Platt – men tacksamt diskussionsunderlag
Nej, det finns inget sätt att komma runt att Katja Wiks ”Exfrun” är en film i rakt nedstigande led från Roy Andersson och Ruben Östlund. Om Östlund inspirerades av Anderssons samhällskritiska situationskomik men adderade ett distinkt digitalt uttryck är Wiks bidrag det kvinnliga berättarperspektivet.
”Exfrun” är ett slags vidareutveckling av “Offerrollsretorik” från 2012, en kortfilm som gjorde nedslag i vardagen hos ett antal bitterfittor, för att tala med författaren Maria Sveland. Och på 14 minuter fanns inte direkt utrymme att skildra deras vantrivsel i tvåsamheten, utan vi kastades rakt in i situationer där de framstod som grälsjuklingar och männen som utsatta stackare. Med lite fantasi kunde publiken ändå föreställa sig de bakomliggande orsakerna till kvinnornas missnöjesyttringar, men Wiks utgångspunkt var inte konventionellt feministisk utan snarare att offerrollen är självvald och därmed borde gå att kliva ur.
I det längre formatet verkar Wik vilja ge en bakgrund till bitterheten och tack vare sitt upplägg har ”Exfrun” en början, en mitten och ett slut. Filmen berättar tre parallella historier om kvinnor som får representera olika relationsstadier: flickvän, fru och exfru.
Låter det schematiskt? Då är det förmodligen för att det är hela poängen. Det finns en nyckelscen i filmen när flickvännen pikas av pojkvännen att hon är för glad på fest. Sedan går det uppenbarligen bara utför. Från livsglad via livspusslande till livstrött. Visst är Nina Zanjani och Maria Sundbom skickliga på att gestalta frustration, men ”Exfrun” förlitar sig för mycket på konceptets styrka och situationerna blir aldrig mer än s i na premisser. Resultatet är platt men tacks a mt som diskussionsunderlag.