Sommaren är kort – tack och lov för det

Jag hatar värme. Jag har alltid hatat värme och det har alltid varit ett problem. Större delen av tiden är det underbart att bo i stan, där det är förhållandevis kyligt åtminstone nio månader om året. Man kan cykla utan att få en massa kryp i ansiktet, åka tunnelbana utan att svettas och slippa sopor som börjar lukta så snart man vänder ryggen till. Årets sommar har för det mesta varit helt i min smak. Temperaturer kring 20 grader och småkyliga vindar som svalkar när solens strålar värmer för mycket. Men det har också funnits dagar med gassande sol som bränner i nacken på väg till jobbet, utan möjlighet att åka och bada. Plågsamma dagar, då jag har känt mig som en malplacerad isbjörn.

Jag är för det mesta ensam om att glädjas över kyla. Man blir kallad ”galning” om man säger att man föredrar en kall sommar framför en varm. Visst, jag förstår er. Det är inte konstigt att dyrka solen när den visar sig så sällan i vårt nordliga land. Det enda jag begär är att jag ska få klaga på värmen ifred.

Nu har jag fått göra det i en krönika, kan man begära mer? Jag vet att det finns fler som jag där ute. Om ni läser det här: sommaren är snart över! Innan vi vet ordet av kan vi mysa i våra höstkläder igen och glömma stanken av rötmånad och svett. Tack och lov för det.

Men de flesta gillar som sagt värme. En av dem är min kollega Johann Bernövall, som gladdes åt att vädergudarna var på soligt humör den dag han åkte kors och tvärs i innerstan för att göra ”tidning på en dag”. På sidan 4-5 ser du resultatet, inbäddat i en - för er andra - solig sommaridyll.