Om sjukdomen drabbat män hade den tagits på allvar

’’ Det kommer hugg och kramper som gör att man tappar andan, det är som knivar. Men vården tycker att man är larvig. Att det gör ont att ha mens och att det inte är något konstigt med det.” Jag pratar med en av mina bästa vänner S som haft endometrios i över ett decennium. Eller endometrios har hon säkert haft mycket längre än så, sedan hon började ha mens, men det skulle dröja otaliga sjukdagar, p-piller, värktabletter och oförstående läkare innan hon fick sin diagnos. Då var hon tjugo år gammal, hamnade på akuten på grund av smärtorna och hade så svår endometrios att hon var tvungen att opereras.

Sedan dess har hon hunnit ligga under kniven en gång till, få nässprej för att försätta kroppen i klimakteriet och genomgå två IVF-graviditeter eftersom endometriosen gjort det svårt att bli med barn.

Och hon är inte den enda. Jag känner kvinnor som fått operera bort livmodern, som fått tvinga till sig titthålsoperationer för att få en diagnos och gång på gång skickats hem med tabletter i hand som enda hjälp. Som förgäves gjort allt de kunnat för att försöka få vården att lyssna.

I veckan träffade en kollega endometriosdrabbade Malin som haft sjukdomen i 13 års tid (läs på StockholmDirekt.se). Hon har så svåra smärtor att hennes familj är orolig för att hon en dag inte ska orka leva med dem längre. Att hon ska ta sitt liv.

Jag vill avsluta den här krönikan med några sammanfattande ord av Matts Olovsson, chef för endometrioscentrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

”Hade endometrios varit en sjukdom som drabbat män hade man lagt krut på sjukdomen. Tyvärr är det så.”