Mats kämpar på med hatkärleken till Stockholm
Han wallraffar bostadsrättsföreningens styrelse, kartlägger sina grannar och infiltrerar Konstfack. Här berättar Mats Jonsson om sin nya bok – och hatkärleken till Stockholm.
Vi ses på AB Café vid Telefonplan för att prata om serieromanen Nya Norrland som ges ut den 29 augusti. Efter sju seriealbum och en lång rad utmärkelser är förväntningarna högre än någonsin.
– Jag tror det handlar en del om tajming också. Då jag skrev ”Pojken i skogen” fick jag höra att ingen bryr sig om den delen av landet. Men pendeln har svängt sedan dess, säger han.
I boken återvänder Mats till barndomskvarteren i Bollstabruk, orten i Ångermanland som blomstrade under 1970-talet och som sedan dess har förlorat mer än hälften av sina invånare. Men även om Nya Norrland till stor del utspelar sig i norr är en del av handlingen förpassad till Stockholm. Mats flyttade till Södermalm 1995 och vidare från Bastugatan till Midsommarkransen 2008. Han är medveten om att han själv är en del av problemet med avfolkade bruksorter men har inte dåligt samvete.
– Jag kan inte klandra mig själv för att jag flyttade. Däremot skulle jag ha dåligt samvete om jag inte ifrågasatte systemet. Man kan anklagas för hyckleri om man som välmående medelklass petar på problemen, men vad skulle jag annars göra?
Vid ett tillfälle i boken föreslår Mats fru Victoria att han ska köpa en lådcykel. Något som får honom att explodera eftersom han tidigare sett tv-kändisen Lotta Lundgren skjutsa Erik Haag och barnen i just en lådcykel.
– För mig symboliserar lådcyklar det otvungna kaoset hos välmående Hägerstensfamiljer sprungna ur medelklassen. Man har alltid haft det bra och tar lätt på allt. Man kan ha det bohemiskt stökigt hemma med en massa barn och hundar, klä sig i vad som helst men ändå bära det med självsäkerhet, lämna barnen på föräldrakooperativ-förskolan framåt förmiddan och ha ett slappt Skype-möte medan man tar en macchiato...
– Mitt hat handlar alltså om avundsjuka som beror på att jag kommer från självspäkande norrländsk arbetarklass, sammanfattar han.
”Telefonplan i Stockholm, där designbyråer, mäklarkontor och tusentals nya bostadsrätter poppar upp samtidigt som skolbarnen hänvisas till baracker och tvivelaktiga friskolor”. Så beskriver bokens pressrelease handlingen i kvarteren där vi befinner oss.
– Det framstår som om jag hatar Stockholm, men så är det inte. Och Midsommarkransen är verkligen hemma. Min dotter var två när vi flyttade hit och det här är hennes hoods. Däremot önskar jag att fler än bara de som kan betala 5–6 miljoner kunde flytta hit.
Vad gäller de nya bostäderna som planeras vid Ericssons gamla huvudkontor i Telefonplan är han kluven.
– Nya områden ser alltid likadana ut. Sushi, mäklare och gym är alltid de första som dyker upp, vilket känns själsdödande. Däremot är jag helt för att man bygger nya bostäder. Bostadsbrist är aldrig bra.
Serietecknandet började redan vid fyraårsåldern, inspirerad av Fantomen och Bamse. Senare utvecklades det alltmer till en terapiform.
– Jag märkte att serierna gav folk tröst vilket blev en viktig drivkraft. Jag insåg samtidigt att det jag håller på med är ett jätteprojekt där hela mitt liv ska skildras, tills jag inte längre kan hålla i en penna. Det ger en viss tröst att veta att historiker kan läsa mina böcker om hundra år.
Det framstår som om jag hatar Stockholm, men så är det inte. Och Midsommarkransen är verkligen hemma.