Ilska på 1700-talets sociala medier
Hur visade man förr sin sympati eller vrede över det som skedde i det dagliga livet? Kunde man vara anonym eller riskerade man att avslöjas av polisens strålkastare? Betydligt mycket lättare än i dagens digitaliserade samhälle var det naturligtvis.
I Stockholm fanns under mitten av 1700-talet endast en teater som låg i Bollhuset granne med Tessinska palatset. På denna centrala plats sattes kritiska texter upp med direkt adress till hattarna vars fall vid riksdagen 1765 storligen firades av mössanhängarna.
Men det vanligaste var att sätta upp paskiller som kritiserade stadens auktoritet och i detta fall på planket utmed Riddarhusets västra sida. Adelsmännen gick alltid förbi denna anslagstavla när de skulle lämna in sina skrivelser och kunde inte undgå att se meddelandena. År 1758 sattes en handskriven attack mot riksdagen och en speciellt utpekad väldigt dominant riksdagsman som ”förderfwa lan- det”. Riksdagsmännen omnämndes så som varande kanaljer och snöpta stackare ja mer eller mindre så som intelligensbefriade redskap för andras konspirationer. Riksdagen skulle enligt dessa smädeskrifter drabbas av Guds hämnd, det var ett som var säkert ”deras mått är snart fyllda”. Var det inte rent av så att riksdagsmännen gett sig i lag med Hin håle själv? De som mest frekvent omnämndes i detta fall var Gustaf Kierman och Thomas Plomgren för att ha ruinerat rikets ekonomi för sin egen vinnings skull! Hur hade då detta skett? Jo, genom att man år 1747 i Stockholm inrättat ett särskilt växelkontor, vars uppgift var att reglera kursen och hålla den så låg som möjligt, dock hade man efter några år inte kunnat hejda räntestegringen. Växelkontoret måste därför anhålla om s t at s anslag för att kunna fullgöra sina förbindelser i utlandet. Deputationen/riksutskottet beslöt att Kierman skulle sättas i arrest och när han sent kvällen den 4 maj 1765 hämtades från sitt hus på Munkbrogatan, skedde detta under ett våldsamt uppträde av allmänheten med stenkastning och fönsterkrossning.
Flera nidskrifter sattes återigen upp på planket vid Riddarhuset, ett av dem ses här på sidan med följande begynnande text: Sådana förbannade Skiaelmar som arbeta på at ruinera land och rike! Nu willa de sälja i landet Sitt LurendreyarKram, ja i helwete Skulle di sälja, om här wore någon rätt öfwerhet….
I juni fastställde stånden den ersättningssumma som skulle utkrävas av de associerade till det enorma beloppet av 6 miljoner daler silvermynt.