Husbil – kliché för pensionärer eller frihet på hjul?
Husbil?! Kan det vara något? Ja, tydligen är det livet. Vi besökte en campingplats och träffade en turistande familj, trendiga tyskar – och en man som bott kvar i två år.
Solen är uppe och har börjat steka, men än så länge ligger Flatenbadets parkering öde. Kring hörnet, på campingen, är det däremot liv och rörelse.
Utanför sin husbil sitter familjen Jansson från Tierp och äter en enkel frukost. De kom igår, parkerade och tog taxi för att göra stan som det anstår en turist. Promenad genom Gamla stan, vaktbyte vid slottet, och Kungsträdgården.
– Ja, det är spontant så här sista veckan på semestern. Vi är lite dåliga på att planera, men med husbil är det bara att sticka. Imorgon åker vi nog hem igen, berättar pappa Erik.
Frun fick stanna hemma med hunden den här gången. Med sig på den korta resan har han sönerna Tyko och Jack, och den senares flickvän Ida Sund. Hon, som aldrig besökt huvudstaden, vill att dagens stadstripp ska ha fokus på att shoppa, inte turista.
Inte jätteekonomiskt
Pappa Erik är lite bekymrad över pplats inne i stan för sitt stora fordon. Särskilt ekonomiskt att semestra med husbil, det är det inte.
– Det går säkert att resa och bo på hotell för samma pengar. Men jag trivs på camping, även om man inte umgås med andra så snackar man lite sådär. Hotell är tråkigt. Med husbil kan vi ha
Jag har gjort det en gång då jag var en vecka på Mallorca. Jag hade lika gärna kunnat sitta på puben i Bredäng.
med oss cyklarna och 90 procent är alltid redan packat.
Ett par platser bort från Janssons sitter herr och fru Schmitz från Frankfurt, ett par strax under de 30 som är ute på en månadslång resa med Nordnorge som mål.
– Bara pensionärer som kör husbil? Nej, det är väl ändå en kliché? Det är trendigt att unga gör det. Kanske inte i Sverige, men i Tyskland, säger Anna Schmitz, skrattar, och tar en klunk ur sin morgonkopp.
Paret har hyrt husbil (”very expensive”) för att testa hur det känns. Än så länge är det kärlek.
– Allt blir så fritt. Vi föredrar allemansrätten och bo själva i skogen framför en sådan här camping.
Tvärs över gatan från Schmitz står campingens kung – en bjässe på tolv meter vid namn Revolution.
– Den gick på en mille. Jag köpte en alldeles för stor så jag inte skulle gå mig själv på nerverna, säger ägaren Roger Asplind samtidigt som han mekar under huven på sin slitna Pontiac Bonneville från 1968.
Rogivande och flexibelt
Roger skiljde sig för två år sedan och slog han till på ett rullande hus. Här har han bott sedan dess, året runt, och hyr två platser för att också få rum med raggaråk, pickuptruck och en teleskoptruck. Grannarna orkar han inte bli bundis med; alla sticker ändå efter ett par dagar.
– Jag trivs som fan och kommer aldrig skaffa något annat. Det är så jävla skönt, rogivande. Jag trodde det det skulle vara massa supande här men det är ingen partycamping.
Han förklarar att det tar sex minuter blankt att dammsuga inne i Revolution, och att det enda han saknar är en diskmaskin. City? Äh, det kan vara.
– Livet ändrar sig. Nästa vecka kanske jag tar husbilen och flyttar till Göteborg för att jag träffat en donna. Men något sug att åka utomlands, det har jag inte. Jag har gjort det en gång då jag var en vecka på Mallorca. Jag hade lika gärna kunnat sitta på puben i Bredäng.
Bara pensionärer som kör husbil? Nej, det är väl ändå en kliché? Det är trendigt att unga gör det. Kanske inte i Sverige, men i Tyskland.