskriver hon som ett slutet samhälle, som med höga järngrindar och taggtråd längs stängslet, tydligt markerade ett innanför och ett utanför. Men eftersom stiftelsen själva förvaltar den 90 hektar stora marken, måste de också stå för vatten, underhåll av vägar och fjärrvärme.
Detta, i kombination med höga personalkostnader, hade lett till en sinande ekonomi. När Åsa tog över blev därför storskalig varsling en av åtgärderna, såväl som att dra ned på heltidstjänsterna. Nästan 60 av de som arbetade inom äldreomsorgen fick alternativet: gå ned till 80% eller gå. Ett minst sagt impopulärt beslut, enligt medarbetarna såväl som facket Kommunal. Dessutom införde Åsa nya och hårdare regler, som att exempelvis kräva hyra av de som hittills bott på området gratis.
– Vi hade några som hade fått bo här av ”snällhetsskäl”, medarbetare eller seniorer som av olika anledningar haft svårt att betala för sig. Det går ju ett par månader, men det går inte flera år och det går inte om det är flera stycken och vi själva inte klarar vår ekonomi.
Reaktionerna lät inte
vänta på sig. Inom stiftelsen höjdes röster för att organisationens grundvalar, det kristna förhållningssättet till världen och människan, hade försakats. Hemma hos Åsa, damp ett hotbrev plötsligt ned på hallmattan. Sedan ännu ett. Samma hade skickats till de övriga medlemmarna i styrelsen. Kravet var tydligt: Åsa Hallgren måste avsättas. Och en dag, när hon skulle hoppa in i bilen, upptäckte hon att någon hade repat lacken.
– Det var inte alls trevligt de där första åren. Vissa hotbrev vet jag kom från anställda, andra vet jag än i dag inte vem som skickat... Det förvånade mig att människor utgick från att jag hade en ond agenda, i min
värld tar man inte ett sådant här jobb om man inte har hjärtat på rätta stället, säger hon och tystnar.
– Du vet, det diakonala användes nästan som ett skällsord. ”Det är inte diakonalt att säga upp medarbetare”, ”det är inte diakonalt att stänga en verksamhet”. Diakonalt likställs ofta med snällhet, men det är faktiskt inte samma sak. För mig handlar det om att välja vad som är långsiktigt bäst för att vi ska kunna fortsätta jobba diakonalt på sikt.
Maktskiftet rörde inte bara upp stormar internt. I flera medier vittnade anställda om åtstramningar som drabbat patienter såväl som medarbetare, ett auktoritärt toppstyre, mobbning av personalen och en utbredd rädsla för att säga ifrån. Åsa Hallgren själv, porträtterades som isdrottningen högst upp på berget – en samvetslös despot med dollartecken i ögonen.
– Det var nog många medarbetare här som uppfattade mitt sätt som väldigt främmande. Och det är klart, jag stod för något annat än det som varit. Andan var inte riktigt sund, saker behövde förändras. Och det kan sitta långt inne för en del.
Flera chefer och anställda
fick sparken, andra valde självmant att gå. En av dem är Margareta Wulff, som då arbetat för stiftelsen i tjugo år, som sjuksköterska såväl som enhetschef.
– Allt blev väldigt affärsmässigt, hårt och cyniskt. Den kommersiella mentaliteten tog över helt, ideologin blev tvärtemot vad det varit innan. Tidigare var det rena paradiset att arbeta där, att känna att man faktiskt tjänade människor. Sedan handlade det istället om att tjäna på människor. De kristna värderingarna var helt som bortblåsta, säger hon.
Flera beslut om nedskärningar skulle också komma att röra upp känslor hos föräldrar, allmänheten och andra anställda. När förskolan Skogsbyn, ett föräldrakooperativ som hyrde in sig på stiftelsens mark, inte fick vara kvar längre 2011 blev det ramaskri bland föräldrarna. Och när även kulturförskolan Fröet blev upp- Den kommersiella mentaliteten tog över helt, ideologin blev tvärtemot vad det varit innan. sagda under 2015, samtidigt som stiftelsen själva startade en egen jätteförskola med liknande profil - menade både personal och föräldrar att Stiftelsen Stora Sköndal försökte göra sig av med konkurrerande förskolor, för att istället sno åt sig förtjänsten själva. Något som avvisades av vice vd Christer von Essen.
– Vi behöver lokalerna till annan verksamhet. Vi har ekonomiska besvär och behöver öka omsättningen för att bära våra stora kostnader. Vi måste växa som organisation och bli större inom alla våra områden. Vi försöker rädda den här 120 år gamla stiftelsen, sa Christer von Essen då till Tidningen Farsta/Sköndal.
Och när stiftelsen bara tre månader senare även beslöt att stänga ned vårdboendet Björkhagen, som tagit hand om äldre dementa i över tjugo år, för att istället satsa på dementa under 65 år eftersom det var en lönsammare grupp sett till stödet från kommunen – visste personalens raseri inga gränser.
– Stiftelsen Stora Sköndal har en paroll som lyder ”med hjärta och hjärna“. Hjärnan har de tappat och något hjärta har de aldrig haft, sa en anställd till Tidningen Farsta/Sköndal 2015.
Åsa Hallgren känner igen
tongångarna, men säger att de bygger på missuppfattningar. Anledningen till att boendet upphörde för äldre dementa, var för att det gått back en miljon om året under en längre tid. Alternativet var att stänga helt – eller öppna upp för en annan behövande kundgrupp, förklarar hon. Men att förena Jesu budskap med en affärsmässigt gångbar strategi är inte alltid det enklaste.
– Det är många svåra avvägningar att göra, jag tycker varenda beslut jag fattar är svårt. Men jag skulle inte vara kvar här om jag inte hade styrelsens förtroende, och själv trodde att jag gjorde rätt. Det handlar om att vara ansvarsfull med våra pengar, säger Åsa Hallgren.
Den senaste konflikten i Stora Sköndal har rört det faktum att stiftelsen sedan 2015 fryst bostadskön