Franska skådiseliten bjuder på dålig stämning
Just nu avrundas filmfestivalen i Cannes och röda mattan rullas ihop. På fjolårets festival promenerade den kanadensiske regissören Xavier Dolan hem jurypriset för sin film ”Inte hela världen?”. Nu får den slutligen svensk biopremiär.
Dolans förra film ”Mommy” var en skrikig uppgörelse mellan mor och tonårsson. Den här gången får vi följa med på en inte direkt harmonisk familjeåterförening. Den förlorade sonen Louis återvänder hem med ett dödsbe- sked. Han har hållit sig borta i tolv år och det dröjer inte länge innan vi börjar förstå varför. Å andra sidan: vilket ansvar tar han själv som bara schappar för att förverkliga sina konstnärsdrömmar? Hemvändarkonflikten är knappast obekant för svenska biobesökare – nämner bara Maria Bloms ”Masjävlar” som exempel – och ”Inte hela världen?” bjuder på väl avvägd dålig stämning. Den för också tankarna till François Ozons ”Tiden som finns kvar”, en annan film om en ung döende man som tar farväl av nära och kära.
Precis som Dolans tidigare filmer är ”Inte hela världen?” inspelad i Quebec, men nu har han lockat gräddan av den franska skådespelareliten över Atlanten: Nathalie Baye, Vincent Cassel, Marion Cotillard och Léa Seydoux. I hu- vudrollen återfinns Gaspard Ulliel som häromåret spelade Yves Saint Laurent i filmen med samma namn. ”Inte hela världen?” är en ensemblefilm (den bygger på en pjäs) som mestadels rör sig inom hemmets fyra väggar, vilket kringskär Dolans estetiska gränslöshet. På gott och ont. Istället för hans maximalism får vi ju ett vibrerande pratigt familjedrama om det som aldrig sägs.
Den förlorade sonen Louis återvänder hem med ett dödsbesked.