Skatten + döden = mina favoritämnen

”Inget är säkert i livet förutom döden och skatter”. Där har ni ett söndertjatat citat. Det är bara Voltaires dravel om att dö för någons rätt att vara dum i huvudet, som är saggigare. Dels var det inte Voltaire som sa det, dels är det få som de facto är redo att dö för, tja, en nazists rätt att vara just nazist.

Hur som helst: döden, skatter! Jag älskar dem båda. Och speciellt när de sammanfaller. Som i mitt reportage om Nya krematoriet, som du hittar längre fram i tidningen. Under mina år som reporter har jag profilerat mig som en KK-reporter: kyrkogårdar och krematorier. Trots att mina lättspökade kollegor sitter allt längre bort från mig i vår lunchkrypta, så gillar jag att bevaka det som har beröring med det (icke-existerande) livet efter detta. Och nej, det är inte en livskris, som en vän anmärkte nyligen då mitt Instagramkonto förvandlats till ett ändlöst flöde från mitt nya happy place Norra begravningsplatsen.

Nunnor, kyrkor, bengårdar – favoritämnen! Och besöket på krematoriet, där jag fick se ett lik brinna upp, var en peak. För där lämnar vi allt som har med det sakrala att göra, och sänks ner i den standardiserade tjänstemannabyråkratin som hanterar döda medborgare i ett modernt sekulariserat samhälle. En kropp är en kropp och alla ska vi dö, var god fyll i det här formuläret tack.

Mysigast var tunnan som fotograf Källdén ryggade tillbaka från. Där låg proteser som inte brinner. Metallen, som en gång betalats via vår ärorika skattefinansierade vård, är värd pengar. Så allt återanvänds, och vinsten går tillbaka till – skattebetalarna.

Döden. Skatter. Oundvikligt. Och vackert.