Hur tänker personer som skriver lappar?

Vän av ordning fortsätter att leva och frodas. I Sköndal i Söderort har man de senaste veckorna fått smaka på ett riktigt praktexemplar. Någon, enligt uppgift en äldre man, smyger runt och sätter lappar på bilar som han anser parkerar fel. Det gör de inte. Det är fri parkering på Pudelgränd där bråket utspelar sig. Men det stoppar inte mannen som anser att de som bor några hundra meter bort ska ge själva fan i att parkera där han bor. Så han fortsätter lappa. Nitiskt datorskrivna lappar, fastlimmade med stor omsorg. För vän av ordning är ingen slarver. För att veta var bilarna egentligen hör hemma verkar han kolla upp registreringsnumret och var ägaren bor och skrider sedan till verket.

Jag har aldrig någonsin skrivit en lapp. Det tar emot så otroligt.

Jag har varit sugen på att skriva en lapp till mina grannar som envisas med att lämna dörrarna till den gemensamma vädringsbalkongen vidöppna även på natten, trots att vi fått EN LAPP i trapphuset där det varnas för inbrott. Men jag gör det inte.

Istället stänger jag dem gång på gång och ligger och tänker på Södermannen som på 70- och 80-talet bröt sig in hos ensamma kvinnor genom öppna fönster och våldtog dem.

Jag har också övervägt att sätta upp en lapp i tvättstugan i ren klimatilska när jag ser hur någon tvättar en ensam t-shirt i en tvättmaskin. Men jag gör det inte.

Livet skulle kännas så futtigt, så sorgligt, om jag plötsligt fann mig själv skrivandes en arg lapp.

Men det finns en annan dimension också. Vad skulle folk tänka om mig och mitt liv om jag plötsligt börja lappa folk till höger och vänster?

Jag undrar vad lappmannen tänker om det.